De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Vad jag tycker inläggen där man försvarar sin familj är osammanhängande. Vad har kampsport med allt detta allvar att göra? Jag vill förstå

Hon ska arbeta, hon vill vara en stödperson för hon vill att barnen ska hållas i släkten. Hon har inga barn än. Vi har så stort hus så hon får bo hos oss om hon vill. Kl 17-20.30 Är den tid om kvällarna som barnen är hemma. Jag har inte krävt det här hon vill själv och kan vara väldigt påstridig, jag tackar och tar emot. Hon behöver ju inte köpa egen lägenhet då, dessutom får hon insyn i hur ungar fungerar innan hon skaffar egna. Hon måste inte städa, laga mat, tvättta kläder eller passa barnen. Det verkar  som soc.tycker att det räcker att hon är där. Hmmm fast lite kampsport blir det nog i vardagsrummet eller uppe i stora rummet i vindsvåningen. Min man kan inte parera eller ens slå ordentligt  och syrran har varit nästbäst i landet i Kung-Fu så vi har gemensamma intressen. T. om. vår sexåring gillar att boxas. Sött va. Jag kan ta hand om henne som en liten prinsessa, jag gör allt för att få hem våra barn.

De har kampsport som gemensamt intresse, som kan utövas hemma, med systern också om hon bor där. Så oförståeligt var det inte skrivet. Hon sa dessutom inte att mannen inte kan inte slåss.

Herregud, ditt uttalande påminner om maktmissbruk i bl.a. forna öststatsdiktaturer, Chile, naziTyskland, etc. Du har inte funderat på att det där gäller på båda hållen? Varför skulle dina åsikter smälla högre än andras? Det är ju bara en persons åsikter, inte precis någon lagstadgad mall. En sådan utveckling i samhället är så fel det bara kan bli. Bara för att en person anser någonting och det motsägs av någon annan resulterar i ett utlåtande om icke samarbetsvilliga föräldrar? Med en sådan inställning och åsikt har du absolut ingenting  att göra inom ett yrke som har så mycket att säga till om så många människors liv. Hade du varit lärare, barnmorska eller annat så hade man aldrig accepterat ett sådant uppförande. Ska man det enbart p.g.a yrket? No f*cking way säger jag bara.

Och ja, jag är också emot barnmisshandel, såväl fysisk som psykisk men jag är också emot nazistfasoner i ett fritt samhälle.

Om du vill ha samarbete så borde du lära dig vad det betyder. Om du vill ha en diskussion om vad som är det bästa så får du lära dig vad diskussion betyder. Om du vill att folk ska "ta till sig" det du säger kanske du ska föregå med gott exempel. Om du vill att folk ska respektera dig försök med att se bortom din instängda lilla kubvärld och börja respektera folk (även om de kanske har åsikter som är annorlunda än dina)

Det är väl konstaterat att många mammor inte alls förstår... eller Jag har läst om det någonstans... eller Jag har hört... eller Jag har alltid gjort så här... är inte skäl nog för att inte bli ifrågasatt eller emotsagd.

Önskar verkligen att alla soc.sekreterare som har rätt att utreda familjeärenden genomgår utförliga psykologiska- samt lämplighetstester innan de ens får gå bredvid en rutinerad person. Plus ska de också lära sig analytiska tekniker (önskvärt hade ju varit kravet på en analytisk och logisk hjärna också) samt deras personlighetsutvärdering ska visa att de är fullkomligt prestigelösa och tål att bli ifrågasatta. Allt ovan ska dessutom upprepas med jämna mellanrum för folk ändras genom åren och vissa blir knäppare och mer inskränkta och fördomsfulla.

Bara läst TS.
Du skriver:  "Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet". I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Ts lyder:  "De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version"

Du skriver även: "Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen."

Well, IBLAND så tar faktiskt soc barn UTAN någon uppenbar anledning. Jag är en utav de som det har hänt. Jag var t.o.m i rätten och chefen på soc kunde inte ens erkänna, I RÄTTEN,  att mina drogtester som jag blev tvingad att ta för att jag hade en vän som brukade droger, var negativa. Min advokat fick höja rösten för att få ett klart och tydligt svar från henne. Soc gjorde allt för att jag INTE skulle få hem mitt barn. De sa att mitt hem var ett tillhåll för missbrukare, för att jag hade EN vän som brukade droger, dock aldrig i närheten av mitt barn. LVU´t pågick i 1månad, då de tillslut inte kunde fortsätta med det pga att de inte hade några som helst bevis på att jag var knarkare och att mitt hem var ett tillhåll för knarkare. Jag fick lämna drogtester 2-4ggr/vecka i närmare 6månader, trots att alla mina tester var negativa försökte de allt för att få mig att framstå som en knarkare. Mitt barn har ALLTID haft det han behöver, vi har alltid haft tak över huvudet, mat på bordet, kläder och bra hygien. Kärlek, lek och frisk luft. Vård när sjukdom inträffat osv.. Trots detta var soc fast bestämda på att "sätta dit" mig.. De har fortfarande, 4år senare koll på mig, och fortfarande aldrig fått satt dit mig. Så IBLAND är det faktiskt så att soc tar barn UTAN någon uppenbar anledning. Kan även tillägga att mitt umgänge med den som brukade droger var sällan, kanske en gång varannan vecka. Och då oftast i sällskap med ikke brukande vänner. Idag brukar han fortfarande droger, men har barn som han är med nästan varje dag. Både han och mamman brukade droger under graviditeten, hon brukar även nu, ibland. Men de har fortfarande vårdnaden för sitt barn. dock bor de i en annan kommun nu.

