De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Problemet i NZ är du du inte  får göra något mot ditt barn som du inte får göra mot din granne. Du får alltså inte säga till barnet vad det ska göra (eller visst, du kan försöka, men du har inte rätt att ta till någon som helst åtgärd för att barnet ska göra så). Föräldrarna har alltså tagits ifrån möjligheten att uppfostra barnen överhuvudtaget. Sjukt!!

Klicka på "visa endast" och läs min historia. Jag har också länkat till fler fall.

Men visst, vill du avfärda mig som insiktslös så gör det du. Det är ju bra mycket enklare än att behöva inse att allt inte är som man själv tror. Sov gott!

Även om oron är befogad så rättfärdigar det inte de vinklade utredningar, manipulation, rena lögner och trakasserier av föräldrarna som soc gör sig skyldiga till.

I vårt fall var det för att de unga, gröna utredarna inte hade en aning om vad Asperger innebär.  Har utredarna sådana "glasögon så visst förstår jag dem, men inte att de gick in så brutalt, inte lyssnade på oss eller läkare, ljög i rätten, kort sagt gjorde allt för att inte behöva inse/erkänna att de begått ett misstag..

Fast det håller jag ändå inte med om. Uttalandet är alldeles för svart-vitt. Jag ska ärligt säga att både IFA och Familjeenheten har aldrig behandlat oss med annat än respekt och förståelse. Visst finns det idioter även på de avdelningarna, men människor blir ju inte inhumana monster bara för att de jobbar som socialsekreterare. Det är det andra faktorer som formar dem till.

Vad menar du?

Jag är väl medveten om mångas inställning till "socialfall". Både privatpersoner och socialsekreterarna själva. Här på FL fanns det en tråd om en soc.sekreterare som själv blivit anmäld, och i den var det uppenbart vilken inställning åtminstone hon och hennes kollegor hade till "socialfall".  Det är verkligen skrämmande, men å andra sedan stämplar folk även långtidssjuka och -arbetslösa. Vårt samhällsklimat har hårdnat betydligt sedan Fredrik Reinfeldt satte sig på tronen.

Vi har dessutom fått våra barn LVU:ade och fått försörjningsstöd ett par månader, vi måste ju verkligen tillhöra samhällets sociala och intellektuella botten...

Jag brukar rekommendera att man ska spela in allt. En diktafon som även kan användas till telefonen är värd att investeras i. Jag önskar bara att vi haft vår från början, men vi var naiva och blev minst sagt bestörta över socialsekreterarnas lögner, vinklingar och hur de aggressivt motarbetade oss.

Jag vet. Vi insåg att vi behövde börja spela in när vi väl läste "utredningen" (jag sätter citationstecken, för den hade så många utredningsmetodiska fel att den inte förtjänar namnet) och när soc i den även påstod att vi sagt vissa saker till barnen i telefon.

Tyvärr hjälpte inspelningarna oss inte i början, för socialnämnden nekade att lyssna på dem, och förvaltningsrätten kommenterade inte ens soc bevisade lögner i sin dom. Däremot hjälpte det så till vida att soc var mer försiktiga och källkritiska efter det.

Jag önskar att soc informerade varje föräldrar de skulle "prata med" att de har rätt att ha, och bör ha,  med sig ett juridiskt ombud (om man inte spelar in).

Ja, visst, men hur kan man vara säker på att det inte händer för att de har traumat av tvångsomhändertagande bakom sig? Även om dessa barn och ungdomar ändå skulle ha hamnat i kriminalitet, missbruk och/eller självskadebeteende om de fått stanna kvar utan hjälp i sitt hem, så visar det höga talet bland placerade ungdomar att det åtminstone inte hjälper att omhänderta dem.

www.svd.se/nyheter/utrikes/svart-liv-vantar-omhandertagna-barn_563041.svd

Det finns också fall där omhändertagandet skapat fler problem för barnen än vad som var nödvändigt.

Det jag försöker få fram är att oavsett om placeringen är nödvändig eller ej så visar statistiken att den typen av åtgärder inte hjälper. Alltså behöver systemet ses över!

Det här med insatser är ett kapitel för sig. Man får inte glömma det oerhörda maktövertagen, både praktiskt och rent mentalt, som socialen har jämtemot föräldrarna och att det inte alltid erbjuds insatser överhuvudtaget och om det gör det så är de inte alltid vettiga. Eftersom jag är lat kopierar jag in vad jag skrivit i ett tidigare inlägg, nr 670:

Ja, lagen säger så, men det finns hur många fall som helst där soc inte efterlever den. Det kan vara både genom att inte erbjuda insatser alls, eller erbjuda skeninsatser som är så formulerade att föräldrarna inte kan ta emot dem (tex erbjuda något för bägge föräldrarna i deras bostad och ignorera det faktum att de är skilda).

Du vet, de som försrvarar systemet hävdar att man måste få göra ingripanden utan konkreta bevis. Jag kan förstå vad de menar, men det öppnar för just sådana fall som du berättar om. Jag har gått igenom många utredningar, och det är skrämmande vanligt att utredarna baserar sina åsikter enbart på sin "känsla", och allt som säger emot denna "känsla" (forskning, läkarintyg osv) antingen ignoreras av soc eller avfärdas. Det är inte rättssäkert!

