De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Det är klart att det är suveränt att soc finns, det borde alla tycka. Men intrycket kvarstår att det är för lite insyn, för lite kontroll av vad de faktiskt gör. Råkar man krocka med ett soc-kontor som av något skäl väljer att ogilla en så kan det uppenbarligen bli riktigt besvärligt. (...)

Nu blir jag kanske polisanmäld igen för det här jag skriver i nästa mening.
Wow, jag drar mig till minnes att jag skrev i en tråd hur en myndighetsperson inom barnskyddet soc. betett sig hos oss, jag var tvärilsk och lade ut namnet på henne och tre andra inblandade. Jag blev kontaktad av dem, de hade gjort en polisanmälning om ärekränkning. De sa att polisen sagt att jag genast måste ta bort inlägget, vilket jag gjorde. Jag tyckte det var orättvist att jag blev behandlad så som jag blivit och antog att jag hade rätt till en åsikt och yttrandefrihet. Jag kastade inga glåpord över dem, men kanske de inte vill stå för vad de gjort.
En kort tid därefter förde de barnen från dagis till fosterförälder, en brådskande omhändertagning.
Tänk vad det här sliter sönder familjen och vad det kostar samhället.

Som så många andra mödrar som ammar om nätterna hade jag viss sömnbrist och en ettåring och ett spädbarn att sköta om dagarna. Jag ringde familjevårdaren och frågade om tre dagars avlastning dagtid tills sömnrytmen ordnade upp sig. Familjevårdaren sa att de kan inte ge hemhjälp om inget allvarligt hänt typ befogad barnskyddsanmälan, tvångsintagning till mentalsjukhus så då försökte hon med det. Jag blev inte intagen på sjukhus för läkaren klassade mig frisk och den barnskyddsanmälan som familjevårdaren gjorde tillsammans med tre kvinnor från socialen hade ingen relevant motivering. Vi kämpar för att få våra barn tillbaka, justitieombudsmannen är nästa som ska få ta emot en klagan. Tro nu bara inte att all arbetskraft alltid sköter sitt arbete på rätt sätt. Man ska inte svartmåla utan hjälpa om man är socialarbetare. Det händer ibland att folk får sparken eller får be om ursäkt inom alla yrkesgrupper. Först tänkte de inte omhänderta barnen sa de, men familjevårdaren började kräva att vi skulle donera bort kläder som var i användning. Sexåringen fick bara ha 15 par byxor annars bedömde hon att vi inte kunde sköta barnen, hon hittade fingermärken på fönstren och hår i golvsilen, köpte nya gardiner till vårt panorama fönster som vi ville ha utan gardiner, en ful trasmatta från loppis för att vi skulle ha det "hemtrevligt" Jag gillade inte mattan så hon tolkade att jag var osammarbetsvillig, hon låg i min säng när hon skulle få killen att sova på en tid som han inte ville sova, hon sa åt en barnmorska att min man sagt åt henne att han inte  skulle ringa ambulans om det behövdes ifall förlossningen gick snabbt utan bara låta oss dö(jag var gravid vid den tidpunkten och har haft snabba enkla förlossningar). Jag sa åt barnmorskan, sånt säger man inte åt en myndighetsperson ifall man planerat sånt. Barnmorskan trodde på mig och vi hann till sjukhuset och förlossningen gick snabbt men bra utan bedövning eller smärtstillande. Varje gång jag var av annan åsikt än familjevårdaren skrev hon negativa saker i journalen, som att jag var omtöcknad. Mitt psyke började hon ifrågasätta, beskyllde mig för vargparanoja i föräldraskapsbedömningen, tyckte inte samspelet fungerade. Jag blev högeligen irriterad på henne, soc. försvarade henne de trodde på henne och tog barnen. Jag har flera friskhetsintyg på både mig och barnen från psykiater, barnpsykiater, neurolog och överläkare men soc. bedömer ändå att vi inte är kapabla att ta hand om våra barn. Dessutom tycks det vara en religionsfejd på gång. De som tillhör samma religion håller ihop mot oss. Soc blev fälld enhelligt i rätten om att det brådskande omhändertagandet var obefogat. Alltså kan de begå misstag och det har de tänkt fortsätta med. De gillar mig helt enkelt inte, det har många märkt. Jag går inte direkt och skäms över att jag nattammade.

Jag känner flera stycken som blivit LVU:ade som barn, inklusive jag själv. I ALLA fall anser såklart föräldrarna att de blivit väldigt orättvist behandlade av soc. 

För egen del blev jag omhändetagen redan vid födseln då min mor satt inne för mordförsök på min bror. Syskonen var såklart också LVU:ade, och hade varit det i perioder även innan denna händelse. Hon tyckte det var att "ta i" eftersom hon älskade sina barn och gjorde allt för dem. Hon trodde hon skulle få hem mig efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff men det fick hon såklart inte, vilket är hennes stora sorg. De andra fick hon dock tillbaka (!)

En flicka jag vuxit upp med blev omhändertagen vid tio månaders ålder, då hennes mor missbrukade allt hon kunde få tag på. Morsan har  fått hem henne i några omgångar och sen blivit av med henne lika fort igen. Tack vare att soc släppte hem henne då och då har hon behövt utstå att se sin mor hora, se yxslagsmål och andra fyllebråk, blivit lämnad hemma ensam som mycket liten. Lämnad på restauranger, satt utanför krogar, lämnad på hotellrum när morsan varit ute och festat (resor som soc betalat för att hon och flickan skulle ha lite "kvalitetstid")
Varje gång flickan kom hem till oss efter att ha varit hemma en tid har hon lidit av fruktansvärda mardrömmar, sängväteri, ångest, och sockerabstinens då hon sällan fick riktig mat utan bara godis. Mamman anser att hon inte gjorde speciellt mycket fel, eftersom hon älskade sitt barn och gjorde sitt bästa.

