De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Vad är det för psykisk sjukdom han har?

Det finns ju sätt för dig att skydda barnen från honom (= hans psykiska ohälsa) utan att överge honom för tid och evighet. Eller ni kanske har separerat?

Men du skrev att han får behandling och blir stadigt bättre. Då antar jag att han har en fungerande vårdkontakt? Om han är destruktiv både mot sig själv och barnen kanske det hade varit bäst för barnen att inte bo tillsammans med honom just nu?

Jag förstår att du behöver stöd och avlastning. Och det behöver ju barnen också.

Precis! Låt folk göra som de vill med sina barn! Eller inte.

Vilket märkligt inlägg. Alternativet till att låta föräldrar göra vad de vill med sina barn är ju inte helt automatiskt tvångssterilisering, nej.

Att redogöra för varför vi inte ska införa tvångsabort eller tvångssterilisering, eller ägna oss åt andra nazistmetoder som du radar upp i dina inlägg, skulle förmodligen ta hela natten. Men jag upprepar: det du tar upp här är inte att likna vid föräldrar som vanvårdar sina barn. Det är inte ett logiskt alternativ till att socialtjänsten utreder dysfunktionella föräldrar. Men nej, man får inte göra precis vad man vill med sina barn, och det är en jävla tur.

Den grundläggande språkutvecklingen startar i den stunden barnet kommer ut, och en hämmad språkutveckling kan i vissa fall vara en indikator på att något inte står rätt till hemma, absolut. Det är liksom inte skolans uppgift att bidra med dessa elementära föräldrauppgifter som vi talar om här. Gällande vanvård så finns redan definitioner på detta att gå efter, socialtjänsten snurrar inte på en flaska och tar första bästa förälder att granska under lupp. Klarar man inte av att tillgodose sina barns grundläggande känslomässiga och praktiska behov, så till den grad att barnen riskerar att fara illa, så bör socialtjänsten absolut gripa in. Men man får inte sina barn "borttagna" hur som helst, vilket är vad tråden handlar om. Det brukar dessvärre behöva gå alldeles för långt för dessa stackars barn, innan så sker.

Jag har aldrig sagt att det automatiskt skulle vara vanvård för att ett barn inte kan prata ordentligt, jag har sagt att det kan vara en indikator på en större problematik. Givetvis tar man reda på detta innan barnen omhändertas, det är väl självklart. Men i efterhand är det lika självklart att den dysfunktionella föräldern efterkonstruerar det hela till att handla om att barnet omhändertogs på grund av några skitdetaljer som ingen människa egentligen bryr sig om. Det låter ju alltid helt vanvettigt, tills man gräver lite djupare och inser att det också är det. Det handlar om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar, något som inte är en mänsklig rättighet.

Var går gränsen för dig, när anser du att samhället ska stiga in och omhänderta barnen?

Barn till dövstumma föräldrar är inte sällan efter i den språkliga utvecklingen, ja. De brukar också få stöd i detta utifrån, vilket är helt i sin ordning.

Nej, det är absolut ingen mänsklig rättighet att vara förälder. Om så var fallet skulle staten tvingas dela ut barn till alla som inte kunde få några. Att vilja bli förälder är en naturlig drift däremot, men det är en annan sak. Att alla ska få bli föräldrar är inte lika självklart och somliga bör absolut inte ha hand om sina egna barn. Vet du hur många barn som misshandlas psykiskt och fysiskt i hemmet? Vet du hur många barn vars uppväxter fullständigt fuckas upp av totalt dysfunktionella individer? Det är skrämmande siffror och i allra högsta grad en verklighet. Din utopi om bananhus är det inte.

Socialen går ju in och försöker stötta inledningsvis. En utredning är ingenting man gör på en kafferast och där man omedelbart LVU:ar barnen i första hand. Det är något som görs när det behövs, och det är rätt uppenbart att det gör det när man sätter sig in i en del av de här fallen.   

Du utgår från föräldrarnas rättigheter, att vara föräldrar och att göra vad de vill med sina barn. Jag utgår från barnens rättigheter. Det är den stora skillnaden mellan våra ståndpunkter. Men jag undrar fortfarande: när tycker du att gränsen är nådd och samhället ska träda in? Vad får man inte göra med sina barn?

Men socialen går inte in och tvångsomhändertar alla barn de får nys om som är sena i talet. Tror du seriöst att så är fallet?

Jag är osäker på exakt vilka fall du pratar om, men jag antar att det ena handlar om familjen där barnen misstänktes leka med pappans snopp som en "växelspak"? Även domstolen konstaterade att föräldrarna var sexuellt gränslösa, även om de inte hade ont uppsåt. När det gäller vissa saker är man givetvis tvungen att omhänderta barn akut, och kan inte sitta och vänta på en lång process för att ta fram "bevis". Misstankar om sexuella övergrepp och våld bör självklart socialtjänsten agera snabbt på. 