Men så kan vi ta ett exempel på en familj jag känner där både mamman och pappan är alkoholister, de har 6 barn mellan 8-14år. ALLA barnen är hemma när de super, VARJE helg, deras mamma har ofta luktat gammal fylla när hon hämtat barnen på dagis när de var mindre. Barnen "skadar" sig väldigt ofta, men tas nästan aldrig till sjukhus. Mamman har t.o.m jagat ena dottern och dennes kompis med bil ca 2 km i ösregn när barnen cyklade. Och det var till mig barnen kom och de var livrädda.. Jag och många andra har hjort anmälningar till soc, samma soc som tog mitt barn, men INGET, ABSOLUT INGET, har hänt.. Barnen sitter fortfarande där inne i skogen med en mor och far som är stupfulla varje helg och ibland även på veckodagar. Barnen är rent utav ELAKA mot andra barn, och INGEN av de andra barnen i området får nånsin åka hem till den familjen. Några av barnen får inte ens leka med dessa barn ute på sin egen gård.. 

Jag kan nämna många fall som kan ses som riktigt brutala utan att soc lägger sig i, och jag kan nämna flera fall där soc tagit barn utan uppenbar anledning. Detta var RIKTIGA historier.  Och ser du något rätt i dessa historier, något som ger soc rätten att handla som dem gör, då vill jag gärna veta vad.. 
Man SKA va rädd för att soc kan ta ens barn. Man får inte ha vänner som har ett missbruk, eller vänner som kanske har begått ett lindrigare brott även om man inte umgås med dessa när barnet är med. Man ska umgås med perfekta felfria människor, annars jävlar... Och har soc bestämt sig för att de ogillar en person, så gör de allt för att förpesta dennes liv.. Soc behandlar människor som de själva vill oavsett vilka lagar som finns. Det är den bild JAG har av soc. Och med all rätt.

Nu har jag läst de första två. Vad gäller den första tycker jag beslutet om LVU verkar vara korrekt.

Men det andra fallet tycker jag snarare är ett bevis på just maktmissbruk eller försök till sådant.

Det handlar om en förståndshandikappad mamma och dennes lilla dotter. Mamman ska befinna sig på en nivå som en 11 åring ungefär. De har bott i mamma-barn hem där mamman visserligen gjort framsteg och lärt sig de saker personalen ville, men för långsamt och hon hade svårt att situationsanpassa det hon lärt sig. På alla läkarkontrollen var barnet friskt, piggt, någorlunda normalt utvecklat.

Mamman föreslår då att hon ska bo tillsammans med sin mamma, barnets mormor, och dennes sambo. Hon är också villig att ta emot hjälp i hemmet från soc så ofta det behövs. Hon är medveten om att hon har brister p.ga att hon lär sig långsamt och är därför villig att ta emot hjälp. Alla vårdinstanser vittnar om att hon och dottern har en stark anknytning och mamman själv säger att hon inte vet vad hon ska leva för om hennes älskade dotter tas ifrån henne.

Då tycker socialen att man ska göra ett LVU eftersom även om allt funkar 100% toppen när hon bor med mormodern, så vet man inte om det kommer fortsätta att vara så. Mormodern kanske blir för gammal (60, pigg och frisk i dåläget). Eller kanske mamman väljer att flytta? Som de uttrycker det, "man kan inte lämna sjuttonåriga garantier på att situationen kommer att fortsätta att vara bra"

Socialen vinner i kammarrätten. Mamman överklagar till regeringsrätten och får rätt.  Vad hade hänt om en begåvningshandikappad mamma inte hade orkat, klarat, förstått, att överklaga?

Usch.

Jag kan inte heller lämna 17 åriga garantier för att min son kommer att leva lycklig med mig och sambon. Vi kanske blir överkörda av en långtradare imorgon.

Fast den garantin kan inte ens två friska föräldrar i 20 årsåldern ge sitt barn.

Jag har BARA läst TS- och får lite spontana frågor...

1) Arbetar du inom socialtjänsten? För utifrån vad du skriver har jag svårt att se att du gör det. Det saknas flera steg i din berättelse- som hade gjort oss läsare MYCKET mer förstående inför varför detta barn separerades från sin mamma i exempel A.

2) Erbjöd man mamma skyddat boende? Har mamma fått någon hjälp med att stå emot mannen? Har mamma fått hjälp med att "fixa sin situation"? Såsom du beskriver handläggningen av ärende A så anser jag att det fattas oerhört mycket som KRÄVS för att ett omhändertanande skall anses vara aktuellt.

