Hur var eran första förlossnings ? (förlossning berättelse)

Läs gärna i min blogg här på fl.

mariaangelicasofia.blogg.se/category/forlossningsberattelse.html

Lavemang gör att du tömmer hela tarmen :) jag var nämligen livrädd för att bajsa på mig:)

Blev igångsatt första gången i vecka 38+0 efter att ha haft jobbig foglossning och förvärkar som inte ledde till nått. Kom in vid 13 på dagen, dom satte in en ballong som skulle trilla ut vid 4 cm. Gick o vaggade lite och vips så va den ute. Kom ner till förlossningen vid 17 och där flöt allt på bra. Gick med gåstol, satt på boll, försökte med lustgas men gillade det inte. Fick ryggbedövning vid 22 tiden. Sov då rätt mycket efter de, vaknade och kände ett tryck och att jag ville krysta, då va kl 04. 04:28 kom en liten tjej på 2,9 kilo och 48 cm. Helt underbar förlossning:)

Andra dottern kände jag värkar efter att ha fått en hinnsvepning på morgonen. Det molde på under dagen men kom inte igång. På natten ökade de, åkte in 6 på morgonen, va då öppen 3 cm och 2 timmar senare va hon ute.

Första barnet va den bästa förlossningen!!!

inte blev det som man hade tänkt sig.
Åkte in på sjukhuset för att se hur det var med mitt HF i vecka 36 en onsdag..
Blev kvar där för jag hade 4+ och högtbt.. Jaha då visste jag inte så mycke om det. Och dom sa att man kommer nog sätta igång mig i vecka 37. Jaha inte blir det som man tänker sig.
Utan natten på fredagen så skulle jag på toa trodde jag och tur att älskling sov över. Annar hade han missat allt.
De forsade blod och kom klumpar. De blev en sövd urakut ks.  01:35 kom vår Oscar ut. Men ack jag fick vara på uppvakningen i ca 16 timmar. Oscar fick vara med sin pappa..
Så det gick inte som jag tänkte mig.. Men tur vi lever.
Men med nr2 gick det bättre. Bara en mild HF. och man satte igång oss i40+6 kom vår andra son ut efter sisdär 15 timmar. Det gick väldigt bra hade inte alls ont. Men var nära på en ks igen för jag fick feber på slutet och då blev lillen i magen stressad..
Men lycka till..

med mitt första barn hade jag förvärkar mycket och 3 veckor innan bf hade jag de regelbundet och det gjorde ont så vi åkte till förlossning där de konstaterade att jag var bara öppen 1cm men slemproppen var helt borta osv. De skickade hem mig med ett "vi ses nog igen imorgon" .

Hela 5 veckor senare (japp gick över 13 dagar) så kom det igång på riktigt började med lite molande typ mensvärk på fm och fortsatte hela dagen hade oxå rosa slemmiga flyttningar (slempropp igen). Under denna tid hade jag inte jätte ont utan var på stranden med mina vänner. kl 15 åkte vi hem var en guppig bil resa och när jag kom hem började jag känna av starkare sammandragningar.

kl 19 så var värkarna regelbundna och började göra mer ont. Vi ringde till förlossning först vi 22 fick råd att bada och ta Alvedon sagt och gjort och fick bara mer och mer ont så vi ringde igen och sa att vi kommer. Bilresan är 40 min och det var hemsk då jag kunde knappt sitta.

Kom dit runt 1 och var öppen 4cm och hade starka värkar var 4.e minut. Jag badade där en kort stund sen fick vi ett rum och jag började med lustgas var då öppen 5cm. Då med råd från bm då mina värkar var så starka så beställde vi epidural. Narkosläkare tog lite tid och de förberedde med dropp osv. när han kom så undersökte de mig då var jag öppen 8cm och fick råd att strunta i epiduralen jag hade hört att 8cm var värst så jag gick med på att skippa den.

Det tryckte på otroligt så de rådde mig att ta hål på vattnet helt ok gjorde det kl 5 tror jag. kl 6 var jag öppen helt och började krysta, mina värkar avtog då hjässen var ute och de fick ge mig syntocin (värkstimulerande) bebisens hjärtljud gick ner och jag fick ingen ny värk så hjälp tillkallades (larm knapp) när typ 5 personer sprang in i rummet kom värkarna igång och 06.37 födde en välskapt pojke på 3870g 53 lång.

