De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Detta är inte sant och det vet du, 6000 barn och ungdomar är LVUade i sverige idag, mer än dubbelt så mycket som något annat land, hur kan det komma sig att vi har så många insiktslösa föräldrar just i SVerige??

 cirka 4 800 barn och unga fick vård enligt LVU och cirka 300 barn och unga var omedel-bart omhändertagna enligt LVU.

hittade inte det du länka till men hittade detta, detta var alltså 2010, nu är det 6000 LVU, knepigt så fort de ökar...

Ja, de sa att jag var psykiskt sjuk och dålig för barnen. Läkare, vår egen psykolog, ALLA psykiatriker, m.m sa att jag kunde ta hand om barnen. De sa också att jag inte var psykiskt sjuk. Om man inte är av samma åsikt som soc. så är man automatiskt psykiskt sjuk i deras ögon oavsett vad andra säger.

Nu hade detta inte med soc att göra men apropå "hur samhället ser ut".

Jag trodde i min enfald att skolan hade som mål att vara bra för barn. Mitt äldsta barn har dyslexi. Det började märkas på allvar i andra klass. Utredning följde. Vi föräldrar sa redan från början att det rimligen handlade om just dyslexi (han hade samma språkutveckling som sin pappa - också dyslektiker). Men skolan slog bakut och krävde den ena utredningen efter den andra (inklusive magnetröntgen!) och vi, som fortfarande trodde att de var på barnets sida, ställde naturligtvis upp.

Till slut kopplades en barnpsykolog in som kommunen brukade anlita för just sådana här utredningar.

Och vad säger då denna psykolog när jag frågar varför dyslexidiagnosen verkar sitta så hårt inne? Jo: "Jo men visst skulle jag vilja säga dyslexi, men jag får betalt av kommunen för att undvika den diagnosen så länge det går."

Det visade sig att alltihop handlade om pengar. Skolan fattade utmärkt väl att vår son var begåvad men dyslektiker, och försökte ÄNDÅ få oss att sätta honom i särskolan därför att det skulle bli billigare för dem än den hjälp som en dyslektiker har rätt till.

(Vet inte om det är så idag, men så var det alltså på 90-talet.)

In i det sista var de på oss och hävdade att vi var dåliga föräldrar ("han kommer ju ändå aldrig att kunna gå ut en normal skola, i varje fall klarar han inte gymnasiet") men nu hade vi fattat var skon klämde så vi slutade samarbeta och började slåss.

Sonen ifråga gick med tiden ut både grundskola och gymnasium med riktigt fina betyg och är nu grafisk designer. 

Som vårt samhälle ser ut idag kan man INTE lita på att få hjälp. Ibland är det definitivt stjälp man får. 

läs hennes översta mening en gång till?

Efter 30 år i sin nuvarande form har socialtjänsterna i sverige bevisat att de inte är mogen sin uppgift. " soc kan inte reformeras utan bör skrotas i sin helhet" var det en advokat inom NKMR som skrev. Jag vill inte gå riktigt så långt, men det kan inte få fortgå på detta viset längre i ett demokratiskt rättsamhälle. Kommunens makt i barnafrågor bör brytas, och ansvaret flyttas upp till regionsnivå där arbetet utförs av personer med adekvat utbildning, och då menar jag mer än bara socionomutbildning. Att flytta barnavårdsutredningar från kommuner skulle också få bort mycket inavel och svågerpolitik i besluten då risken för personlig kännedom och fördomar skulle minska. 

BBIC har inte tillfört någonting alls. Det är bara en rökridå för att få det att se bättre ut, men i praktiken är det samma elände som förut.

Helas systemet behöver göras om, inte bara domstolarnas handläggning. Återigen försöker du avsäga socialens ansvar.

BBIC har inte tillfört någonting alls. Det är bara en rökridå för att få det att se bättre ut, men i praktiken är det samma elände som förut.

Helas systemet behöver göras om, inte bara domstolarnas handläggning. Återigen försöker du avsäga socialens ansvar.

Insatt, jobbar du som socialarbetare och är rädd att förlora ditt jobb?

Socialarbetare har väldigt dålig kännedom om psykiska sjukdomar, för att man har en psykisk sjukdom gör det en inte automatiskt till en dålig förälder....och motsätter sig arbiträrt omhändertagande av barn på dessa grunder enligt socialens bedömning. Ungefär så här skriver specialister inom psykiatri och mental hälsa. I en finlandssvensk tidning som heter Hufvudsstadsbladet samt i Vasabladet. En mycket bra artikel.