Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Jag har varit väldigt fattig. En period för många år sedan då jag levde för 100 kr i veckan. Hade inga kläder förutom ett par byxor som till sist blev så trasiga så de ramlade sönder (bokstavligen), ett linne och en jacka och trasiga skor. Fick hjälp av missionskyrkan. Jag var inte gammal då. Inga missbruksproblem.
Sen fick jag sochjälp. Trots det blev jag hemlös för soc delar inte ut lägenheter. Jag sov i trappuppgångar mitt i vintern, hade massa urinvägsinfektioner, men hade mat. Hade även råd att gå till vårdcentralen när jag fick sochjälp (det kostar ändå 100 kr, hade inte råd innan). Var då 18 år. Hade fortfarande inget missbruk.

Nu i somras, några år senare, hade jag ett jobb och ingen soc. Plötsligt slutade jobbet att ge tillräckligt med arbetstimmar för att jag skulle kunna betala hyran osv. Jag blev av med jobbet. Sökte soc. Fick ingen soc för man måste ha varit inskriven på arbetsförmedlingen i över 3 månader + ha fixat med en massa papper innan. Hade inga pengar alls under 3 månader. Fick skulder på flera tusen. Åt för under 10 kr per dag om ens det.

Det finns fattigdom i Sverige. Jag vet att jag trots allt har det bra och har kommit lindrigt undan. Många som jag känner har både växt upp fattigare och lever fattigare än vad jag någonsin har gjort. Det gäller både svenskar och invandrare. Är själv svensk.

Rika människor verkar bry sig mindre om andra människor. Jag vet inte varför, men det är en observation jag har gjort. Det är som att med pengar försvinner kärleken och omtanken. Rika människor är ovilliga att betala skatt. För dem verkar det inte spela någon roll om det finns bra skolor för alla (deras barn får ändå gå i de bra skolorna), om det finns sjukvård för alla (de går till sina privatkliniker oavsett), om det finns människor som svälter (de svälter ju självmant för att vara vackra), om människor fryser ihjäl (sov i en trappuppgång då, bara inte min!) osv. Jag har varit tvungen att tigga för överlevnad många gånger, och rika människor ger nästan aldrig något. De ser på en med förakt, hat och rädsla i blicken. Har jag däremot gått till uteliggarna eller parkalkisarna har de gett mig alla mynt de haft, pratat länge med mig och försökt att ge mig mod att orka fortsätta leva.
Där möter man riktig värme, omtanke och respekt!
Jag har på grund av att jag alltid har blivit så oerhört kärleksfullt bemött av dessa människor, lovat att alltid dela med mig av de pengar jag har, oavsett hur lite det är. Jag kan aldrig skänka tillbaka det de har givit mig, det är mer än bara pengar. Det är hopp och en glimt lycka i en svår tid. Därför ger jag alltid när jag har nu.

Hoppas att jag kunde öka förståelsen med mitt inlägg. Det är kanske inte extrem fattigdom, det är inte som i Afrika. Men det tär tillräckligt på en människas själ att ha det så som jag har haft det. Blunda inte för problemen, Sverige har blivit ett mycket sämre land de senaste åren. Klimatet har hårdnat. Det är svårare att leva nu.
Men vi får aldrig ge upp. Det finns människor där ute som bryr sig!

Blir rent ut sagt ledsen av att läsa den här tråden. Fick mina fördomar bekräftade, sorgligt nog.
Jag borde kanske inte bli förvånad över vilka människor det finns, jag har säkert mött många av er på gatan. Jag möter säkert många av er dagligen nu också, men nu är jag en annan. Jag har inte längre trasiga kläder, jag studerar, jag bor i lägenhet, jag har husdjur och barn, jag ser ung och fräsch ut. När man dagligen möts av vänlighet och respekt så är det svårt att komma ihåg att den dagen man faller kommer inte mycket av den vänligheten att finnas kvar. Man vänjer sig så fort vid att ha det bra... Men ränderna från att ha varit fattig går aldrig ur en på riktigt.