De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Jag tänker att precis som med mycket i samhället så är det extremfallen gällande barnavårdsutredningar som blir uppmärksammade, både de fall där socialtjänsten inte ingriper alls, eller där de ingriper felaktigt eller "för mycket". Alla fall där emellan passerar obemärkt förbi allmänheten och massmedia för det är inte "kul eller upprörande" att läsa om alla fall där föräldrar faktiskt får stöd på ett bra sätt med hjälp av den uppsjö av insatser som faktiskt förekommer mellan "att inte göra något alls" till ett lvu-omhändertagande. Säger inte att det inte finns "dåliga" socialarbetare, de existerar givetvis, precis som i alla yrken. Men det kan vara värt att komma ihåg att de flesta som arbetar som socialarbetare säkerligen försöker utföra ett så gott arbete de kan, precis som människor verksamma i andra yrken.

Lite kuriosa angående Bo Edvardsson som nämndes tidigare i tråden: Han ses som en extrem kritiker av både lärare, yrkesverksamma och studenter som jag kommit i kontakt med. Har dessutom hört ett flertal av hans föreläsningar  själv. Han har mycket klokt att komma med och hans kritik är till viss del berättigad. Dock bör den sättas i relation till att man som socialarbetare, för att undgå kritiken, ska fungera som någon sorts idealiserad övermänniska som inte kan göra några fel och inte får ha några brister, varken på det professionella eller personliga planet som kan inverka på arbetet. Den människan existerar inte som kan nå upp till de kraven. Precis som det inte finns någon ofelbar läkare, politiker, polis, förskollärare, montör eller vidare i all oändlighet...