med mitt första barn så viste man inte så mycket, fick mensvärk typ på kvällen innan kl 8,10 för att va exakt. Inget konstigt med det för jag hade Haft det lite så någon vecka. På natten är jag uppe och rör mig var 10 min men på morgonen säger jag till sambon att åk du till jobbet För så hör kan det hålla på länge, flera dagar har jag läst. Under förmiddagen tar det till och kl 10 ringer jag in för att kolla " tror ni det är på G" Kl 11 tar det till ännu mer men jag kämpar och lutar mig överens byrå, springer mellan Byron och soffan... 12lyckas jag samla mig så att jag kan Fråga efter min sambo på hans joBb men. Då säger jag till han " ät och duscha men kom hem sen för jag vill inte va själv hela dagen" sambon kom hem en halvtimme senare och hittar mig i duschen då, jag säger inget bara pekar på mobilen. Han får ringa in och fattar inte varför jag inte ringt tidigare men jag hade inte fattat idiot som jag var. Vi går ner till bilen och möter en granne Och jag får en värk men håller minen för jag ville inte att någon skulle veta att vi åkte in. Hon frågade hur det var och jag sa feber så vi ska till Mvc.... Haha hon fattade inte! Kom in 13,10 och klämde fram att jag tror jag ska föda idag, jo men vist jag var då öppen 6 cm och en timme senare kom lille plutten som idag Blir tre år! JAg tycker det är kul att föda barn! Va gravid kan någon annan roa sig med men föda vill jag:) Andara barnet va det lite annurlunda med för sambon låg på ett annan sjukhus och kunde fick inte vara med. Men kvällen innan ringer min pappa Och frågar om jag bokat lågor tåg till dagen efter för att hälsa på sambon, kl va22,00 nej sa jag men kanske jag ska göra det haha sagt och gjort Kl 22,30 ringer jag upp han och säger nu är det gjort så kom i tid så jag inte missar det.... 23,00 tittar jag på min vän som var här och säger, det jävla tåget får nog gå utan mig! Haha hon bara skrattade och sa jo att du inte fattat det ingen Med tanke på ditt bryt idag! Ringde henne i panik över att huset va så stökigt och att jag hade försökt ta tag i det hela dagen men inte kunnat och inte Kunde jag åka iväg och komma hem till ett krig så jag grät som ett barn och hon kom hit och städade! Går och lägger mig men kl 1 ringer jag min sambos sjukhus och kollar av en siste gång om han på det vis kan vara med, pratade med hans läkare och dem med förlossningen för att kolla riskerna men fick ett nej vi kan inte riskera varken dig bebis eller sambon för det. Ok då stannar jag hemma Och föder på mitt sjukhus. Gick och la mig och vaknade av en värk som va från helvetet kan jag säga. Ringde min sambo och talade om att nu är det På gång så jag ska ringa hit dem som blir inblandade, men efter vårt samtal så gick jag och la mig igen:) Kl 7 kliver jag upp och strax efter sonen vi myser och ringer farbror D som ska vara barnvakt första halvan av dagen och säger ta det lugnt kom när du är klar, han stod i dörren 15 min senare;) ringde min pappa som skulle följa med mig och sa samma sak kom när du är klar, han tog tid på sig så en timme senare kom han, vi väntade men vid9 åkte vi in och då sa jag att nej vi får nog åka men igen. Men jag var öppen 5 cm och väntade i två timmar på inget ting, fixade med svärmor så att hon kom och tog över sonen osv men halv tolv ber jag om en dusch och när jag sitter där säger jag till min pappa att ringa efter bm vilket han gör och han får även göra det igen efter att jag säger antingen skiter jag ner mig eller så kommer ungen men sist jag var här och trodde jag skulle skita så kom Melker så sätt fart på dem nu! Men väl i sängen igen så är det lugnt en stund till 12,45 då tar det till och ut kommer tjejen 13,15 Att ha med pappa va det bästa alternativet och jag ångrar absolut intedet valet! Vi hade skoj;) Något rörig text kanske:

Hade haft mer eller mindre regelbundna förvärkar på em/kväll i nån vecka som gått över under natten. Natten till BF gick de däremot inte över och jag vaknade av dem 8:30. Bara att ge upp tanken på sömn.

På förmiddagen åkte vi iväg för att hämta vårt babyskydd och från parkeringen passade jag på att ringa förlossningen för att fråga när vi skulle komma in. Jag lät väl väldigt opåverkad för de sa att det var låååååångt kvar. Lunch på MAX blev det eftersom jag hört att det var bra att kolhydratladda innan förlossningen.

Väl hemma satte sambon igång och tvätta (vi hade tvättid) medan jag kröp ner i ett badkar för att få lite smärtlindring. Klockan var väl 14 när jag ringde förlossningen igen och de sa att vi kunde komma in när vi ville. Tror de skakade på huvudet lite när jag sa att jag ville försöka vara kvar hemma tills tvätten var torr och vi fått upp den från tvättstugan.