En pojke jag växte upp med blev omhändetagen när han var tre år. Han kunde då inte tugga, eftersom han levt på välling enbart i hela sitt liv. Han hade i stort sett bott i sin spjälsäng hela livet och där brukade mamman ibland glömma bort honom, och åka till stan, gå hem till väninnor osv. Han fick ny blöja endast när han bajsade, och det kunde gå timmar tills den byttes. Hon var "lättare utvecklingsstörd" och hade inga missbruksproblem. Hon slog honom, brände honom med cigaretter och diverse. Hon ansåg att soc gjort fel som tog honom, för han mådde bra och hon tyckte inte att hon gjorde nåt fel. 

Jag anser att soc är på tok för slappa, inte tvärtom. Fler barn borde tas omhand, utan en massa jävla daltande med föräldrarna. Ungar kan inte leva på att föräldrarna älskar dom enbart. Det krävs mer att vara förälder än att knulla och sen föda fram ett barn. Man ska VARA en förälder, ta ansvar, och göra sitt allra yttersta varje dag. Jag tamejfan hatar alla skitföräldrar därute som inte fattar att dom gör ett förjävla kasst jobb som förälder, och sen skyller ifrån sig på allt annat. 

Min son på 3 år pratar jättedåligt.
Min dotter på 1½ år pratar inte alls - vi försöker men de vill helt enkelt inte.
Logoped är inblandad nu i den äldsta men jag anser absolut inte att barnen ska bli omhändertagna för att de inte pratar? jag gör inget fel och de flesta i min familj har varit sena med pratet.

När du drar upp det i din TS blir jag orolig.
Ska jag behöva vara rädd för att socialen ska bli inkopplade för att de inte pratar bra (sonen)? 

Nämen, exakt samma här! Mina småbarn pratar alltid sent. De har ordförråd som bara den, hänger med i allt man säger, uppfinner egna ord, älskar högläsning, bygger korrekta meningar - men det är NÄR de pratar vilket är otroligt sällan.

Vi har suttit med logoped, läst rimböcker (som ingen av dem gillat), gjort ordövningar från logopeden och hela cirkusen men såvitt jag kan se har det bara kostat tid och möda i onödan.

De fyra barn som nu är mer eller mindre vuxna har alla ett fint och högt utvecklat språk (långt förbi deras jämnåriga) så nu oroar jag mig måttligt för de två småttingarna som ser ut att få samma språkkurva.

Även här tycks det vara ärftligt, makens släkt är i allmänhet sen i talet. 

Sedan är det ju ett irritationsmoment i kontakten med t ex soc, vården, skola att det ofta bygger på en personlig kontakt och inte en professionell.
Jag har visserligen ingen erfarenhet av soc (utöver att en dam från soc satt med under ett samtal om mobbning men hon gjorde inget intryck alls) men har - som de flesta, antar jag - råkat ut för negativitet och förutfattade meningar från BM, lärare, ja ni vet hur det är.

T ex trodde min första BM att jag hade hittat på min partner. Han var inte med på våra möten därför att han inte kunde ta ledigt från jobbet, men det trodde hon inte på. Dessutom måste hon ha avskytt ensamstående mammor för hon var oerhört kylig och otrevlig - tills han kom med till MVC när han hade en ledig dag. Då blev hon som en omvänd hand.
Denna BM skrev bl a i min journal att hon hade rekommenderat lugnande medel eftersom jag var neurotisk, men att jag hade nekat och "vägrat behandling".
I verkligheten gick det till så att hon talade om för mig att "alla förstagångsmammor borde äta lugnande eftersom de är så oroliga". Jag sa att jag inte var orolig och alltså inte behövde någon medicin. Och det förvandlades alltså till neurotisk och vägrar behandling.

Jag kan bara alltför väl föreställa mig hur denna BM hade låtit och agerat om hon hade arbetat på soc istället. 

Med åren har jag kommit fram till att man bör spela in ALLT. Varenda föräldramöte osv. För ens eget ord väger väldigt lätt mot vad det står i pappren. Vad gäller just kontakten med skolan har jag flera gånger råkat ut för "det har vi aldrig sagt" när skolan helt enkelt inte haft lust att stå för sina uttalanden. 

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

Det kan ju vara rätt beskt att "samarbeta" när/om man får råd man tycker är riktigt fel. Återigen, jag har inte haft kontakt med soc, men här är ett urval tvärsäkra råd från andra auktoriteter:

"Småbarn dör av pälsdjur, så du måste avliva dina husdjur" (BM) (följde ej. Hon blev sur och tyckte att jag var oansvarig)

"Ge alltid ditt barn något lugnande innan besök hos doktor eller tandläkare. Ge det du brukar ge henne." (tandläkare) (följde ej, blev betraktad som stenåldersmänniska för att jag inte vill droga mina barn)

"Läs bara rimböcker för barnen, det stimulerar språkutvecklingen." (logoped) (följde, till barnens förtvivlan, ett bra tag. Ingen positiv effekt.)

"Barn ska smaka av allt, annars får man problem med sin auktoritet." (förskolepedagog) (följde ej, efter kort period av dumhet. Dottern har AS och mår mycket illa av vissa rätter.) 

Om man nu råkar vara en bra förälder men ändå blir utredd (händer ju, uppenbarligen, det också) så kanske man drar sig för att implementera saker som man absolut inte tror på eller t o m ogillar?