De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Men är det verkligen många som tror att de flesta barn som omhändertas blir det på pin kiv?

Och ja, insåg mammorna hur stora fel det var i deras föräldraskap hade de ju förmodligen inte haft så stora problem eftersom de åtgärdat eller sökt hjälp för att åtgärda de värsta felen själva.

Men jag tror säkert att den absoluta majoriteten av omhändertagande är berättigade. Och att även när de kanske inte varit den bästa lösningen är det ändå inte samma sak som att INGET problem alls fanns.

Men grejen är ju bara att det är ett extremt stort ingrepp i medborgarnas frihet och rättigheter att socialen klampar rakt in i familjelivet och tar barn från föräldrarna eller styr och ställer med hur folk ska leva sina liv och hur de ska uppfostra sina barn. Inte så att det är fel att vi har en sådan myndighet, i vissa fall är det ju bara att tacka gudarna för att det finns. Men med en sådan extrem maktutövning krävs ju också att alla beslut synas extremt hårt och att alla fel tas upp, bearbetas och kritiseras.

Det är en större katastrof med ett felaktigt beslut om omhändertagande av någons barn, än vad det är om någons skatteåterbäring råkar bli fel eller om en övernitisk tjänsteman nekar ett bygglov.

Ja? Min enda poäng var att det inte är dåligt att soc kritiseras.

Fast ärligt, man kan inte motivera ett omhändertagande med att  "helheten" inte var bra. Man måste konkretisera med exempel

Fast att misshandla (slå) barn är ett lagbrott så det borde inte vara så svårt att förstå. Däremot kan det ju finnas andra saker man inte är överens om där det inte är lika uppenbart (ens för en utomstående) att soc sätt är det enda/bästa.

Okej, jag förstår. Men hur skriver man i utredningen? Hur pass detaljerat/utförligt?

Kan det stå typ "Beslut om omhändertagande togs då det framkommit att familjen Pettersson inte klarar att ge barnet en god omvårdnad och inte heller klarar att sköta hushållet på ett tillfredsställande sätt. Som exempel så fick Kevin flera dagar i veckan ingen middag utan tog själv knäckemackor och familjen tog inte ut soporna på den vecka vi gjorde utredningen".

För om det kan se ut så är det ju inte så svårt att förstå att både föräldrar och andra som tar del av utredningen får intrycket att omhändertagandet skedde för att "Kevin fick smörgås till middag och vi bara tar ut soporna en gång i veckan"

Nu har jag läst de första två. Vad gäller den första tycker jag beslutet om LVU verkar vara korrekt.

Men det andra fallet tycker jag snarare är ett bevis på just maktmissbruk eller försök till sådant.

Det handlar om en förståndshandikappad mamma och dennes lilla dotter. Mamman ska befinna sig på en nivå som en 11 åring ungefär. De har bott i mamma-barn hem där mamman visserligen gjort framsteg och lärt sig de saker personalen ville, men för långsamt och hon hade svårt att situationsanpassa det hon lärt sig. På alla läkarkontrollen var barnet friskt, piggt, någorlunda normalt utvecklat.

Mamman föreslår då att hon ska bo tillsammans med sin mamma, barnets mormor, och dennes sambo. Hon är också villig att ta emot hjälp i hemmet från soc så ofta det behövs. Hon är medveten om att hon har brister p.ga att hon lär sig långsamt och är därför villig att ta emot hjälp. Alla vårdinstanser vittnar om att hon och dottern har en stark anknytning och mamman själv säger att hon inte vet vad hon ska leva för om hennes älskade dotter tas ifrån henne.

Då tycker socialen att man ska göra ett LVU eftersom även om allt funkar 100% toppen när hon bor med mormodern, så vet man inte om det kommer fortsätta att vara så. Mormodern kanske blir för gammal (60, pigg och frisk i dåläget). Eller kanske mamman väljer att flytta? Som de uttrycker det, "man kan inte lämna sjuttonåriga garantier på att situationen kommer att fortsätta att vara bra"

Socialen vinner i kammarrätten. Mamman överklagar till regeringsrätten och får rätt.  Vad hade hänt om en begåvningshandikappad mamma inte hade orkat, klarat, förstått, att överklaga?

Usch.

Jag kan inte heller lämna 17 åriga garantier för att min son kommer att leva lycklig med mig och sambon. Vi kanske blir överkörda av en långtradare imorgon.

Fast den garantin kan inte ens två friska föräldrar i 20 årsåldern ge sitt barn.

Frågan var väl snarare uppbrott och separation nu, eller KANSKE uppbrott och separation i framtiden?

Dessutom är det ju inte bara mormor som kommer ta hand om barnet ändå. Barnet var inte vanvårdat och var friskt vid läkarkontrollerna så då kan man ju anta att mamman ändå klarar att mata, byta blöja, sköta hygienen.

Då inget annat framgår och mamman ska vara på en 11 årings nivå kan man ju också anta att med lite vägledning och stöd kan hon sköta det mesta av hushållsarbetet.

Så mormorn behöver ju inte sköta det tunga praktiska arbetet med barnet och att erbjuda mat och ett välskött hem, utan hon behöver "bara" ha ansvaret för barnets sociala och intellektuella utveckling samt att vägleda mamman med det andra.  Min sjuka och trötta mormor på 91 skulle antagligen klara den uppgiften om ett tonårigt barnbarn behövde henne, så att anta att en 75 åring inte kommer klara det är att ta i. Speciellt som både mormorn och hennes sambo verkar väldigt motiverade då de var villiga att ha socialarbetare i sitt hem alla dagar i veckan för att få det hela att fungera.