Klarade faktiskt längre än så och satt i soffan med en varmvattenflaska på magen ganska länge. Värkarna verkade faktiskt lugna ner sig lite så jag bestämde mig för att följa med sambon när han gick till ICA för att köpa nått gott att ha under förlossningen. Det är max 500m dit men det var knappt att jag klarade att gå tillbaka.

Vi har jättenära till förlossningen så vi stannade kvar hemma ett tag till men bestämde oss tillslut för att åka in. Jag var övertygad om att vi skulle bli hemskickade men tyckte det var bäst att de fick ta en titt så att allt såg bra ut.

BM erkände senare att hon inte trodde att förlossningen hade startat när vi kom in och att hon blev rätt förvånad när hon upptäckte att jag var öppen 8cm

Jag började med att bada och det hjälpte sådär. Gav upp efter nån timme och gick till rummet där jag testade lustgas. Tyvärr var jag vid det laget väldigt trött och lustgasen gjorde det bara värre.

Nån gång vid 12 fick jag ryggbedövning. Villken lättnad! Nu kände jag bara värkarna som ett tryck. Det första jag gjorde var att sova en halvtimme. Efter det gick vi i korridoren ett tag. När vi vilade passade sambon på att sova lite eftersom han var helt slut. De började prata värkstimmulerande dropp men eftersom jag inte ville ha så gav vi oss ut och vandrade i korridoren igen.

Efter att ha gått en okänd tidsrymd och småkrystat vid varje värk kände jag hur det började dra i huden "där nere". Sa till sambon att nu var det på gång och han sprang till barnmorskorna för att säga till. Vi måste ha varit en rolig syn när vi gick den kvarvarande biten till rummet. Sambon med droppställning, jag fastklammrad vid en gåstol och med en BM med händerna mellan benen på mig ifall bebisen skulle ploppa ut medan vi gick.

Inne på rummet valde jag att fortsätta stå och det imponerade tydligen på BM. Jag kände fortfarande bara av värkarna som ett tryck så krystvärkarna var hanterbara även om det inte var direkt skönt.

Tillslut tittade huvudet ut och vid nästa värk kom resten av vår lilla tjej. <3 04:52 på morgonen.

Här kommer en i långa drag:
Tisdagen den 9/6 kröp sig förkylning och halsont på. Tänkte att nu MÅSTE jag gå ännu längre över tiden så att den värsta förkylningen går över. Ville inte föda förkyld. Hade dock lite magont under dagen, men trodde inte att det skulle leda någonvart.

Vid 23-tiden på kvällen hade jag lite mer ont i magen... dessutom med mer eller mindre jämna mellanrum. Fick till och med resa mig från tv-soffan o vanka runt vid ett tillfälle. D gick o la sig så småningom och jag stannade uppe för att kolla på tv. Det där onda kändes ungefär som magsjuka plus lite ryggvärk, så jag var inte säker på att det var värkar utan sprang som en dåre till toaletten var 10:e minut o trodde varje gång att "nu jävlar är jag inte bara förkyld utan magsjuk också".

Hoppade ner i badkaret nån gång efter midnatt. Då försvann de onda helt, och jag hade inga värkar på de 20 minuter jag låg där. Tänkte att då var det nog bara förvärkar. Men när jag reste mig ur vattnet kom de tillbaka med besked. Gick och la mig och lyckades småsova mellan värkarna i 20 minuter, men sen gjorde det för ont för att ligga still. Försökte väcka Danne, men han märkte inget av mina försiktiga knuffar. Ville inte dra upp honom om det inte var på riktigt.

Ringde in till förlossningen när det var 5-6 minuter mellan värkarna. Hon bad mig återkomma när det var 3 minuter imellan. Väckte Danne på riktigt eftersom det gjorde mer och mer ont. Han somnade först om, men sen gick ljuset upp! Haha, hörde hur han rusade upp ur sängen o klädde på sig. Sedan åt vi frukost (mellan värkarna), och kollade på Discovery där det för övrigt var ett program om en kvinna från scientologerna som stekte upp sin moderkaka efter förlossningen och bjussade på släkt o vänner till ett glas rött. Japp...

Plötsligt var det 3 minuter mellan värkarna och ibland inga mellanrum alls. Ringde förlossningen och vi var välkomna in. Packade in våra väskor i bilen och jag satte mig på en hög med handdukar (ifall vattnet skulle gå) och så körde vi. Klockan var väl runt halv 5. Inte skönt med värkar i bilen där man måste sitta still... Stannade på Statoil o D köpte snickers, sydsvenskan o dricka. Jag sprang omkring på parkeringen o ojjade mig.

