Beslutsångest inför snitt eller ej?!?!

Hej TS, min spontanta "feedback":

Har själv fött första barnet vaginalt och andra med akut snitt. Väntar nu barn nr 3, som kommer att förlösas via planerat snitt om 6½ veckor pga. förlossningsrädsla (orsakat av förlossning nr 2).

I mitt fall är det bl.a. riskerna vid användandet av just sugklocka som skrämmer mig. Barnet kan få bestående skador pga. denna, vilket känns tämligen oroväckande. Likaså den överhängande risken att förlossningen av olika anledningar slutar med ett akut snitt, ifall försöket till vaginal förlossning inte går så bra som man hoppats: ett akut snitt innebär ur många olika aspekter FLER risker, än ett planerat snitt. Och i ditt fall (är dock ingen läkare) känner jag att det finns anledning att kanske ta sig en funderare ifall inte ett planerat snitt vore det bästa/lugnaste/säkraste sättet för dig och bebben..? Då slipper du även hemorrojderna.. Om man dessutom ser till det faktum att ditt senaste barn var rätt stort, så ökar ju också det "risken" för att ditt försök till VF inte ska gå så väl som du hoppas och att det ändå slutar med akut snitt eller sugklocka, vilket medför ökade risker för både dig och barnet.

Men, som med det mesta annat i livet, så finns det för och nackdelar med både VF och KS, och för mig har det handlat om att väga de olika "komplikationerna" mot varandra, för att lista ut vilken/vilka ev. "skador" jag tror jag skulle hantera bäst/lättast, ifall jag drabbades av dem. Du får försöka göra samma sak. Men det är inte lätt, jag vet. Skitjobbig process.

Angående att få upp barnet på bröstet efter KS, så har jag ju bara gjort ett akut snitt än så länge, men då fick jag faktiskt inte upp dottern på bröstet. Troligen pga. att jag kräkts ett par gånger, mådde lite illa, samt var förlamad i båda armarna (av spinalen).. Lite svårt att hålla henne då.. Men vill minnas att hon låg sidan om mig i sängen när vi rullades iväg från op.salen..? Är dock inte säker, har lite minnesluckor från hela den förlossningen, som var rätt traumatisk för mig. Men denna gången hoppas jag verkligen få upp min tös på bröstet direkt i alla fall! Det är nog praxis att man får det, om det inte är något fel på barnet. I varje fall står det så i broschyren jag fick av läkaren som i onsdags beviljade mitt planerade snitt.

Jag började vela fram och tillbaka mellan VF och KS redan när jag plussade i v.6, så vid inskrivningssamtalet i v.10 (?) sa jag att jag behövde en samtalskontakt med en Klara-BM angående min förlossningsrädsla. Men det dröjde ända tills grav.vecka 28 innan jag fick mitt första samtal! Riktigt dåligt! Så nästan hela min graviditet har gått åt till denna enorma oro och detta eviga velande fram och tillbaka. Har gjort måååånga för/emot listor och efterforskningar kan jag säga.. Och många inlägg här på FL..

Efter ett möte med Klara-BM och en himla massa funderade hit och dit, samtal med nära och kära, vägande av för/nackdelar, risker osv, kom jag fram till att ett planerat snitt var det bästa för mig och barnet (hoppas jag..), så jag ringde Klara-BM och meddelade detta, och hon bokade in en läkartid till mig, som ägde rum 10 dagar senare. Mötet med läkaren var i onsdags (22:a) och då beviljades samtidigt min önskan om snitt, samt att vi fick ett datum: den 10:e april får vi träffa vår andra dotter! Så beslutet om planerat snitt togs när jag var i v.33. 

Min man resonerade likadant som din: "Vi gör som DU vill, det är din kropp, ditt psyke..det är du som får leva med konsekvenserna av detta. Och om du känner dig trygg med beslutet, så blir det nog bra i slutänden". Smart och gullig man!

Ja, jag blev också lite förvånad av att få datumet i handen samma dag, eftersom jag läst här inne om andra som får det hemskickat en tid senare. Men glatt överraskad, givetvis. Skönt att ha det avklarat. Kommer att vara i vecka 40 när snittet görs, om inte förlossningen startar självmant innan dess, vilket jag tror den kommer att göra.. Har hela tiden haft den känslan, men...vi får se. Har BF den 15 april, ska snittas den 10:e.

Angående "mina listor", så har jag sammanställt dessa från diverse material jag funnit på nätet. Skulle gärna maila dig dem, om du vill, men vet inte hur man gör sådant härifrån? Kan man göra det via "de privata sidorna" (där man kan inboxa varandra, lägga upp presentationer osv)?Det var Helsingborgs Lasarett som beviljade mitt planerade snitt pga. förlossningsrädsla.

