De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Håller med! Och jag tycker att man måste skilja på två saker: dels att SKAPA en situation, och dels att den redan är som den är.

Det vore ju vansinne att låta en 60-årig kvinna adoptera ett litet barn som hon inte hade någon relation till. Och ännu värre att låta henne genomgå graviditetet med hjälp av äggdonation och IVF - i det fallet skulle hon ju riskera både barnets och sin egen hälsa o liv, eftersom en 60-åring inte längre är i form för den ansträngning som en graviditetet och en förlossning innebär. 

Men om det handlar om det egna barnbarnet, och alternativet vore att det skulle lämnas bort till främmande, så är valet givet tycker jag. Farmor/mormor är barnets enda trygghet, ju! Händer det senare något med den äldre kvinnans hälsa, så får man ta det från där, tänker jag. Ett barn är inte mer illa ute om det fosterhemsplaceras vid 15 års ålder än vid fem års ålder. Snarare blir det lättare för det att förstå vad som händer, det får bättre tidsbegrepp och kan räkna tiden till anhörigas besök etc., för varje år som det får bli äldre innan man gör sådana extrema ingrepp...     

Precis! En elvaåring kan ju dessutom sköta ett spädbarn. Det får mycket yngre flickor än så göra i andra länder, och här i Sverige också förr. Så är inte mamman mera handikappad än så, så är det inget problem när det gäller den kroppsliga omvårdnaden om barnet samt hushållsarbetet. Däremot behövs det ju som sagt någon som är normalbegåvad för att kunna ge barnet intellektuell stimulans när det blir större, så att det inte också blir efter p.g.a. att det inte har någon "vuxen" att slipa sin hjärna på. Men där har vi ju mormodern.

Tja. Min mamma var sex år när min morfar dog och min mormor blev tvungen att försörja sin familj själv. Hon tog dagsverken i de stora bondgårdarna och hos välbeställda medelklassfamiljer - tvätt, städning, matlagning och uppassning vid deras stora fester, etc..

Min mamma blev då ansvarig för sina tre yngre syskon hela dagen! Det fanns inte ens cellofan på den tiden, bara tygblöjor som måste kokas rena. De hade inget rinnande vatten utan mamma måste hissa upp och bära det i hinkar från brunnen. El fanns inte, utan hon måste göra upp eld i eldstaden och laga maten i en järngryta hängande direkt över elden... Detta var som du förstår i ett fattigt och krigsdrabbat land.

MEN - alla syskonen överlevde och blev över 80 år gamla..!  Jag tror att barn växer med uppgiften. Men om detta samma gäller för förståndshandikappade vuxna VET jag faktiskt inte säkert.      

OK - ja, jag erkänner att jag inte är så insatt i begåvningshandikapp.

Din sista mening skriver jag i och för sig under på, men det lustiga är att det går utmärkt att göra frånsteg ifrån den i VISSA fall. När det är en ekonomiskt stark och "behjärtansvärd" grupp som önskar sig barn. Först blev det tillåtet för homosexuella att adoptera barn och homosexuella kvinnliga par att skaffa sig barn med insemination. Och ingen kan väl tror att det är för BARNETS bästa att hamna i en så pass avvikande familjesituation, och att samtidigt sakna antingen mamma eller pappa, inte känna halva sitt ursprung o.s.v..

Och nu är de ensamstående kvinnorna, som många gånger har psykiska problem och svårigheter med relationsskapande (annars skulle de ju inte ha varit ensamstående till 35-40-årsåldern...) i farten. Och har fått med sig de flesta riksdagspartierna på att de ska få skaffa barn med insemination. Dessa barn kommer förutom att vara helt utlämnade åt en kanske instabil kvinna med isolerad livsstil, heller aldrig att få känna sin pappa eller ha en fadersgestalt av något slag. Är DET till barnets bästa..? Knappast, va! 

I ljuset av ovanstående så har barnet som ändå får växa upp med sin biologiska mamma och sin biologiska mormor - och som med stor sannolikhet vet vem pappan är, eftersom en begåvningshandikappad kvinna knappast tjänat så mycket pengar att hon kunnat åka till Danmark och bli inseminerad - den bästa situationen ändå... Naturligtvis förutsatt att mamman inte är SÅ handikappad att hon inte kan byta blöjor, ge mat och kontakta vården om barnet blir sjukt, och att mormor är stabil och pålitlig och blir kvar i familjen. 

Men begåvningshandikappade kvinnor, eller äldre kvinnor, är naturligtvis inte behjärtansvärda på samma sätt som homosexuella eller ensamstående kvinnor som "klarar sig utan en man"...         

Nä, men i det fallet som vi diskuterade med den begåvningshandikappade kvinnan, så fanns det ju en normalbegåvad mormor också. För övrigt har mycket äldre mormödrar och gammelmormödrar än 60-åringar också fått sköta spädbarn genom hela historiens gång..!  

Vilka studier tänker du på då - länk tack! Tänk också på att homosexuellas barn alltid är planerade - det kan inte bli några hoppsan-barn där! Så om man ska jämföra en grupp barn som växer upp med homosexuella med en grupp barn som växer upp med båda sina bioföräldrar, så måste man göra ett sådant urval i den senare gruppen att alla barnen där också är planerade. Annars blir det ju en "bias", om de oplanerade och i värsta fall oönskade barnen, som kommit vid helt fel tillfälle i föräldrarnas liv och därför kanske upplevs som en belastning, ska räknas med. T.ex. skulle man kunna jämföra med heterosexuella par som genomgått fertilitetsbehandlingar.