Inne på förlossningen var det bara jag o en tjej till som skulle föda så det var gott om plats. Var öppen 4 cm. De tappade upp ett bad till mig och det var verkligen fint där! Tända ljus, vita gammeldags möbler, en bricka med 3 olika sorters dricka, en stol till Danne. Jag plaskade omkring och Danne läste sydsvenskan. Allt det som gjorde ont mellan värkarna försvann när jag låg i vattnet. Men sen började det göra så in i helvetes ont där i badet, då insåg jag vilken smärta jag stod inför. Ville bara upp efter 20-25 minuter. Tassade tillbaka till förlossningsrummet. Fick stanna på vägen o hänga på D när det var värkar, jag var förtvivlad och säker på att jag skulle dö av smärtan. Barnmorskan frågade om jag var intresserad av eupidralbedövning. Vid det laget var jag intresserad av alla slags bedövningar.

Började med lustgas. Sjukt obehagligt innan jag fattade hur man skulle andas (det fattade jag inte förräns jag fått all annan bedövning och kunde koncentrera mig på att andas).
Hade tur och läkaren som lägger eupidralen i ryggen var ledig och kunde komma direkt. Ändå kändes det som en evighet innan den där bedövningen var på plats! Det kom värkar hela tiden så det blev många pauser innan nålen var inne. Ville bara att det skulle sluta göra ont. De spekulerde i några sekunder om ifall de kunde lägga bedövningen eller inte pga min tatuering i svanken. Då tänkte jag att om de inte lägger den måste jag slå huvudet i väggen JÄTTEHÅRT så att jag åtminstone svimmar. Jag vill inte skrämma dig, men hade det funnits en "döda-mig-knapp" hade jag kanske tryckt på den.
 

De undersökte mig efter att eupidralen var lagd och jag var öppen 8 cm. Tur att de inte undersökte innan för då hade jag kanske inte fått den med tanke på hur öppen jag var. Bedövningen funkade i alla fall och mellan 8 och 9 på morgonen gjorde det överkomligt ont. Andades lite lustgas o åt tre mackor därimellan.

Vid 9 var jag fullt öppen och krystvärkarna började. Men jag hade för mycket i blåsan som låg ivägen. Kunde inte kissa pga bedövningen så de fick sätta kateter. Min son låg inte tillräckligt långt ner så jag fick efter många om och men komma upp stående på knä för att han skulle sjunka längre ner. Sjuk obehagligt och det gjorde ont i ryggen. De satte 4 st sterila kvaddlar i svanken som faktiskt hjälpte lite.

Jag var påhejjad av både sambon, barnmorskan och två undersköterskor. Kändes som publiken till värsta matchen. De skrek saker som: "Kom igen!" "Lite till!" "Bara ge honom!". Jag halvsatt och en undersköterska tryckte ner mitt huvud mot mitt bröst hela tiden... Antar att man ska få mer kraft av det? Dessutom bad de mig att sluta skrika. Tydligen får man mer kraft att krysta med om man håller käften.

Plötsligt börjar barnmorskan pilla med en stor trubbig sax! Va fan tänkte jag, vad ska hon ha den till?? Ska hon klippa i mig? Hon såg min min och förklarade direkt att hon inte skulle klippa i mig, utan den var till för navelsträngen. Aha, pew, vilken lättnad.

Jag var helt slut och frågade hur många värkar det var kvar. Barnmorskan gissade på mellan 5 och 8 st, och jag konstaterade att jag inte orkade så många till. På andra värken efter det, kl 10:55 kom lilla fröet äntligen ut. Hur söt som helst och inte alls sådär jättekladdig som jag trodde att alla nyfödda barn var. Pappan klippte navelsträngen trots att vi tidigare trodde att han skulle svimma av sådant. Vi kikade även på moderkakan. Det trodde jag inte heller att jag skulle göra, men va fan, man skiter lite i vilket när man väl är på förlossningen.
Sen var jag utsvulten och åt tre snickers innan de hann komma in med fika till oss

Trots att detta är över 2 år sedan och förlossningen gick hyfsat snabbt och komplikationsfritt, är jag än idag säker på att jag inte kommer att göra om detta. Den smärtan och det obehaget önskar jag ingen. Jag har gått med en ogipsad bruten arm i tre veckor, och den smärtan var som en fis i rymden i jämförelse med förlossningen. Helt klart öppningsvärkarna som var värst. Kändes som att hela bäckenet skulle explodera. Detta säger jag INTE för att skrämmas, jag var själv arg för att ingen berättat för mig att det kunde vara hemskt, inte bara underbart.

Jag fick en perfekt och alldeles underbar pojke!!