Tack, jag har fått den. Skickar info till dig så fort jag hinner, ska strax hämta mina barn, ge dem lite mat, leka osv, men skickar så fort jag kan. Har skrivit i din gästbok.

Javisst! Kan du skicka din mailadress via min inbox, så skickar jag så fort jag hinner och raderar adressen sen.

Har mailat er båda nu. Hör av er ifall ni inte kan öppna/läsa dokumentet av någon anledning, så försöker jag igen. Hade lite problem att få iväg mailen, vet inte varför, men hotmailen strulade.

Ingen orsak, roligt om jag kan hjälpa någon bestämma sig, jag vet hur jobbig den processen är... Den har stulit nästan hela min (sista?) graviditet denna gången. Lycka till, vad du än väljer!

Hur gick det med mailet? Fick du det? Gick det att öppna och läsa?

Sorry, kollade inte min mail förrän nu. Bra att det kom fram!

Har bara läst detta inlägget av dig, men måste säga att jag känner igen mig i det du berättar. Mitt andra barn (dotter, 4 år sedan) föddes med akut snitt, vilket trots allt kändes relativt okej just då och även tiden efter, även om det var traumatiskt på sätt och vis, men jag tänkte att "jag kommer ju aldrig att genomgå det igen, så det är bättre att glömma hela händelsen". Tänkte inte skaffa fler barn pga. min rädsla nämligen.. Men..så blev vi "bebistokiga", mannen och jag, och jag blev gravid på första försöket. DÅ kom känslorna tillbaka...dem som jag ju trots allt aldrig bearbetat, i tron att jag "var okej". Har fått och pratat med en psykolog på mödra- och barnhälsovården ett antal gånger, angående det faktum att jag haft rätt svårt att verkligen tro på och relatera till att jag faktiskt ska genomgå en förlossning till, och få en ny bebis. Det kändes liksom overkligt, på alla nivåer. Kunde inte förmå mig själv att titta på bebiskläder, ännu mindre att köpa några. Drömde inte om bebben på natten, som jag alltid gjort i överflöd med de andra två. Att köpa vagn kändes märkligt.. I mitt huvud kunde jag nämligen inte se ett lyckligt slut på allt detta med graviditet och förlossning. Jag kunde inte se mig själv komma hem med en frisk och glad bebis, jag såg bara olycka, stress, panik och komplikationer. Och ingen bebis.

MEN: Efter mycket om och men, och framförallt mycket tänkande och kännande från min egen sida, har jag nu äntligen kommit fram till lösningen: jag vill ha ett planerat kejsarsnitt, och har fått det beviljat också, (för 1 vecka sedan, i v.33..) så det känns skönt. Börjar först NU kunna släppa oron och faktiskt längta riktigt ordentligt efter den tid som nu väntar. Att få uppleva bebistiden igen, gosa, amma och allt det där mysiga.. Men det är för jäkligt att nästan hela graviditeten skulle ägnas åt oro och ångest (fick ingen hjälp tidigare, trots att jag efterfrågat sådan sedan grav. v.6-7...!!)

Vet inte hur långt gången du är, men mitt råd är att söka hjälp hos Aurora/Klara-BM snarast, om du inte redan gjort det, för att få prata om hur du känner och vilken lösning som är bäst för just DIG och DITT barn. Tillsammans kan ni förhoppningsvis reda ut dina känslor och rädslor, och komma vidare till någon lösning som känns överkomlig och acceptabel för dig. Så du kan börja njuta av din graviditet, du också. Lycka till!

Usch ja, jag känner så väl igen mig där. När jag väntade första barnet mådde jag mycket bättre, psykiskt. Visst kände jag ett litet "sting av oro" ibland, över hur förlossningen skulle gå, hur det skulle kännas att föda barn, om allt skulle gå bra, hur barnet skulle se ut och må osv.. Men inget mer än så. Kände mig på det hela taget säker på att allt skulle gå bra, och att jag skulle fixa en förlossning galant. Men redan inför nästa graviditet kändes det liiiite mindre tryggt och säkert och när sedan DEN gick lite snett...så var det kört.

Även jag har lite dåligt samvete gentemot lillasyster i magen, och hoppas att hon inte på något sätt kan känna av mina tankar och känslor.. Vi vill ju verkligen HA ett barn till, och skapade henne medvetet, så det är inte på något sätt så att vi/jag ångrar vårt beslut. Det råkade bara bli så att jag blev skiträdd, väl stickan visade PLUS.. Visste inte på förhand att det skulle ske.

Men men, nu börjar det vända i alla fall, och för MIG var det snittbeskedet som vände på steken. Nu ska jag försöka slappna av och sluta känna oro över hur DET ska gå också...Lättare sagt än gjort dock..