De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Lavish: jag känner inte till till detaljerna i det fall ni diskuterar men jag vet att i Oskarshamnfallet tex där det kritiserades (bla i Uppdrag granskning) att inte mormodern fick bli familjehem framkom det senare att det fanns goda anledningar till det. Mormodern i det fallet hade vid upprepade tillfällen visat att hon inte hade insikt i vilka problem hennes dotter hade och vägrade ta till sig att det faktiskt förelåg ett begåvningshandikapp. Att då ge henne huvudansvaret fungerar ju knappast.

Du, svenska myndigheter har omhändertagit barn i flera hundra år, så så himla kort verkar ju inte det där steget vara.

Nej. Uppfostringsanstalter har funnits sen 1800-talet, och där placerades både föräldralösa barn och vanartiga barn, mot föräldrarnas vilja,  Antar att nån snart skriker källa? sv.wikipedia.org/wiki/Skrubba_skyddshem

Tja. Min mamma var sex år när min morfar dog och min mormor blev tvungen att försörja sin familj själv. Hon tog dagsverken i de stora bondgårdarna och hos välbeställda medelklassfamiljer - tvätt, städning, matlagning och uppassning vid deras stora fester, etc..

Min mamma blev då ansvarig för sina tre yngre syskon hela dagen! Det fanns inte ens cellofan på den tiden, bara tygblöjor som måste kokas rena. De hade inget rinnande vatten utan mamma måste hissa upp och bära det i hinkar från brunnen. El fanns inte, utan hon måste göra upp eld i eldstaden och laga maten i en järngryta hängande direkt över elden... Detta var som du förstår i ett fattigt och krigsdrabbat land.

MEN - alla syskonen överlevde och blev över 80 år gamla..!  Jag tror att barn växer med uppgiften. Men om detta samma gäller för förståndshandikappade vuxna VET jag faktiskt inte säkert.      

Nä, men i det fallet som vi diskuterade med den begåvningshandikappade kvinnan, så fanns det ju en normalbegåvad mormor också. För övrigt har mycket äldre mormödrar och gammelmormödrar än 60-åringar också fått sköta spädbarn genom hela historiens gång..!  

Nu tycker jag att vi blandar ihop sakerna, du är ju inte automatiskt olämplig som förälder för att du är ensamstående eller homosexuell, men som förståndshandikappad är du ju faktiskt det pga omständigheter du inte kan rå för. Det är en helt annan sak. Förståndshandikappet i sig gör dig mindre lämplig tycker jag, du tar beslut som inte är genomtänkta, har svårare för att överblicka ex faror, att ge barnet stimulans etc. Sedan har du en osäkerhetsfaktor i mormodern, hur vet man hur länge hon orkar/finns där? Att ha ett begåvningshandikappat barn är helt utmattande och livslångt omhändertagande, att också orka fortsätta vårda både sitt förståndshandikappade barn SAMT dennes avkomma är i mina ögon att lägga alltför stort ansvar på mormodern. Hur ska hon orka i en framtid? Kan vi lita på att vi föräldrar alltid orkar med våra begåvningshandikappade barn även långt efter att vårt föräldraansvar inte finns längre? Jag tycker inte det.
Det är en orealistisk situation och jag kan tänka mig att det är i de banorna man tänkt kring just den situationen. Ansvaret för en anhörigvårdare måste någonstans ta slut eller åtminstone inte öka med ytterligare ett litet barn att ta hand om. Som vi, vi har ett pojke som fyller 13 i sommar, han har stått still i princip sedan han var fem år gammal, han är i snitt 18 månader. I snitt alltså.

Språkmässigt 7 mån, viss motorik 2-3 år, Iq ligger han jättelångt ned på skalan. Vi har alltså en blöjbebis fortfarande, en pubertetssur, ilsken bebis som behöver hjälp med allt, se till att han inte har ihjäl sig till att fixa mat. Han går inte lämna ensam 5 min i huset utan tillsyn. Så ska jag ha det tills han flyttar, sen när han flyttar lär jag inte släppa ifrån mig ansvaret för det, han är ju min unge. Men att därifrån gå till att ev ta hand om hans fiktiva avkomma, nej, jag hade inte velat det men känt mig tvungen. Jag tror inte man ska göra så för man måste få ett liv också efter ett långt liv av vårdande.

Skrev jag det? Jag skrev att det _kan_ vara så man resonerat i från myndigheters håll. Jag tycker det är rätt jag, man måste ha en framförhållning som är längre än bara närmaste åren utan i ett långt perspektiv, det har man inte om man bara ser här och nu, kommer det här funka i längden? De har nog sett att nej, det är inte realistiskt och då ska man också agera utifrån det tycker jag. Jag har inte sagt att mormodern inte kommer att orka, hon vill nog men frågan är om hon pallar i längden. Något annat har jag inte skrivit.