Jag gick över 10 dagar innan min son kom :/ Bara haft lite sammandragningar mm innan riktiga förvärkar.. men så en måndagen på fm var jag ivägoch handlade mm kände inget förre jag kom hem runt 12 att det gjorde lite ont i magen så gick in och badade och duschade trodde de skulle gå över men nopp sen var jag nere och tog fram mina vinterdäck :) gick jätte bra förre till kl blev runt 15 då börja det gör mer ont och kln halv 4 var det bara att ringa sambon så han fick komma hem. Sen gick tiden kunde knappt sitta ner kl 16,45 var vi inne på förlossningen..

Blev kontrollm och de sa att jag nästan va öppen 4 cm :9 blev så glad och vi fick stanna kvar så det blev kontroller mm under dem närmaste 7 timmarna, kl halv 23.30 tog dem vattnet på mig och kl 24 hade jag så ont att jag fick tan lustgasen men hade inte öppnat mig alla mycket mer runt 6 cm tror jag det var kl 24.45 så fick dem sätta ryggbedövningen och den kom jag knappt ihåg var helt borta så den kände jag inte.. Fick vila sen när den började ta jätte skönt tills det började igen och då gjorde det inte så ont men det här trycket neråt kände ordentligt och då hade jag tappat bort hur mycket klockan var tror att jag höll på hur länge som helst bara för att han skulle komma ner längre.. Upp ner ligga på sidan...
Mellan de här timmarna fick jag olika drop för att få igång värkarna mm 

Krystvärkarna började vid 6 tiden på morgonen men han vill inte ut så läkeren fick komma och ta till tången och då gjorde det så jävla ont att jag trodde jag skulle dö :O men ut kom min lilla älskling :) 7.04 :)

Men det var inte över där de skulle sys och fixas frukosten var god att äta men det kände som jag satt i ett blod bad så de skulle hjälpa mig och duscha så vek med nålen till ryggbedövningen sen skulel det gås till toan där jag svimmade så massa människor kom springandes för att få liv i mig och få ner mig i sängen igen och i med drop sen sov jag ett tag tills vi skulle upp till BB kunde inte gå då så fick åka rullstol sen blev det säng lägge hela dagen :( ont hade jag med i två veckors tid..
Ammningen funkade inte stygnen gjorde bara ont och tårarna rann :(  

Nu när jag tänker efter så var det värt allt för nu har jag min Älskling hos mig och han blir 10 veckor på tisdag och jag mår hur bra som helst   

       
     

Min önskan är att sudda ut tabun över ämnet, och att få andra mammor i samma situation att känna lite hopp om att det faktiskt blir bättre. Att man kan bli sig själv igen efter en traumatisk upplevelse.

 Jag blev gravid några dagar efter att jag och min sambo hade bestämt oss för att försöka. Vi var beredda på att det kunde ta lång tid och blev förvånade när jag blev gravid så fort. Vi var överlyckliga och det var starten på en härlig tid. Jag hade en väldigt bra graviditet med turen att bara må illa i en vecka. Jag hade ont här och där, sammandragningar och somnande händer men allt det det där hör ju till. Jag mådde otroligt bra i åtta månader. Längtade, väntade, planerade och såg fram emot förlossningen. Jag tyckte det skulle bli så spännande att få känna de första värkarna, att kanske vattnet skulle gå, att få ringa till förlossningen och berätta att vi var på väg in. BB-väskan stod packad redan i vecka 30. Barnrummet var målat, möblerat och ombonat, spjälsängen ihopskruvad och bebiskläderna tvättade. Vi gick och drömde om hur allt skulle bli när den lilla bebisen äntligen skulle komma. Men under ett besök hos våran barnmorska började en helt annan resa än vad vi hade förväntat oss. Hon kände som vanligt på magen, och sa att hon trodde att bebisen låg i säte. Hon tycket det kändes som att huvudet var under mina revben. Jag som hade känt sparkar uppåt var säker på att hon hade fel. Det bokades en tid för ett extra ultraljud på sjukhuset och med fyra veckor kvar till beräknad förlossning såg vi på skärmen att barnmorskan hade haft rätt. Bebisen låg i säte, rumpan ner och benen rakt upp med fötterna framför ansiktet. De sa att de skulle göra ett vändningsförsök och jag fick genast bricanyl för att livmodern skulle bli mjuk. Läkaren tog tag om bebisen utanpå magen och försökte att få den att göra an framåt-kullerbytta. Det gjorde fruktansvärt ont och kändes så fel. Magen som jag hade skyddat i 8 månader drogs och slets i länge innan läkaren gav upp. Jag och min sambo fick sitta i ett rum själva en stund innan läkaren kom tillbaka. "Ni har fått information om kejsasnitt antar jag" sa han. Det hade vi inte fått och vi kändes oss helt oförberedda på allt nytt som hände. Han sa att kejsasnitt var det säkraste för bebisen och det gjorde att vi givetvis gick med på det. Han gick ut och kom efter en stund tillbaka, han kikade in genom dörren och sa att det blir den 26:e oktober. Han gick igen och in kom en sköterska och lämnade ett papper med information. 07:15 den 26 Oktober, planerat kejsarsnitt.