Alltså, de homosexuella och de ensamstående kvinnorna behöver förstås inte vara dåliga föräldrar på samma sätt som man kan frukta att en begåvninghandikappad kvinna är det. De förstår säkert hur man ska blanda ersättning, och när det är dags att söka läkare, lika bra som ett genomsnittligt heteropar. Men barn har ju andra behov också än rent fysisk överlevnad, tänker jag!

De har rätt att veta sitt ursprung. Hur viktigt detta är för en människa, kan du fråga vilken psykolog som helst! 

De har rätt till en moders- och en fadersgestalt, eftersom det är en känd sak att både pojkar och flickor behöver interagera med en förälder av det egna könet och en förälder av det andra könet, i olika viktiga utvecklingsstadier. För att bli hela människor. Många pojkar som växer upp utan far blir ju t.ex. antingen överdrivet macho - kriminella. Eller tvärtom: för feminina. Och många kvinnor som vuxit upp utan far får svårigheter i sina relationer till män. Antingen att de söker en fadersgestalt och blir tillsammans med en massa olämpliga äldre män, eller att de inte får till någon relation alls för att män är så främmande för dem att de blir blyga och rädda. (De flesta av dessa barn får ju heller inga syskon.)

 Och slutligen, i synnerhet när det gäller adoptivbarn, så brukar utredarna se på att adoptivfamiljen ska se så normal ut som möjligt. För att det inte ska bli ytterligare avvikandefaktorer, för ett barn som redan har en annan hud- och hårfärg, och det konstiga faktumet i bagaget att h*n är bortlämnad av sina riktiga föräldrar. Det får t.ex. inte vara för stora åldersskillnader mellan mamman och pappan, för det kan anses avvikande av omgivningen. Jag vet även ett par som inte fick adoptera för att mannen var extremt kortvuxen ("dvärg") - det ansågs som ytterligare en avvikandefaktor som kunde göra det ännu mer jobbigt för ett adopterat barn. Men just när det gäller homosexuella, som av MÅNGA faktiskt fortfarande betraktas som avvikande, så får man inte säga att det kan bli jobbigt för barnet t.ex. i skolan, inför kamraternas föräldrar, inför de andra barnen på gården, inför en kommande pojkvän/flickvän, blivande svärföräldrar... De vuxnas behov går före!

Begåvningshandikappade samt äldre kvinnor är däremot inga behjärtansvärda grupper, så där är det HEEEELT okej att gå in och plocka ungarna... och säga att det är för barnets bästa.     

Håller med här. Det är ingen som har sagt att föräldrar till begåvningshandikappade ungdomar, ska tvingas eller ens försöka övertalas att ta hand om sina eventuella barnbarn. Men just den här mormodern VILLE ju faktiskt det! Man kan inte döma andra efter sig själv! Och med detta sagt så har jag all respekt för Lazurs förhandsbeslut att inte göra det, för hans eller hennes situation låter verkligen jättejättejobbig redan idag!

Håller med här också. Man ska inte blanda äpplen och päron.

Men vad är felet med att hon "pallar" i kanske fem år, och att ett familjehem får ta över DÅ..? Med bibehållen umgängesrätt för både mamma o mormor, naturligtvis. Då har ju ändå barnet fått fem år ytterligare på sig att grunda sin relation till de viktigaste personerna i sitt liv. Sitt ursprung. Och även detta, att ett barn som är fem år äldre har hunnit utveckla ett tidsbegrepp, förstår bättre när man pratar om när mamma o mormor ska komma och hälsa på och så. Ju mindre barnet är desto mer traumatiskt, ju!

Nu ser jag att du precis skrivit det jag skrev!

Det fattar väl jag också att det kan vara olika historier som ligger bakom i olika fall. Om man är gift och har skjutit upp barnafödandet för karriärens skull, och så sticker maken när man är 36... Då fattar jag att man kan känna att man har eld i baken, och att det inte finns att leta en ny man som dessutom är bra pappamaterial, och att hinna bygga upp ett förhållande...

Men de här andra kvinnorna finns också. De som saknar man och vänner, och ser ett inseminationsbarn som enda sättet att få en människa att höra samman med. Och det är såklart jättesynd om dem, och deras längtan är inget konstigt. Men det blir helt säkert ingen bra uppväxt för det barnet...   

Det där har jag läst för länge sedan, och där framgick också att det var många tunga remissinstanser som var emot. BRIS bland annat...

Blir ledsen...

Alltså, jag har inte träffat de där föräldrarna och jag har ingen aning om ifall beslutet att LVU:a var rätt eller fel. Det jag vänder mig emot är att socialsekreterarna (OM det var en av dom som skrev till Pipping) har använt en historia om en elak och aggressiv mamma som argument. För den mamman i Oskarshamn var väl inte så..? Det är precis som att alla förståndhandikappade kvinnor jämställs med Pippings skräckmamma nu, efter att boken kom. Det finns ju hur många elaka och aggressiva föräldrar som helst som INTE har något begåvningshandikapp, menar jag. Man blandar äpplen och päron...