Frila2 skrev 2012-01-14 14:01:02 följande:
Jaså gör det? Går det alltid att lösa?
Hoppas aldrig att någon av mina vänner skulle besvara en diskussion om ett problem med "lös problemet". Det är rätt okänsligt. Men visst, jag ska skylla mig själv (för även om du säger att det inte är det du menar så säger innehållet i det du skriver något annat) och jag ska inte besvära dig mer med att beskriva hur det kan vara för andra i en diskussion där man berättar sin syn på saker eller sina åsikter.
Jag har som sagt aldrig sagt att planeringsdagarna inte behövs. Det som stör mig och anledningen att jag" berättar min historia" är attityden som man så ofta möts av i liknande diskussioner: Vill ni inte vara med era barn? Det är ju baaara två (max fyra) gånger per år? Sååå svårt är det väl inte att ta semester? Jo det kan faktiskt vara det för vissa av oss. Det kan bli så att jag inte får min semester beviljad eftersom alla andra också behöver ta ledigt då 60 % av personalen har barn under 13 år. Det kan vara så att jag inte får min föräldraledighetsansökan beviljad eftersom de inte behöver bevilja mer än tre skilda perioder per år. Men just det, jag är bara en martyr. Glömde det.
Självklart försöker jag hitta lösningar och oftast löser det sig. Det innebär inte att jag inte får lov att försöka få lärare och förskolelärare att förstå att jag inte alls anser att de inte gör ett bra jobb eller liknande, bara det att det faktiskt känner mer eller mindre omöjligt att lösa ledigheten ibland.
Frila2 skrev 2012-01-14 14:04:21 följande:
Dessutom har jag tydligt skrivit, inte mindre än två gånger, att det inte alls är 60 dagar per år utan sammanlagt uppskattningsvis 60 dagar under de år mina barn kommer gå på förskolan som jag behöver ta ledigt från mitt heltidsarbete för att täcka upp alla de dagar då jag och min man har schemalagt arbete men när förskolan är stängd och genom att förklara att det är 60 dagar på 6 år även få er att förstå att "bara två dagar per år" innebär ytterligare 12 dagar som ska täckas av semester och föräldradagar.
Ok jag skrev fel om de 60 dagarna, ursäkta. Men jag står fortfarande fast vid mitt "lös problemet"-tänk. Du och din man jobbar båda röda dagar på schema, ja då blir det svårt, jag förstår det!! Men ni verkar ju vilja jobba kvar på samma sätt? Inte byta jobb, eller se över era möjligheter? Jag menar inte att ni SKA det, eller att det ens är möjligt, jag menar bara att ni faktiskt får köpa läget som ni själva har valt. Precis som jag och min man får lösa varje studiedag som krockar med våra barns.
Och jag står fortfarande fast vid att det låter lite martyraktigt att klaga på en situation som man själv är ansvarig för, så att säga. Låter liksom lite gnälligt.