Där satt vi själva, jag och min sambo och grät. Vi hade inte hängt med i allt som hänt den morgonen och fick ingen hjälp eller information. Vi åkte hem, och nu började en tid av oro och ångest. Ingenting blev som jag hade tänkt. Jag skulle inte få vara med om den förlossning jag hade väntat på i 8 månader. Jag var livrädd. Rädd för att dö, rädd att bebisen skulle dö, rädd att de skulle råka skära i bebisen, rädd för att den inte skulla kunna andas när den kom ut. Rädd för att ligga där och vara förlamad och inte känna när barnet kom till världen. Jag längtade inte längre. Jag var bara livrädd och var säker på att något hemskt skulle hända.

Kvällen innan kejsansnittet skulle jag duscha med bakteridödande medel flera gånger. Jag stod där och skrubbade mig och kände ingen glädje över det som skulle hända. Allt det som varit romantiskt och vackert hade blivit stelt och sterilt. Klockan 5 på morgonen ringde klockan och vi gick upp. Duscha med medel igen och sen satt vi i bilen. Jag kände mig ganska avstängd och vågade inte tänka på vad som väntade. Vi fick ett rum på förlossningen, kläder inför operationen och sedan följde en lång väntan på att de skulle säg att det var vår tur. Vi fick träffa förlossningsläkaren, han var allt annat än förtroendeingivande. Han frågade vad jag vägde, när jag sa att jag inte visste sa han "då får jag gissa mig till något" Jag minns att jag tänkte att det måste finnas en våg på sjukhuset så att de kunde kolla att jag fick rätt bedövningsdos. Jag rullades in i operationssalen och fick lägga mig på sidan. "Kryp ihop mer" säger narkosläkaren. Hur ska det gå till med en jättemage i vägen? Han lägger ryggbedövningen men träffar en nerv. Det gör fruktansvärt ont och jag skriker rakt ut. Han gör om samma sak fyra gången inna han ger upp och ringer efter en annan läkare som klarar det på andra försöket. Efter 6:e sticket känner jag benen domna bort. Ända upp till brösten försvinner känseln. Ett skynke spänns upp och det är sista gången jag ser min stora runda mage. Min sambo sitter bredvid mig, klappar på mig och pratar tyst i mitt öra för att lugna mig. Efter en stund hör vi att de börjar suga ut fostervattnet och vi vet att vi snart kommer få höra ett skrik..eller inget skrik alls. Jag känner att de drar och sliter i mig, trots att jag inte har någon känsel. Plötsligt hör vi ett skrik, det låter blött och gurgligt men blir klarare efter en stund. En barnmorska visar bebisen för mig som hastigast, inte aniktet utan bara mellan benen och säger :"det blev en flicka" sedan försvinner domoch min sambo följer med in i undersökningsrummet. Jag ligger där och undrar varför jag inte fick se henne. Det känns som en evighet innan dom kommer tillbaka och lägger henne på mitt bröst. Jag kan inte hålla om henne eftersom mina armar ligger rakt ut åt varsitt håll. Den ena med dropp och den andra med blodtrycksmaskin. Jag lägge rändå försiktigt ena handen på henne. Hon har helt öppna klara ögon, hon lyfter handen och drar ut min syrgas ur näsan, nyser fostervatten i ansiktet på mig och jag skrattar. Jag bryr mig inte om att hennes ben står spikrakt ut från kroppen eller hennes konstiga huvudform pga hur hon legat i magen. Jag är omtöcknad av blodtrycksfall men känner mig helt och hållet lycklig just då.

