Jag måste bara få säga, till er som inte har barn än och kanske inte riktigt vet vad man har att vänta sig:
Att vara förälder till ett barn är som ett helt äventyr!
Från den första stunden, då man får se sitt barn vid förlossningen och man tycker att den där lilla människan som man just satt till världen är det vackraste man någonsin sett.
Även om vissa stunder känns jobbiga och tröttsamma så ska man veta att snart kommer det ett sånt där ögonblick som bara smälter ens hjärta och gör att man känner sig som den lyckligaste i världen.
Som när ens barn säger "mamma" för första gången, kanske 8 månader gammal, och man har aldrig varit så stolt i hela sitt liv!
Eller när hon 1½ år gammal, kämpar allt vad hon kan för att klättra upp i ens knä. Och när man slutligen lyfter upp henne, så ger hon mig en puss och hoppar sedan ner igen!
Eller när hon 3 år gammal försöker förklara hur mycket hon älskar något, sträcker ut armarna så långt det går och säger: "Mamma, jag älskar dig så hääääääär mycket!"
Sedan vid 4 års ålder försöker igen och säger: "Mamma, jag älskar dig sjutton arton hundra och tre mycket!"
Och när hon vid 5 års ålder ger upp att försöka förklara och säger: "Mamma, jag älskar dig till slutet av alla siffror och hela världen och rymden och allting!"
Eller som idag, när min dotter har en kompis på besök och jag råkar höra vad de pratar om och min dotter just håller på att berätta att hon ramlat och skrubbat benet dagen innan, och förklarar: "Och sedan kom mamma och tittade, och då blåste hon på såret!" Ungefär som att jag trollat bort allt ont bara genom att blåsa på det.
Det är sådana stunder som fastnar. De stunderna som man håller i hjärtat, de känslorna som väller fram när man tittar på sitt barn när hon somnat på kvällen. Som gör att man aldrig kan krama om henne tillräckligt mycket, eller ge tillräckligt många pussar.
De ögonblicken börjar från den allra första sparken, och blir bara fler och fler för varje dag.