Tack för svaren på mina resa-till-Umeå-frågor. Jag vill gärna ha fler tips från alla som har några 
Drömmer om ett barn: Jo, båda barnen är ivf:barn. Båda med donation.
Vår historia började för nio år sedan. Då påbörjades utredningen kring varför jag inte blev gravid. Eftersom jag har väldigt oregelbunden mens började man utreda mig och höll på med det i två år... I samband med att det började talas om ivf gjordes ett spermaprov, som visade på att det helt enkelt inte fanns några (två år åt skogen, kan man säga...). Efter biopsi fick vi dock upp hoppet om att få biologiska barn, eftersom de hittade några simmare. Ivf påbörjades, men då fann de inga spermier alls. Det var minst sagt några månader mellan hopp och förtvivlan.
Vi hade många långa diskussioner om hur adoption och donation och då om känd eller okänd donator. Det föll sig dock så att det helt plötsligt var vår tur i donator-behandlingskön (Om jag inte minns fel fick vi "omvandla" vår kötid för ivf till donations-behandling) och då valde vi det spåret. Efter ett antal misslyckade inseminationer provade vi ivf och det blev träff på första försöket! Massor av ägg blev det också, så vi trodde att vi hade syskon klara på det sättet.
Naturligtvis är det väldigt sällan i den här "branschen" som det blir som man tror och önskar, så inte ett enda av de frysta försöken fungerade (tror att det var 6 stycken). Vi hade dock turen lite på vår sida, så i samma veva som vi misslyckades med sista frysta försöket blev det godkänt för Karolinska att erbjuda egenfinansierade donationsbehandlingar. Vi var nog ett av de första paren som genomförde detta. Även denna gång fäste ägget - lyckan var total!
Återigen, det går sällan som man tror eller önskar. På första VUL visade det sig att hjärtat inte slog. Det var en hemsk sommar, men naturligtvis överlevde jag och orkade mig igenom ytterligare ett ivf tidigt på hösten. Det fäste och nu har vi två helt underbara barn! Vi är dagligen så otroligt tacksamma över våra barn och ibland känner jag nästan lite skamsen över att vi så gärna vill ha ett barn till.
Vi har genomfört ett fryst försök, som var långtidsodlat (eller vad det nu heter), det var ju lite annorlunda förutsättningar än alla tidigare FET, men det fäste inte. Efter detta försök började Karolinska ta betalt även för FET och vi ville inte lägga mer pengar på något som vi inte tror fungerar. Sen visade det sig att det inte var tillåtet att genomgå egenfinansierat behandling om man redan hade två barn (?). Så det blev ett samtal till Umeå och nu är vi som sagt på väg på denna resa!
Naturligtvis finns inte samma ångest, som inför alla behandlingar innan vi fick vårt första barn, men jag kan absolut inte säga att vi tar lätt på detta! Som vid de tidigare försöken har jag framtidsdrömmar om detta barn. Jag är lika "nojig" som tidigare - ställer klockan för när jag ska spraya, äter sundare än vanligt och tränar väl till och med lite mer än vanligt Sen är klart, med två barn (5 och 2) får man inte lika mycket tid till att fundera...
