Hej alla!
Klart man får vara bitter...Många ggr har jag själv skrivit av mig och letat efter hopp och stöd bland trådarna i det här forumet och nu äntligen känner jag att jag kanske själv kan få bidra med lite också...!
Jag har en liten tjej som är 4 och jag och min man ville gärna få ett syskon till henne. Min första graviditet gick "lätt som en plätt" - blev gravid direkt och allt gick kanon (om man bortser från ett akut kejsarsnitt men det är en annan historia =))! Så när vi skulle börja jobba på nr två fanns det inte ens en tanke hos mig att det kunde blir struligt. Men det blev det - och inte så lite struligt heller... Jag har haft 13 (!!) missfall på ca 2 1/2 år. Jag har klarat av de flesta själv men har även varit inne och blivit sövd och skrapad. Vi har gjort två utredningar men inget fel hittades - vi fick bara höra att vi skulle fortsätta försöka. och det gjorde vi, gång på gång på gång. Nu hade vi nästan börjat ge upp hoppet om att det skulle bli något mer barn och DÅ helt plötsligt funkar det!! När jag plussade blev vi knappt ens glada, det var mer ett konstaterande - och en tro om att det skulle bli ännu ett missfall… ”Ja ja, vi får ser hur det går…”
Men döm om vår förvåning när vi kom till mödravårdscentralen för att göra ett tidigt ultraljud (var lite osäkre på vecka men trodde det var typ vecka 7) och vi fick se ett litet knyte och ett hjärta som pickade på!!! Jag grät så mycket så läkaren var tvungen att skratta lite och sa ”du skakar så mycket så jag ser ju inget!” =)
Sen var det bara att hoppas att det skulle hålla i sig. Jag tog det ganska lugnt, kände jag mig det minsta konstig sjukskrev jag mig från jobbet och jag försökte äta bra och vila mycket. Jag fick inte träna och inte ha sex och eftersom jag mådde ganska illa i början så åt jag rätt mycket – hela tiden – inte bra för figuren…ha ha…men vad 17 spelar det för roll egentligen?? Så var det dags för KUB/NUPP test i vecka 12/13 och då fick vi göra ultraljud igen och gissa om jag var stressad när jag låg där på britsen (har fått veta för via ultraljud att inget liv fanns mer nämligen…) men där låg minsann en liten krabat och sprattlade! Man kunde se både näsa och fingrar och allt redan! =) Vi fick med oss en foto hem och det visade vi sedan för dottern (som har pratat jättemycket om syskon) när vi så småningom berättade för henne (i vecka 15).
Och nu går jag in i vecka 17 och det verkar ju faktiskt som det kommer gå vägen den här gången (peppar peppar). Men gudarna ska veta att jag inte att något för givet och jag är tacksam för varje liten spark jag känner (ja, jag känner dem redan) och varje annat litet bevis på att det är en liten bebbe där inne. Fick lyssna på hjärtat i förrigår och allt lät bra – fast jag nojade så klart precis innan att hon inte skulle höra nåt.
Så: alla ni som tänker att ”detta kommer aldrig att gå” och tycker det är jobbigt. Det KAN visst gå! Jag var så övertygad om att det inte skulle funka eftersom det hade blivit fel så många ggr och inget visste varför..men pang bom så funkade det! Man får inte ge upp bara, det är så värt väntan och allt det jobbiga ju… Kram på er!
