Ärliga nätdejtingstråden!

Överarmar, skinkor - same same

Jag hade nog också gjort det - det är ju humor ju

(Förresten, jösses vad ni skriver - jag hade 100! olästa efter kvällens träning!)

Hmm... 5 kilo ner vore inte fel...

Jag tror nog att jag vill att tjejen tränar - dvs är medveten och inte bara ökar i vikt - och att hon kan hänga med och vill saker - paddla/fjällvandra/långpromenad typ. Vi måste inte träna tillsammans även om det vore jätteroligt - men det beror nog mest på att jag tränar såpass mycket judo att det inte riktigt finns tid för annan "vanlig" träning.

... och ni vill inte se mig på ett aerobicspass - been there, done that - nybörjarpass och ändå så har jag noll koordination. 

Jajaja

Bara skyll på den stackars fyrspråkiga grabben - te, thé, tea, te - hur skall jag kunna hålla reda på det. ?  

Minst sagt - nu är jag ju några år äldre än som så - men redan som 25-åring bestämda jag mig för att barn, det skulle inte vara ett hinder utan en glädje.

Det är lite samma som alla dessa förtvivlade kvinnor på 38-45 som letar efter en man att skaffa första barnet med - och han får dessutom inte ha barn sedan tidigare.

Ibland vill man bara säga "Jag är ledsen, men det är bara en vacker romantisk dröm - om du vill ha barn skaffar du barnen själv, nu, bums, på vilket sätt som helst, medan du kan! - och du kanske får vara lycklig över att han har barn, som du kan låna ibland, lite, för det är absolut inte säkert att du ens kan få barn längre!"

.... säger han som har 7 syskon (hel/halv/bonus) Moderna familjer är konstiga och härliga  

hehehe - "... och dom har sprunget ur stallet så jag har inte alla hästarna hemma ... "

Känner igen mig i det - verkar svårt att få till ens en date just nu. Och även om jag lyckas vet jag inte om jag tycker det är värt besväret och det känns just nu mest som ett besvär. Funderar på att lägga ner helt en månad eller så.

Det är mest det hopplösa i det som tär - man skriver och skriver och skriver, rakt in i ett stort vacuum som bara suger åt sig förhoppningar, tankar, känslor. HP känns som en enda stor energivampyr just nu. Får känslan att de tjejer jag skriver med just nu egentligen bara är ute efter bekräftelse, de vill bara veta att de fortfarande duger - och det suger.

En tjej jag skrev jättemycket med runt jul har dykt upp igen, hon tog en paus för att ägna sig åt sig själv. Jag sade att jag hade förståelse för det och hon var välkommen att ta upp samtalet igen, då. Nu har hon inte hört av sig - då var det inte ett dugg viktigt för henne utan bara ett sökande efter bekräftelse antar jag.

 

JAg har haft barnen med på dolda bilder - de var dolda av den anledningen.

Min totala erfarenhet hittils säger mig att om tjejen bara har dolda bilder så kommer jag inte falla för henne när hon visar dom, tvärtom. Antagligen därför de dolt bilderna.

Så har det nog också varit - har funnits en och annan som haft dold bild och som jag sedan känt igen när man fick se bilden. Inga jättekändisar men "offentlig" person helt enkelt. Det kan jag på nått sätt faktiskt förstå.

Å andra sidan, det blir ungefär samma effekt, att det finns något de döljer som kommer påverka mig - inte okej tror jag faktiskt.

T'änk efter, att dejta en "filmstjärna" eller motsvarande (well, fat chance of that ) kan inte vara helt lätt - man går på en trevlig lunchdate med en söt tjej och nästa dag ringer alla vänner och berättar att man är på framsidan expressen  

... och ja,

jag har smådejtat en tjej tidigare som hade en problematik runt offentlighet. Det var en del av varför vi inte fortsatte. 

"Lite granna på smällen"  

Nah - träffas, kanske pussas om det inte var för mycket folk som kunde känna igen henne - typ så.

Hann aldrig bli mera seriöst än pussar och hålla handen. 

Fast det var rätt roligt