De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Nu har jag läst de första två. Vad gäller den första tycker jag beslutet om LVU verkar vara korrekt.

Men det andra fallet tycker jag snarare är ett bevis på just maktmissbruk eller försök till sådant.

Det handlar om en förståndshandikappad mamma och dennes lilla dotter. Mamman ska befinna sig på en nivå som en 11 åring ungefär. De har bott i mamma-barn hem där mamman visserligen gjort framsteg och lärt sig de saker personalen ville, men för långsamt och hon hade svårt att situationsanpassa det hon lärt sig. På alla läkarkontrollen var barnet friskt, piggt, någorlunda normalt utvecklat.

Mamman föreslår då att hon ska bo tillsammans med sin mamma, barnets mormor, och dennes sambo. Hon är också villig att ta emot hjälp i hemmet från soc så ofta det behövs. Hon är medveten om att hon har brister p.ga att hon lär sig långsamt och är därför villig att ta emot hjälp. Alla vårdinstanser vittnar om att hon och dottern har en stark anknytning och mamman själv säger att hon inte vet vad hon ska leva för om hennes älskade dotter tas ifrån henne.

Då tycker socialen att man ska göra ett LVU eftersom även om allt funkar 100% toppen när hon bor med mormodern, så vet man inte om det kommer fortsätta att vara så. Mormodern kanske blir för gammal (60, pigg och frisk i dåläget). Eller kanske mamman väljer att flytta? Som de uttrycker det, "man kan inte lämna sjuttonåriga garantier på att situationen kommer att fortsätta att vara bra"

Socialen vinner i kammarrätten. Mamman överklagar till regeringsrätten och får rätt.  Vad hade hänt om en begåvningshandikappad mamma inte hade orkat, klarat, förstått, att överklaga?

Usch.

Jag kan inte heller lämna 17 åriga garantier för att min son kommer att leva lycklig med mig och sambon. Vi kanske blir överkörda av en långtradare imorgon.