Ärliga nätdejtingstråden!

Jag tror Papito vet att jag att jag bara driver med honom vid det här laget

Jag upplever det så också faktiskt, inte för att jag raggat i någon större utsträckning på krogen. Men jag funderar på om det antingen är så att krogmiljön attraherar en annan grupp av människor (men samtidigt som sagt jag har ju varit på båda sidor så det argumentet håller ju inte), Det enda jag kan tänka mig är att många inte är den typ av tjej man är intresserad av iallafall. Det handlar som sagt inte om hur många man träffar på utan att man träffar på rätt person, en person som kan kompromissa, som kan föra en vettig dialog och inte tror att man är någon djävla tankeläsare. Det är nog det jag hatar allra mest med den tjej erfarenhet jag har, man kan fråga något rakt ut och få ett svar, för att senare få veta att man borde fan vetat att det inte var så hon menade. Och om man vid något tillfälle inte tar henne på orden, då gjorde man fel för man lyssnar ju för helvete inte på vad hon säger. Som sagt den typen tjejer visar jag var dörren är direkt oavsett hur snygga och attraktiva dom är, utseendet är betydelsefullt men det är fan bara ett skal till en personlighet som ivissafall uppenbarligen är hur ful och tvistad som helst.

Instämmer, mina metoder fungerar ytterst dåligt

Men geografi det kan jag serru Muahah

Ja du har helt rätt, personligen vet jag faktiskt inte om jag tror på konceptet "den rätta", Jag vill gärna tro det finns många som är dom rätta egentligen, men samtidigt har man lärt sig med livets gång att det även finns en heldel som är definitivt det motsatta; Även om man inte velat inse det inledningsvis. Men det är samtidigt det som jag är lite ambivalent över... Tidigare var kärlek något rosaskimrande och fantastiskt, nu känns det bara som man plöjer ner logik och egentligen inte har några känslor alls bakom. Lite som att prova skor, man kanske tar det par som man tycker har bäst passform/pris relation. Och jag kunde ärligt talat inte i mina drömma tro att det var så mycket planerande och spel bakom allt detta innan jag själv råkade ut för det och det gör mig lite besviken på mig själv också, för nu när jag vet så känner jag att jag förmodligen aldrig kommer ge lika mycket uppmärksamhet, inflytande osv till någon igen. Därför känns det lite halvhjärtat att ens gå in för det seriöst, liksom kommer det så kommer det men jag är inte riktigt på hugget att jaga just nu. 

Jag har en ganska bitter smak av Stockholm om jag ska vara ärlig, men man kan hoppas alla inte är lika i den regionen :-P

Dåliga, jag känner inte för att på det mer. Det var mest ett skämt, jag vet att alla människor är olika oavsett var dom bor. 

Jag menade inte att jag inte skulle bry mig om någon, jag menar bara att jag inte känner på samma sätt längre. Jag är mycket kallare, beräknande och tänkande nu. Med det sagt betyder det inte att jag är kall, oansvarig eller respektlös. 
Jag vet inte om det är rätt eller fel av mig, men det är så det är. Jag hade en mycket naivare syn och framförallt hade jag inget problem att ge bort hela mig om det skulle vara så. Hade ex:et behövt ett nytt hjärta hade jag varit den första som skrivit på donationslistan. Jag vet bara att jag inte kan bli så förälskad igen nu när jag vet hur mycket lek och spel det är bakom allt. Hur så många tjejer verkar fixera sig på lögner och falskhet. Jag kommer aldrig kunna göra det, jag är som jag är även om jag så skulle få hela världen mot mig så bekommer det mig inte, jag vet faktiskt inte om äkta ömsesidig kärlek egentligen eller om jag någonsin kommer känna igen eller kommer uppleva det.

Jo jag förstår vad du säger och jag vet att du har rätt, jag försöker bara säga att det känns inte riktigt ok att vara seriös och försöka dejta när man tror sig veta att man för tillfället inte kan annat än tänka rationellt och logiskt, jag menar inte att jag är känslodöd men jag har dom under kontroll och jag vet vilket helvete dom kan orsaka igen om jag tappar den kontrollen. Och medans jag just nu känner mig ganska bra så känner jag mig hellre för lite försiktigt än att kastar mig blint in i något. Samtidigt så känns det som en klocka som flåsar i nacken, man börjar bli gammal... Och ska man vara pessimistisk så har jag kanske förbrukat halva livet nu och fortfarande inte kommit mycket längre än att jag flyttat hemifrån och har en egen inkomst. I övrigt är det mesta sig likt...

Ja allt sådant är ok om man är två om det. Problemet är bara att man bör älska sitt jobb.