 Vi rullas tillbaka in i rummet på förlossningen och där ska jag ligga tills bedövningen släpper. Jag försöker amma och hon får tag direkt och börjar äta. Det känns som det mest naturliga i världen. Efter det minns jag inte så mycket förrän vi är på BB. Jag börjar få ont och de ger mig smärtstillande. Den första natten sover hon bredvid min sambo eftersom jag inte kan röra mig. Han får lyfta henne till mig varje gång hon vill äta. Det kommer lite mjölk och hon somnar igen. Dagen efter, eller två dagar efter, minns inte riktigt, slås jag av en fruktansvärd ångest. Den är så överväldigande så att jag blir rädd. Jag berättar inget för någon för jag vet inte varför jag känner som jag gör. Jag kan inte sova, varken på dagen eller natten. Jag är så orolig att något ska hända med henne. Att hon ska sluta andas. Plötligt börjar jag få hemska tankar och bilder i huvudet "tänk om jag råkar tappa henne" "tänk om jag råkar slå i hennes huvud i något" "tänk om jag vaknar och hon är helt blå i ansiktet och har dött". Dessa tankar och bilder snurrar i mitt huvud om och om igen. Ångesten blir bara värre och värre men jag håller den fortfarande för mig själv. Tillslut märker dom att jag aldrig sover och frågar om jag vill ha akupunktur. Jag provar och kan somna för första gången på flera dagar. När jag vaknar känns det inte bättre.. Jag hade läst om att man kan känna sig nedstämd när mjölken rinner till men visste inte att det skulle kännas SÅ hemsk. Jag gråter och berättar för min sambo att jag har ångest. Vi pratar med en barnmorska och frågar om det finns något ångestsämpande jag kan få men ändå amma. Det finns det inte säger hon.. När det är dags för läkarundersökning av bebisen ligger jag kvar på rummet medans min sambo följer med. Efter en stund kommer en sköterska och säger att jag ska komma, att läkaren vill prata med mig. När jag kommer dit berättar han att han känner att höftkulorna hoppar ur led på henne och att vi ska ner på ultraljud direkt för att kolla. När vi kommer dit bekräftas det läkaren hade känt. Hon har höftledsluxation på båda höfterna och ska ligga i en skena i tre månader. Jag går in på rummet igen och gråter och gråter. Dagarna på BB är en dimma av ångest. Min sambo säger hela tiden. "titta vad underbar hon är". Jag får panik för att jag inte kan känna som han gör. Jag har svårt att förstå att det är min bebis. Jag hade ju nyss en bebis i magen och kunde inte riktigt förstå att det var samma barn. Samma dag som vi ska åka hem får hon skenan. Hon blir ett hårt paket och jag känner mig inte närmre henne än innan. Nu kan man inte hålla henne nära längre. Amningen funkar inte för hur man än håller henne kläms hon av skenan. Jag sliter med amningen dygnet runt samtidigt som ångesten håller på att slita sönder mig. När hon är en vecka ska vi till bvc. Min sambo jobbar så mamma följer med. Vi promenerar dit och på vägen får jag en panikångest-attack. Jag bryter ihop och berättar för mamma hur dåligt jag mår. Vi går till bvc och berättar allt för sköterskan. Hon skickar mig till akut-psyk där jag får träffa en läkare. Jag känner mig som en galning när jag sitter där. Hur kunde detta hända? Jag som aldrig har haft ångest eller mått dåligt förr. Jag får en mild ångestdämpande som jag kan amma på och åker hem. Jag tar tabletterna i två veckor, blir så trött av dom så jag går i en konstant dimma. Känslorna för min bebis fortsätter att vara förvirrande. Är rädd att jag håller på att bli galen. Är rädd att råka tappa henne eller råka skada henne på något vis. Jag vill inte att någon annan ska hålla henne förutom jag och min sambo. Jag sköter om henne dygnet runt, pussar, kramar, vaggar, sjunger och myser så att hon inte ska märka att jag mår dåligt. Men känslomässigt är jag avstängd. Det enda jag känner är panik och ångest. Jag undrar ständigt vad det är för fel på mig. Varför är jag inte lycklig? Kan jag inte älska mitt barn? Håller jag på att bli galen? Folk omkring mig säger saker som: åhh nu är du väl lycklig? eller: är det underbart och msyigt. Jag vill bara försvinna och inte behöva svara. För jag är inte lycklig, och det är inte underbart och mysigt. Mitt inre är ett helvete.