Orsaken till att man inte alltid placerar barn hos släktingar är den känslomässiga relation släktingarna har och som gör att det kan vara svårt för den tilltänkta vårdnadshavaren att stå emot föräldrarna.

Mormodern i detta fallet kanske till och med förnekar att dotterns utvecklingsstörnig är ett problem?
Om hon då blir vårdnadshavare så hur ska hon då vilja eller kunna stå emot dottern om t ex dottern bestämmer sig för att ta med barnet ut i skogen (hittar inte hem), gå på fest, (folk blir fulla och tappar kontrollen) gå på stan (springa ut i gatan) osv.

Man har helt enkelt inte förmågan att göra korrekta val för barnet, då man även känner en skyldighet mot sitt vuxna barn. En intressekonflikt som säkert inte är så enkel att hantera.

Som du inte noterade så förklarade jag rent generellt varför man inte alltid placerar barn hos släktingar, jag skrev i vissa fall, och till exempel.
Jag svarade på det som flera alltid börjar ropa att man kan minsann placera barn hos nån släkting och förklarade varför det inte alltid är lämpligt. Det aktuella fallet är jag inte inläst på.

Sen är det en konstruktion som faller på sin egen orimlighet att mormodern skulle dels kunna garantera att vara med barnet 100 % av tiden och passa det, samt att man ska få socstöd 7 dagar i veckan för att kunna vara vårdnadshavare.

Därför att man flyttar inte ett barn från en vårdnadshavare som inte klarar barnet till en annan vårdnadshavare som inte heller klarar barnet.
 Att en förälder kan få ett stort stöd i sitt föräldraskap är inget konstigt, men ett grundläggande krav på en vårdnadshavare som inte är föräldern är just att denne ska kunna erbjuda ett fullgott föräldraskap i vårdnadshavarens ställe.

Utan att ha läst domen så, nej det tror jag inte. Jag tror möjligen att Regeringsrätten underkänt soc bedömning att mormor inte klarar av vårdnaden, eller soc bedömning att mamman inte klarar det med stöd, vad domen nu var.  Förstår du skillnaden?

Utan att ha läst domen så, nej det tror jag inte. Jag tror möjligen att Regeringsrätten underkänt soc bedömning att mormor inte klarar av vårdnaden, eller soc bedömning att mamman inte klarar det med stöd, vad domen nu var.  Förstår du skillnaden?

Jag tänker att precis som med mycket i samhället så är det extremfallen gällande barnavårdsutredningar som blir uppmärksammade, både de fall där socialtjänsten inte ingriper alls, eller där de ingriper felaktigt eller "för mycket". Alla fall där emellan passerar obemärkt förbi allmänheten och massmedia för det är inte "kul eller upprörande" att läsa om alla fall där föräldrar faktiskt får stöd på ett bra sätt med hjälp av den uppsjö av insatser som faktiskt förekommer mellan "att inte göra något alls" till ett lvu-omhändertagande. Säger inte att det inte finns "dåliga" socialarbetare, de existerar givetvis, precis som i alla yrken. Men det kan vara värt att komma ihåg att de flesta som arbetar som socialarbetare säkerligen försöker utföra ett så gott arbete de kan, precis som människor verksamma i andra yrken.

Lite kuriosa angående Bo Edvardsson som nämndes tidigare i tråden: Han ses som en extrem kritiker av både lärare, yrkesverksamma och studenter som jag kommit i kontakt med. Har dessutom hört ett flertal av hans föreläsningar  själv. Han har mycket klokt att komma med och hans kritik är till viss del berättigad. Dock bör den sättas i relation till att man som socialarbetare, för att undgå kritiken, ska fungera som någon sorts idealiserad övermänniska som inte kan göra några fel och inte får ha några brister, varken på det professionella eller personliga planet som kan inverka på arbetet. Den människan existerar inte som kan nå upp till de kraven. Precis som det inte finns någon ofelbar läkare, politiker, polis, förskollärare, montör eller vidare i all oändlighet...

Det kan ju bara inte finnas NÅGONTING värre i denna värld än att någon, tex socialen, försöker ta ens barn ifrån en!

Med det i åtanke: Varje förälder gör förmodligen allt de kan för sina barn, men alla, ALLA har vi våra brister och letar man i varje hem i Sverige så kan man nog omhänderta minst 25% av alla barn, för ingen är perfekt, och vissa än riktigt jävliga människor men de är lik förbannat barnens föräldrar!

Faan ta sociala myndigheterna! Jag ska fasen anmäla dem jävlarna till regeringen för granskning. 

Ok, agreed. Men då måste de ju VERKLIGEN BLI misshandlade, vanvårdade eller utnyttjade också, inte sant? Eller är det bättre att de tas omhand för säkerhets skull? Med det resonemanget borde ju ALLA barn tas ifrån deras föräldrar eftersom risken finns i varje hem.