47 år?

Min mamma fick mig som gammal (40+). Jag fick aldrig något syskon. Nu är jag 34.

Hela mitt liv har jag känt mig ensam, både pga rollen som ensambarnet och att mina föräldrar aldrig klarade av att se min situation som ung. Det fanns liksom ingen klar koppling mellan oss utom att de var mina föräldrar. 

I hela mitt liv har jag liksom känt mig som ett objekt för deras önskan efter barn. JAG fanns inte riktigt som egen person, jag konstruerades för att fullborda familjen. Mina föräldrar hade längtat och väntat på mig i många år. Jag har vuxit upp under starka ekonomiska förhållanden och med sanslöst mycket kärlek.

När jag nu själv har ett antal barn är mina föräldrar alldeles för gamla för att orka med att passa mina barn. Dom klarar typ en timme, men sedan är det slut.

Det ser ut som en jävla pensionärsträff när vi har kalas (min svärmor lider av andra sjukdomar än ren ÅLDER) när rollatorerna parkeras på rad längs väggarna.

Hade jag fått bestämma hade man inte fått lov att föda barn (utan att tidigare ha fött syskon) efter 40.

Barn behöver sina föräldrar när dom själva får barn. Alla behöver tillhörighet. Alla behöver blodsband som stöd.

Ni kan hacka och klaga på det jag skrivit. Ni kan försöka att förneka er egoism. "Att få barn är min rättighet" och liknande dravel som finns i trådar där de som inte klarar av att ta hand om sin avkomma skriver. Jag har levt ett liv med gamlingar som föräldrar. JAG rekommenderar det VERKLIGEN INTE. Ja, bättre ekonomi. Nej, inte större livserfarenhet. Mer kärlek - öh, nej - varför då?!

Ja, otäckt med mormor-mammor.