Paroxysmal supraventrikulär takykardi (hjärtrytmrubbning)

Hej!

Jag är iofs vuxen, men har haft liknande problem. Mina symptom började när jag var cirka 9 år, men felet var medfött. Precis som hos din son så slog mitt hjärta stundtals mycket fort, men regelbundet. När det var som värst hade jag puls på 220 slag i minuten. Till en början kom "attackerna" ett par gånger per år, men slutade av sig självt. När jag var 16 år fick jag för första gången en attack som inte gick över, utan jag fick åka till akuten och fick medicin för att lugna hjärtat. Detta upprepades nga gånger och jag fick även lite förmaksflimmer vid ett tillfälle (hävdes med elkonvertering). Jag medicinerades med betablockerare, men de hade liten eller ingen effekt.
Efter lite undersökningar kom man fram till att det var en nervbana i hjärtat som strulade, och jag fick göra ett ingrepp där man med laser brände nervbanan och satte den ur funktion. Sen dess är jag helt problemfri och medicinerar inte. Har fått veta att detta fel kunde ha vuxit bort utan att jag nånsin märkt av det.

Precis, mina anfall kunde komma varannan dag, eller vartannat år. Lite svårt att pricka dem med 24-timmars EKG då. När mitt hjärta rusade blev jag väldigt blek runt munnen, som en vit ring. På så sätt såg mina föräldrar vad som var på gång, för själv tyckte jag det var otäckt och berättade inte för dem alla gånger... Jag hade anfall trots betablockerare, men vad jag minns så gjordes aldrig någon undersökning för att se till att jag hade rätt dos eller sort. En liten tröst är väl att ett ungt hjärta i större utsträckning klarar av påfrestningen som arytmin innebär, så det är ovanligt att arytmin orsakar bestående skador på hjärtat.
Hoppas det löser sig för din lille bebbe, och att han får den hjälp han behöver. 

Tibell; Jag tyckte inte ingreppet gjorde ont, men det kändes lite när de la bedövningen före. Jag kände lite obehag när katetern fördes in i hjärtat, som lite andnöd, men det gick snabbt över. Sen kände jag mig lite illamående av de lugnande medlet man får innan, men fick lite syrgas och då släppte det. Tror att det är känslan av att man inte kan flytta sig som gör att det känns mest jobbigt faktiskt. 
Jag fick stanna över natten, och eftersom mitt hjärta spökade lite under natten så ville de behålla mig ytterligare en natt, vilket jag avböjde på grund av att min skjuts redan kommit och att vi hade 16 mil att åka. Fick lova att åka in till "mitt" sjukhus vid minsta problem och sen kunde jag åka hem.
Att vara problemfri uppväger allt eventuellt obehag, jag lovar!