De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Efter att själv har träffat och läst många historier på internet så har jag förstått att det är MÅNGA som verkligen inte förstår varför varför deras barn blir omhändertagna av socialtjänsten. Socialtjänsten är "the bad guy" som "gör allt för att förstöra deras liv". Eftersom dessa mammor inte förstår själva vad som är fel och berättar historier för andra som är helt felvinklade får många en bild av att socialtjänsten är något hemskt, farligt, obehagligt och skadligt osv. Eftersom de inte förstår vad de gör fel gör detta också att de inte förändrar det som är problemet utan fortsätter med "problembeteendet".

I den här tråden berättar vi de riktiga historierna kring omhändertaganden, sanningen om vad som gick snett och varför, och mammornas historier som är tvärtemot "det riktiga"

Jag kan berätta om två kvinnor. Den första som jag kallar A är en kvinna som levt i en våldsrelation med en man som är mycket deprimerad och självmordsbenägen. De har haft mycket kontakt med socialtjänsten eftersom de båda går på bidrag och pga våldet (en dysfunktionell relation). En dag, vid ett socmöte, tar mannen barnet i sin famn och hotar med att döda han själv och barnet, polis måste inkallas och de lyckas ta barnet från mannen. Barnet blir omhändertagen och placerad hos en annan familj, socialtjänsten ställer krav om att kvinnan måste sluta ha kontakt med mannen om hon vill få tillbaks sitt barn och fixa sin tillvaro (flytta till egen lägenhet osv.). Det finns en hel del som jag inte orkar/vill skriva ut här men jag förstår verkligen varför hennes barn inte får vara med henne, då även hon är väldigt speciell och konstig mot barnet. Hon träffar mannen i smyg hon inte får ha kontakt med men socialtjänsten har sett detta, hon har anmält familjen som barnet bort hos för att hon en gång såg att mamman i familjen torkade barnets mun när h*n hade ätit fast h*n grät, A ansåg detta som barnmisshandel. A gör ALLT som hon inte borde göra för att få tillbaka barnet och hon förstår verkligen inte vad hon gör för fel. Hon skyller allt på socialtjänsten som är "dumma i huvudet".

Den andra kvinnan, som jag kallar B, är helt obenägen att ta hand om sitt barn. Barnet kan leka flera timmar själv medan hon sover, har ingen struktur alls i vardagen och kan inte hålla i pengar, efter två veckor (får bidrag) är pengarna slut och de äter inte alls någon näringsrik mat eftersom hon inte har "råd" med det. Hon kan lämna barnet till någon hon känt några dagar och låter personen passa h*n medan hon gör annat. Barnet kan inte prata trots att h*n är nästan 3 år. Säger endast några få ord och pratar med bebisspråk eftersom mamman inte alls stimulerar barnet/pratar med barnet. Kvinnan flyttar ofta runt och barnet har ingen stabil tillvaro. Hon klarar inte av att lämna barnet på dagis (eftersom hon inte orkar gå upp) och h*n träffar aldrig andra barn. Ändå blir hon HELT chockad när barnet blir omhändertaget efter orosanmälan och förstår inte vad som är fel.

Det är inte konstigt att kvinnorna får andra att tro att det är "hur lätt som helst" att bli av med sitt barn när de kommer med sina historier som är HELT andra än sanningen.

Det är klart att det är suveränt att soc finns, det borde alla tycka. Men intrycket kvarstår att det är för lite insyn, för lite kontroll av vad de faktiskt gör. Råkar man krocka med ett soc-kontor som av något skäl väljer att ogilla en så kan det uppenbarligen bli riktigt besvärligt.

Problemet, som jag ser det, är att deras ord väger väldigt tungt och inte granskas på rätt sätt (såvitt jag har förstått, i alla fall - har som sagt ingen egen erfarenhet av detta).

På samma sätt som det ibland fungerar inom vård, skola, omsorg.

Det är väldigt svårt att motbevisa vissa svävande uttryck som t ex samarbetsovillig, nervös, insiktslös.

Det är inte heller alltid som den man granskas av är särskilt påläst eller kunnig. Alla är inte bra, helt enkelt. Vissa går efter att det ska se ut "som hos alla andra". Det blir helt enkelt riskabelt att vara avvikande.

En konstnärlig familj fick t ex sina barn omhändertagna för att hemmet var spartanskt möblerat (detta var för många år sedan, innan det blev inne med öppna ytor och luftiga rum), d v s barnen ansågs vanvårdade för att hemmet saknade gardiner, mattor, prydnadssaker osv. 
Nog för att "svensk norm" säger att ett hem ska vara alldeles nerlusat med textilier och prylar, men det innebär ju inte att man lider av att inte bo så. 

I andra änden av skalan så gäller det som sagt att komma ihåg att soc verkligen behövs. Idealiskt vore om soc hade råd och personal nog att sätta in betydligt bredare insatser.
Men - ett mer objektivt synsätt vore absolut att föredra. Eller betydligt effektivare granskning. 

