Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Litteratur, kopior etc (dvs det som kan klassas som “arbetsmaterial”) får man studiebidrag för (dvs inte lån). Detta är omkring 2000 i månaden och täcker fint studierelaterade arbetskostnader. Lånet är för din försörjning. Det är generöst i mitt tycke att både få själva utbildningen betald (inga terminsavgifter – världsunikt!), + bidrag till litteraturkostnader + möjlighet att låna till levnadsomkostnader, dessutom till världens mest förmånliga återbetalningsvillkor.

Vad klagar folk på? Sen att en massa väljer att inte studera och sen får svårt att hitta jobb, blir arbetslösa, inte kan åka till Gran Canaria, barna blir lessna osv är en annan femma. FÖRUTSÄTTNINGARNA att inte vara fattig finns i Sverige, upp till var och en hur man förvaltar förutsättningarna. Jag tycker inte det är statens uppgift att garantera att alla har en kanoninkomst oavsett hur de presterar och vilket ansvar de tar, statens uppgift är bara att säkerställa att det finns förutsättningar att lyckas. Det finns det i Sverige.

/Säger en som bott/arbetat/studerat i fem andra länder i tre världsdelar. Dit skulle en del svenskar flytta och fatta hur bra de har i Sverige.

Passar man inte in i systemet så beror det på en själv, “utbildning” är inte en och samma linje för alla utan det finns flera tusen olika vägar man kan gå som alla bekostas av staten. Ingen människa kan i ärlighetens namn säga att man inte passar in i någonting alls.

Vill du betala för ett ”bra liv” till din näromgivning så finns alltid möjlighet att skänka pengar till välgörenhet eller starta en egen fond att sätta av pengar i. Egna pengar gör man vad man vill med och skänka till andra är naturligtvis ett alternativ. Men statens roll är i mitt tycke endast att förse befolkningen med förutsättningar – inte garantera en viss outcome med skattebetalarnas medel. Det måste finnas en klar och tydlig skillnad i levnadsstandard mellan dem som studerar/arbetar/startar företag etc och dem som är skoltrötta/arbetströtta/inte vill flytta till annan ort för att få jobb etc, annars finns ju inga incitament att välja det första spåret.

De enda som jag tycker skattebetalarna ska hjälpa är dem som drabbas av sjukdom/skada som man inte kunnat hjälpa, flyktingar och andra som inte haft förutsättningar - även om jag också tycker att alla människor ska inse att sjukdom/arbetslöshet/skilsmässa/graviditet/dödsfal l etc som gör att man i perioder inte kan arbeta fullt ut är naturliga skeenden som förekommer i alla människors liv och som man måste spara en buffert till för att kunna hantera. Tyvärr verkar sparande stå ganska lågt på mångas prio-lista, något halvonödigt man ev kan ägna sig åt efter att man varit på systemet, köpt en ny tröja man eg inte behövde, druckit vin på krogen för 100 spänn glaset eller gått på bio med hela familjen. Själv sparar jag först och roar mig sen. Det borde fler göra.

Varför är det fruktansvärt att man måste flytta för att hitta ett jobb? Man kan inte sätta arslet på punkten A och säga ”fixa jobb till mig här annars får ni betala mina levnadsomkostnader när jag inte jobbar”. Resonerar man så så vill man ju inte ens göra rätt för sig. Har själv flyttat många ggr, fem ggr mellan olika länder för att mina jobb funnits i andra länder. Inga problem, en självklarhet att jag ska komma till jobbet, jobbet ska inte komma till mig.

Tycker bara det är konstigt att kalla det “lidande” när folk måste hantera normala förändringar som inträffar i alla människors liv.