Jag är övertygad om att det finns enskilda handläggare som är direkt olämpliga för sitt jobb, precis som inom alla yrkeskårer. Däremot är jag inte övertygad om att socialtjänsten generellt mobbar, förföljer och utövar maktmissbruk mot oskyldiga familjer. Vilket verkar vara somligas hållning i trådar av det här slaget.  

Jag håller med dig om att det finns ett mellanting mellan att inte göra något alls och att omhänderta. I exemplet här i tråden med bebisen som hade frakturer överallt fanns det ju misstankar om eventuellt sjukdomstillstånd som skulle ha kunnat orsaka det hela. Jag minns mammans tråd här på FL där andra som hade varit med om liknande saker berättade om detta. I det fallet tycker jag att man inte bör riskera en rejäl anknytningsskada, vilket ett barn på ett halvår får om det separeras från sina omvårdare, innan man faktiskt vet vad som har hänt. Mor och barn borde ha placerats på ett övervakat utredningshem. 

Vad som också har framkommit i det uppmärksammade "växelspak-fallet" är att socialtjänstens utredningar på många håll innehåller just felaktigheter, och att man stundtals brister i sina rutiner. Det här är jag helt med på. Däremot är jag trött på inställningen att det skulle vara just en mänsklig rättighet att ha barn, och att föräldrar ska få göra lite som de vill så länge de inte misshandlar barnen, och att socialtjänsten är en enda diabolisk jätteapparat som existerar endast för att rensa ut medborgare som faller utanför normen. Så är ju inte fallet, och jag tror att många som har varit med om att få sina barn omhändertagna faktiskt inte begriper varför det hände - och att det är en stor del av problematiken.

Det verkar som att du och jag ändå håller med varandra i väldigt mycket. Jag tycker också att det är ett oerhört trauma för barnen att tvingas lämna sitt hem - på det sätt som skedde i fallet du tar upp - och jag är helt säker på att det skulle gå att lösa på ett annat sätt. Att se över rutinerna och hur lagarna tolkas och följs är jätteviktigt. I det Debatt som följde efter programmet på SVT var det ju en forskare som hade studerat just socialtjänstens rutiner när det gäller det här, och hans kritik var massiv. Det är otroligt viktiga saker det här, men jag tycker ofta att de hamnar i kölvattnet på de individer som just tycker att barn är en mänsklig rättighet och att föräldrar ska få göra som de vill med sina barn. Inte sällan hamnar man i diskussion med en förälder som anser sig ha blivit orättvist behandlad, och i slutändan visar det sig att det nog fanns en hel del fog för åtgärderna. Under åren på FL som jag har diskuterat det här ämnet har det ofta hänt, och det är det jag är trött på. Den där uppfattningen om att socialtjänsten utövar makt bara för sakens skull mot oskyldiga människor, och att det är något som sker på rutin. Det är en förvrängning av verkligheten utan dess like anser jag.

Fast det finns flera exempel här på FL på barn som har råkat ut för samma saker, där det har uppstått oförklarliga frakturer. Något man bara kan få klarhet i genom att göra specifika tester, vilka aldrig gjordes i det här fallet. Du bör väl hålla med om att det är rimligare att inte förstöra ett spädbarns anknytning till sina föräldrar innan man har tagit reda på hur det faktiskt ligger till, än att ta för givet att det ligger misshandel bakom? I de allra flesta fall är det absolut fråga om misshandel, men det finns fall där det just ligger en sjukdom bakom. Att man inte har testat barnet för det här tycker jag är obegripligt.

Det förstår jag att du är trött på. Du ser ju saken ur ett perspektiv och jag ur ett annat. Men vi verkar vara överens om vad som är irriterande i de här typerna av trådar.

Vad menar du? Att socialtjänsten väljer advokat åt föräldrarna? 

Din advokats personliga uppfattning om din eventuella oskuld är helt irrelevant, så han var helt korrekt i sitt uttalande. Han behöver inte tro på dig. Han ska försvara dina rättigheter, that's it.  

Man har ingen särskild utbildning som barnspsykolog. Har man läst klart psykologprogrammet, haft sin handledning och praktik och därmed fått sin legitimation så är man psykolog, och kan ha vilken inriktning man vill. Det verkar som att du får för dig väldigt mycket saker hela tiden som inte stämmer med verkligheten, som detta eller att det är socialtjänsten som väljer advokat åt föräldrarna. Mycket förbryllande.

Nej där ser man, det var visst en annan förvirrad människa.