Jag går runt hemma och sörjer hur allt har blivit. Jag som längtade så, förberedde allt, vek de små kläderna.. Jag går till läkaren på vårdcentralen och ber om hjälp. Jag får antidepressiva och ångestdämpande och måste sluta amma. De ångestdämpande hjälper och jag börjar få små stunder på dagarna som känns bättre.  Men hela tiden känner jag efter: älskar jag henne tillräckligt? Jag går med konstanta skulkänslor och det känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag går hos en psykolog en gång i veckan men vågar inte berätta om mina jobbiga tvångstankar. Är rädd att hon ska tro att jag är galen. Men, för några veckor sedan bestämde jag mig för att berätta ALLT. Om jag ska kunna må bra igen måste jag ta all hjälp som erbjud. Psykologen tycker inte  alls att jag ä galen. Hon hjälper mig att reda ut alla tankar och säger att det är en naturlig reaktion på en traumatisk upplevelse. Jag gråter varje gång jag är där. Jag får gå igenom mina hemsla tankar och bilder och lära mig att inet fly ifrån dom. Jag får lära mig att bilderna och tankarna i sig inte är viktiga utan att de står för något annat. Nu när jag sitter och skriver detta har det börjat vända. Jag har ätit medicinen i 5 veckor och går fortfarande hos psykologen. Sedan två veckor tillbaka har de RIKTIGA mamma-känslorna börjat komma. Nu kan jag älska henne, jag kramar, pussar, busar och sjunger för att jag VILL!  Inte av skuldkänslor. Hon har blivit av med skenan så jag kan hålla henne nära, gosa och mysa. När jag mådde som sämst var jag säker på att det aldrig skulle gå över. Jag trodde inte på folk som sa att det skulle bli bättre. Men nu när jag verkligen börjat njuta av livet och av min underbara bebis förstår jag att de hade rätt. Hon är tre månader nu. Hade jag inte sökt hjälp så tidigt hade jag nog fortfarande varit fast i ångest och panik. Man kan inte reda upp traumatiska händelser själv. Hjärnan försöker men det blir bara en tankespiral av tankar på att man håller på att bli galen. Ångesten finns här fortfarande, men mer i bakgrunden. Den har inte övertaget längre. Det blir bättre för varje dag och min dotter mår jättebra! Hon är en väldigt glad och nöjd bebis. Skammen över att må dåligt i själen när man fått barn och tabun måste vi försöka sudda ut. Ca 15% drabbas av en förlossningsdepression men ändå är det nästan ingen som pratar om det. Mammor lider i tysthet och får ingen hjälp.  Till er som läser detta och känner igen er: Det blir bättre! Ni behöver inte bära på detta själva. Det finns professionella som kan bära det för oss. Medicin kan hjälpa oss ur svackan och över till att bli oss själva igen. Prata med någon ni känner förtroende för. En vän, förälder, bvc. Viktigast av allt! SÖK HJÄLP och ta emot all hjälp ni kan få. Även om framtiden ser helt svart ut nu så lovar jag att det kan bli bättre. 

Undermedvetet började nog det hela runt 00.00, jag skulle sova men tänkte "nej, det är nog dags att packa bb-väskan, så är en sak till avklarad. Jag var då i v 38+1. 01 började smärtan liknande mensvärk komma, jag hade haft en hel del förvärkar innan och trodde därför inte att det skulle bli något barn fött denna dag. När klockan hade slagit 3 kunde jag varken sitta eller ligga ner, det som var mest bekvämt var att stå stilla konstigt nog.. Samma smärta höll i sig. Klockan 8 ringde jag förlossningen, rekomenderades att duscha varmt och ta 4 alvedon, blev det inte bättre skulle jag ringa igen för att sedan komma in och undersökas.
Bättre blev det inte så vi åkte, 10.30 skrevs jag in och fick ett rum. Allt såg bra ut med den lilla i magen, när jag sedan undersöktes var jag öppen 7 cm. Barnmorskan tyckte att jag hade jobbat på bra hemma haha. Värkarna kom tätt men eftersom dom hade varit mer smärtsamma tidigare under morgonen härdade jag ut rätt bra, höll humöret uppe och ville inte ha någon smärtlindring. Blev beordrad att stå upp då det inte hände så mycket, jobbigt tyckte jag då jag äntligen kunde ligga ner efter att ha varit vaken i över ett dygn.
Klockan blev 15.15, jag fick prova lustgasen, mycket roligt. En stund där efter tömdes jag på fostervatten då de ville sätta en skalp på bebisens huvud, var då öppen 9 cm.
17.40 får jag dropp då det inte händer så mycket, strax innan 18 kommer krystvärkarna och efter att ha krystat i olika ställningar, på knä, sittandes och till sist gyn, i ungefär 20 minuter kommer en liten flicka på 45 cm och 2760 g ut.

Utom att den var lång dragen så var den toppen. Mitt vatten och slempropp gick samtidigt den 12/10 2011. Samma dag blev jag inlagd på special bb eftersom jag bara var i 34+6. Dagarna gick och jag fick allt mer ont och ville att något skulle hända, fick inte lämna sjukhuset innan bebis var ute. Den 14/10 blev jag undersökt av en läkare, som berätta att förlossningen inte är på gång. Morgonen efter den 15/10 undersöks jag igen, öppen 4 cm och blev ner flyttad till förlossningen. Drygt en tim senare var jag öppen 7 cm och flyttades då med ambulans till grannstaden då sista neotal platsen blev upptagen. Väl framme ca 1 tim senare var jag fullt öppen utan något hände. Sonen låg med näsan upp så jag fick gå upp och gå och vanka av och an för han skulle vända sig. Drygt 5 timmar senare runt 19.45 fick jag värkstimulerande dropp och då satte det igång med buller och bång, kl 20.14 föddes vår son. Stanna i ytterligare 10 dagar på neo där. Idag blir han 4 mån och varken smärtlindring eller lustgas användes