Mitt ombud, som arbetat med LVU i 30 år, sa att föräldrar inte kan göra rätt om soc väl bestämt sig för att LVU:a barnet. Han sa att om man har ett stort kontaktnät, så heter det i utredningen att det är skadligt för barnet, har man ett litet eller inget är inte det heller bra.

Vad får dig att tro att vår umgängeskrets är full av folk som har problem med soc? Den enda utredning jag läst om någon jag känner är vår egen (eller, det är ju en per barn, med de är i stort sett identiska). Alla andra utredningar jag läst har jag läst i forskningssyfte, om folk som jag inte känner. En del av de personer jag pratat med likaså (i forskningssyfte, alltså), och en del av dem känner jag eller är bekant med (läkare, jurister, politiker).

Jag har något emot systemet. Hur många gånger måste man förtydliga det?

Min svägerska läser till socionom, och hon berättade att de redan första veckan att lärarna på utbildningen sa till de nya studenterna att de kommer att bli illa omtyckta, att jobbet är oerhört mentalt krävande och att de kommer få dåligt betalt.

Jag anser också att socialtjänsten behövs, men just LVU är i en klass för sig. Läs de här artiklarna (jag har fler på lager...):
www.newsmill.se/artikel/2011/11/05/socialtj-nstens-makt-beror-p-fel-i-systemet-1
www.dn.se/insidan/insidan-hem/man-kan-manipulera-en-utredning-utan-att-ljuga
www.dn.se/insidan/insidan-hem/utredningar-baseras-pa-skvaller

Men sluta. Hur många gånger måste jag svara samma sak till dig?

Mina tidigare svar:

"I praktiken är det väldigt ofta de enskilda socialsekreterarnas ord som är grunden för bedömningen som görs i först socialnämnden och sedan förvaltningsrätten. Jag är så trött på detta ständiga skylla ifrån sig. Även en socialtjänsteman är själv ansvarig för sina handlingar. Om socialsekreterare hade en yrkeslicens, om det fanns en granskning som fungerade, då skulle väldigt mycket av socialens felbedömningar och misstag avhjälpas illa kvickt.

Så du tycker inte att den enskilde utredaren har något som helst ansvar i det hela? Hjälper den inställningen kanske dig att sova på nätterna?"Intala dig det själv du, så kan du gå till jobbet och fortsätta blunda för kritiken.

Jag, och många med mig, anser inte alls att de enskilda handläggarna skulle vara ondskans avföda, utan vi kritiserar hela systemet. Eftersom socialtjänsten är en stor del av det systemet, hamnar följaktligen en del kritik på den." Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant."- En enskild socialsekreterare har aldrig makt att omhänderta ett barn med tvång! 

Inte i teorin, men i praktiken så har den enskilde socialsekreteraren en otrolig makt eftersom det inte är ovanligt att både socialnämnd och förvaltningsrätt inte sätter sig in i ärendet utan litar på tjänstemännen.

Utredningar kommuniceras och föräldrarna har rätt till ombud som hjälp vid inställelse hos socialnämnd och domstol.  Men det kan säkert vara så att alla ombud inte har "huvudet på skaft" .....

Och vad har det med den oerhörda mentala press föräldrarna utsätts för? Jösses...

- ja, åtminstone de som stormar in o skriver inlägg i olika internetforum - det skulle räcka rätt långt!
Du har ju faktiskt ingen egentlig aning om hur många som är aktiva här som faktiskt gjort anmälan. (...)"

Det där är inte sant. Kraven är inte alls höga. Det räcker med att socialsekreterarna "känner oro" utan att ha några egentliga bevis, att de skriver en text som inte ens är värt namnet utredning, att socialnämnden godkänner den "utredningen" (som de i många fall inte ens läser) och att aktuell förvaltningsdomstol är oengagerad. Jag klistrar som förut in från ett av mina tidigare inlägg, nr 587:

När vi var uppe i FR om det akuta omhändertagandet gick domstolen på soc linje. Nästa gång, med andra personer, dömdes det till vår fördel, trots att utredningen i princip var densamma och att inget nytt hade hänt (det var ett av soc paradargument, att inget hade hänt sedan senaste domen. Jo, tacka för det när soc inte lyfter ett finger och sätter in någon typ av insats varken för oss eller barnen. Och då hade det gått nästan ett år sedan omhändertagandet.). Så olika kan det alltså bli.

Första gången var det tydligt att rätten var oengagerad, att de inte satt sig in i utredningen och att de inte var intresserade av att göra det heller.

Andra gånger var stämningen helt annorlunda i rättssalen. Både lagmannen och nämndemännen lyssnade uppmärksamt, ställde vettiga och insiktsfulla frågor både till oss och till soc. Domslutet kom och där kritiserades både socialens utredningar och deras handlande (och brist på).

Det kan alltså vara så att det i princip är de enskilda tjänstemännens bedömningar som är hela grunden till ett omhändertagande. Det beror på hur engagerade nämnden och rätten är. Försök aldrig påstå något annat.