De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

I vårt fall har socialtjänstens "hjälp och stöd" inneburit att mina två barn felaktigt tillbringade ett år i tre olika familjehem och att de är djupt traumatiserade och behöver mycket psykologhjälp (även jag och min man utsattes för ett trauma, men det är litet i sammanhanget när jag måste se att mina barn har gått från två trygga, självständiga och frimodiga individer till två ängsliga, skrämda stackare som kissar i sängen och blir helt förtvivlade om jag eller min man kommer ur synhåll när vi är ute.). Allt pga okunniga handläggare som inte tålde att ha fel.

Självklart har en enskild utredare ansvar för att göra ett korrekt och för alla rättssäkert jobb och just för att det inte får bli fel finns många "kontrollstationer" i tvångsärenden. De som ansvarar för dessa kontroller har också ett ansvar - eller hur? Granskningsinstansernas största problem är att så få ärenden anmäls dit - det är svårt att få till förändringar då! Det är lätt att dra slutsatsen att det är lättare att klaga och vara missnöjd i olika internetforum/resp kontakta Janne Josefsson än att vända sig till dem som är satta att granska socialtjänsten. 

Vilka är satta att granska dem? Har de en egen instans menar du? Så de granskar sig själva?

Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant.

Varför ska man arbeta emot socialen? Är det inte bättre att arbeta för att hela systemet ändras? Socialen är ju bara en del i del hela, och utredningsenheten barn och ungdom är ju bara en liten del av socialen.

Det finns ju delar av socialen som fungerar bättre, där socialsekreterarna har arbetsuppgifter som de har ordentlig utbildning för.

Man klagar till Socialstyrelsen och/eller JO. Båda är från Socialtjänsten fristående instanser. Socialstyrelsen sorterar direkt under Socialdepartementet och JO (Riksdagens ombudsmän) utses av riksdagen.  

Det var onödigt hårt sagt. Det är sent och jag är mindre försiktig än vanligt. Säger därför godnatt här.

om du menar mitt barn så hart hon varit borta över ett år och nej det har inte gjorts grundliga undersökningar, som jag förklarat tidigare har prover missats och inga specialister har träffat henne.