Jag abetar sedan 6 år som socialsekreterare med barnavårdsärenden inom socialförvaltningen i en mellanstor stad i södra sverige. Jag har "gjort" flera omhändertaganden, gjort ett antal ansökningar till Förvaltningsrätten och handlagt ett väldigt stort antal ärenden med våld i nära relationer. 

 

Ja, men soc sa ju det först efter att kvinna A blivit av med barnet.

Jag bara undare över det där med talet, givetvis finns det fler omständigheter, men just detta med talet kan ju bero på annat än att barnet inte får språklig stimulans.

Jag ringde soc och frågade vad som gällde, jag frågade oxå om vi behövde spara pengar en tid innan vi gick till dem, men handläggaren sa NEJ.
När jag i går fick veta att man måste ha sparat pengar i tre månader ringde jag soc och sa som det var. Att handläggaren sa att vi inte behövde ha sparat pengar innan och att vi således inte har sparat pengar. Då sa hon exakt så här: "Ja, pengarna kanske inte finns, men vi räknar med att ni ska ha sparat pengar i tre månader, så därför kommer ni inte få försörjningsstöd under åtminstone tre månader"
Då blev jag skiträdd och berättade att vi har två barn. Jag frågade rakt ut om det kan hända att de tar barnen ifrån oss hellre än att ge oss pengar, och detta svarade hon ja på     

Varför togs barnet ifrån kvinna A utan att ni först sa till henne att du måste lämna den här mannen och skaffa någon annanstans att bo annars kan inte du får behålla ditt barn. Är det inte upp till soc att se till att hon får en lägenhet? Varför ska mamman lida för att mannen misshandlar henne?

I kvinna B:s fall kan det ju vara så att barnet är sent utvecklat med talet av naturliga orsaker, vissa barn pratar ju inte alls förrän de är tre år eller äldre.

Sen undrar jag en sak. Det kan hända att jag och sambon behöver socbidrag inom kort. När jag ringde dit och frågade vad för krav som ställdes på oss för att vi ska vara berättigade till bidrag, så nämndes inget om att man ska ha sparat pengar i tre månader tillbaka. Det fick jag veta i går, och i dag när jag ringde soc och frågade om det, så säger hon på soc att då kan inte vi får några pengar. Men vi har ju barn! Då sa hon att våra barn kommer bli familjehemsplacerade eftersom vi inte kan försörja dem. Så de tar alltså hellre barnen ifrån oss än att ge oss bidrag, vad har du att säga om det?

Ursäkta mig men har jag sagt att jag är en idiot? Flickan i fråga var 5 månader och jag VET INTE vad som hänt. Det fanns inga märken och det fanns inget som visade på att hon hade ont, hon hoppade hoppgunga och skrattade samma dag som det upptäcktes?! 
Skämmas kan du göra själv, som hoppar på folk med nånting du inte vet mer om än ett litet inlägg i en tråd! 

Ts, jag tycker att det är jättebra att du startat den här tråden.
Jag tillhör själv den skaran personer som är livrädd att ens barn ska tas ifrån en på grund av alla skräckhistorier man hört.
*En ytligt bekant säger att hennes dotter fråntagits henne på helt fel grunder. När man frågar mamman varför soc anser att det var berättigat att omhänderta barnet enligt LVU så säger hon att det beror på att hon har en depression. Hon menar på att det är en vanlig depression, att hon äter emdiciner och fungerar helt normalt.
Då blir jag LIVRÄDD för jag äter själv antidepressiva mediciner och går hos en psykolog varannan vecka. Jag har varit så förbannat rädd att min psykolog ska anmäla mig på grund av att jag lider av psykisk ohälsa. Jag vet att min son har det jättebra med mig och sin pappa, men då kan jag tänka som så att, jag kanske är en sån mamma som tror att jag gör det bästa för mitt barn, men egentligen inte gör det.
Nu har jag förstått att det ligger mer bakom att hennes dotter blev omhändertagen.
*En granne säger att hon blivit anmäld till soc av förskolan pågrund av att dottern ibland är lite smutsig runt munnen och att hon har lite för stora kläder. Då blir jag oxå rädd, för jag vet att vi missat nån fläck när vi trättat sonens mun på morgonen, och när han vuxit ur gamla storleken på kläderna och han byter upp en storlek kan de nya kläderna vara något för stora. Ska vi bli anmälda till soc på grund av det?
Nu har jag träffat grannens dotter och grannen har berättat mer. Hon säger: "Dottern tycker ju inte om att duscha, tvätta sig eller borsta tänderna, så då struntar jag i det, för det är ju ett övergrepp att tvinga barn till sånt de inte vill". Dottern är extremt smutsig och har kläder och skor som är flera storlekar för stora. Mamman förstår inte själv att hon brister.

Rädslan för att soc ska ta min son är fruktansvärd. Det är hemskt och jag är rädd varenda dag, varje sekund. Men efter att den här tråden har skapats kan jag kanske lugna mig en smula