Men det du tar upp anser jag vara något helt annat... i ditt fall är det "auktoriteter" (även fast jag inte skulle kalla de auktoritära) som kommer med "råd" som de tycker är bra, precis som att en vän kan säga samma sak om sitt sätt att se på saken, tror knappast soc skulle säga att man måste avliva sina husdjur (om man nu inte har problem med hygienen i hemmet PGA djuren, fast då skulle man väl snarare få lämna bort dom och de skulle nog vara för djurens skull också, det vill inte heller leva i misär).

Om jag var i en situation där ett barn skulle kunna bli fråntaget från mig, skulle jag göra ALLT i min makt för att få behålla barnet, vare sig jag absolut inte tror på eller ogillar det. Det gäller ju bara EN TID i sitt liv, och man kan ju tänka "ja det skulle vara intressant och försöka och se vad det blir utav det här.

Jag kan ta ett exempel som jag varit med om själv: jag har haft med försäkringskassan att göra, och försäkringskassan är väl värsta skräcken för de flesta har jag uppfattat det som och historia efter historia som man hör berättas det om hur "elaka" försäkringskassan är... fick PANIK när jag skulle ha med dom att göra men hade inte så mycket val. Nu i efterhand förstår jag varför vissa har sådana problem med dom (INTE ALLA, försäkringskassan kan också bedöma fel osv.osv.), och det är för att det även här INTE SAMARBETAR. Jag har samarbetat och mött de på vägen genom allt, oavsett om jag ogillat det eller inte och har på så sätt aldrig haft några större problem alls med dom, men jag VET att om jag hade gjort som alla med problem berättat att de gör hade jag också haft lika stora problem som dom...

Det råder ju en koncensus över nära nog hela världen att barns behov väger högre än allt annat. I det ingår att barn har vissa rättigheter som tex en god vård och fostran. Att man får göra som man vill med sina barn (=individens frihet?) upphörde den dag sverige ratifierade FN:s deklration om barnets rättigheter. Att "storebror" kontrollerar föräldrar har alltså ytterst med FN att göra och SVerige har fått kritik för att vi i vissa avseenden har dålig koll på just detta - barnets rätt. Så för de nationella svenska myndigheterna gälller att levs upp till "FN-nivån"! Inget en enskild soctjänsteman bestämmer om ....

Nu skrev ju Insatt "i vissa fall".
Här kan du läsa om vilka: unicef.se/barnkonventionen/sverige-far-kritik...

Nu blir jag kanske polisanmäld igen för det här jag skriver i nästa mening.
Wow, jag drar mig till minnes att jag skrev i en tråd hur en myndighetsperson inom barnskyddet soc. betett sig hos oss, jag var tvärilsk och lade ut namnet på henne och tre andra inblandade. Jag blev kontaktad av dem, de hade gjort en polisanmälning om ärekränkning. De sa att polisen sagt att jag genast måste ta bort inlägget, vilket jag gjorde. Jag tyckte det var orättvist att jag blev behandlad så som jag blivit och antog att jag hade rätt till en åsikt och yttrandefrihet. Jag kastade inga glåpord över dem, men kanske de inte vill stå för vad de gjort.
En kort tid därefter förde de barnen från dagis till fosterförälder, en brådskande omhändertagning.
Tänk vad det här sliter sönder familjen och vad det kostar samhället.

Bo Edvardsson anlitas av föräldrar som är missnöjda med utredningar, han anlitas ofta av föräldrar vid rättegångar, rätten brukar nästan aldrig ta hans uttalanden på allvar,det BE oftast kritiserar är att myndigheterna inte förklarat ordentligt för föräldrarna vad som menas, BE säger i princip alltid vid sina utlåtanden " en av de värsta utredningar jag sett". En av BE inkomstkällor är föräldrar som är missnöjda med soc.utredningar, har inte sett ett enda uttalande av BE som lett till att rätten ändrat sig.

Försök? Det var alltså en utredning som i förlängningen inte höll? Det är väl ett exempel på att kontrollstationerna fungerade?  

Citat: "Dom använde stort utrymme till att tala om hur stor kunskap om barn dom har (12 rader)."

Hur många SIDOR med sina meriter uppradade bifogade Bo Edvardsson till utlåtandet? De brukar inte vara få ....    

I Länsrätterna sitter ingen o tar beslut, för de är nedlagda!

Du menar alltså att det ska finnas en enhet länsvis, långt ifrån de människor som behöver hjälp?
Finns inte några advokater i NKMR, de är bara jurister, deras juridiska verksamheter drivs som enskilda firmor.

Du är klok du hårda nypor, varför inte skriva en artikel i dagstidningen om dina utmärkta åsikter.

Nu har ju socialtjänstens barnskyddsutredningar faktiskt reformerats på senare år iom att BBiC-utredningar har implementerats i hela landet .....Kanske är det istället domstolarnas handläggning som i så fall borde reformeras när det gäller deras ansvar betr tvångsåtgärder rörande barn? Det är ju nämligen där den yttersta makten i barnafrågor ligger, inte i kommunerna!