Vi som nyligen förlorat våra änglar

Vill börja med att skriva att jag lider så med er alla änglaföräldrar, det är så tragiskt att vi ska behöva uppleva detta och förlora det käraste vi har!

För 3 månader sedan födde min syster sin son stilla, PSD i magen säger läkarna, allt är så overkligt och det gör så ont! Smärtan och sorgen.. Sorgen kommer vi alltid att leva med, smärtan sköljer över en nu och då och man stannar upp för att bryta ihop, inse vad man har förlorat, samtidigt som man blir livrädd om det man har i livet.
Systers graviditet var utan komplikationer, Jakob mådde bra, magen växte, bebis växte, allt såg så bra ut, men ngt hände på slutet, känns som man vändes ut och in och slutade andas.

Varför ska sånt här hända?
Jag är ingen änglaförälder själv, men änglamoster, jag har tidigare skrivit i änglamoster forum men inte fått ngt svar eller respons, så jag skriver här.. alltid skönt att prata med andra som varit med om samma sak och som kan förstå en smärta och sorg.

Gör så ont i mig att jag aldrig fick träffa Jakob, hålla hans lilla hand, se hans fina ögon och mjuka hår...

// Ledsen änglamoster.             

Jag är änglamoster till två fina prinsar, och så länge jag lever kommer dessa barn fattas mig, ett hål i mitt hjärta som aldrig kommer att läkas. Den ena prinsen hann jag inte träffa i vår värld, han somnade in i sin mammas mage, den andra prinsen hann bli lite mer än 1 år innan han lämnade denna värld.

Det gör ont varje dag, varje dag kämpar jag vidare. Vissa dagar går lättare än andra, andra dagar sätter jag mig ner och bara gråter, hur det kan vara så grymt att ett barn inte ska få leva och vara med sina familjer.

Sorgen kommer aldrig att försvinna, smärtan avtar med åren och man lär sig leva med det mest fruktade... även om det alltid kommer stunder då man bryter ihop, för att sen resa sig igen, lite starkare...

/// L