Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

I vår familj har vi levt i flera år under existensminimum, om man räknar med tabellerna på sos hemsida. Barnen har haft nyttig mat och oftast kläder efter väder, leksaker.

Som vuxen har jag avstått läkarbesök, tandläkare, frisör, har inte haft en sjukdag på flera år eftersom karensdagen hade drabbat oss för hårt. Bio, semester, restaurang, fritidsintressen var bara att glömma.

Anledning till att vi har haft det så är att en av de vuxna i vår familj drabbades av en psykisk sjukdom i samband med arbetslöshet, och kunde inte längre bidra till försörjningen.

Jag personligen anser inte att vår familj var fattig och har förbjudit barnen att använda ordet. Samtidigt hade det varit betydligt lättare att leva med små resurser, om vi hade haft en mer tillåtande samhällsklimat. Detta med att behöva dölja att vi hade ont om pengar var lika illa som att inte veta hur man ska klara sig till slutet av månaden.

Men det är just snacket om att om man har dåligt med pengar så beror det på dåliga val som är att verkligen sparka på de som ligger!

Jag är inte den som tycker att alla ska vara försörjda av samhället, men alla arbetslösa och sjuka har inte gjort dåliga val, även om det säkert stämmer på en del.

Det finns många människor som inte kan och vill vända sig till soc.

Man kanske ser en poäng i att klara sig själv, plus att den dagen man endast är beroende av samhällets välvilja så är man även ett antal steg till ifrån att kunna återhämta sig.

Idag är inte de som går på soc de som har de sämst ställt.

Vi har levt under existensminimum i många år, pga sjukdom och arbetslöshet. Vårt liv och jobb kräver ändå bil, vi bor i bostadsrätt, men har samtidigt trots låga levnadskostnader mycket mindre att röra på oss än de som går på soc.

Och jag anser inte att vi borde få nåt från någon annan, men det är ett hån att få höra att i Sverige har alla det bra, och de som inte har det har gjort dåliga val.

Fattigdom är absolut ett relativt begrepp i Sverige. Men i en familj som vår med endast en familjeförsörjare och en psykisk sjuk vuxen blir det ganska konkret. Personen med jobb har inte råd till karensdag, mediciner, läkarbesök, tandläkare... För att kunna behålla jobbet måste man ibland ha extrautgifter som bekosta fika på jobbet, samla ihop till present eller liknande. Även barnen behöver ibland gå på kalas, även om de oftast tackar nej... Jag har levt i skräck för att bli sjuk, för vad skulle det bli av min familj då?

Och att hålla en viss fasad är inte bara av stolthet, men en nödvändighet för att inte halka ännu mer utanför...

Men att inte ha råd med sjukvård och att vara sjuk för att man har en sjuk anhörig, det betyder att man saknar ngt grundläggande.

Som tur är så har vi gratis sjukvård till barn i Sverige, annars hade det knäckt vår familj i allafall!

Ett förslag har jag, att sluta förutsätta att alla fattiga lever på samhället!

Skulle alla göra det skulle samhället kollapsa. Och vi behöver få ett öppnare samhällsklimat där man inte ser ner på de som har det sämre ställt.