Svårt att behålla graviditet. Erfarenheter och metoder.

Hej tjejer

Jag heter Love och är snart 22 år gammal, väldigt ung men varit med om ganska mycket för min låga ålder.

2009 Januari fick jag pluss på stickan och det var helt underbart men oplanerat och Oliwer vår son kom efter 9 månader 10 September 2009. Helt perfekt, tio fingrar och tio tår och alldeles underbar.Graviditeten gick bra men jag blödde väldigt mycket under förlossningen men ingen visste varför eller vart blödningen kom ifrån.

2011 kom och i Mars plussade jag igen och det var också oplanerat men välkommet och vi hade ställt in oss på att vi skulle få en liten bebis i November. Missfall har ju altid funnits i tankarna och man kan ju inte undvika faktumet att man var rädd för det men överdrev väll inte tänkandet på det.
Men för att göra en lång story kort så blev det ett MA i vecka 8 ungefär då fostret hela tiden varit underutvecklat och tillslut så började jag blöda av mig själv innan jag skulle in till sjukhus för medicinering.

Sen kom Juni och jag plussade igen men strecket blev aldrig starkare och nu efter ett missfall så insåg jag ganska fort att det inte hade gått vägen denna gång heller.Missfallet kom i vecka 5 . Väldigt ledsen såklart och började undra vad felet var men som att det bara var mitt andra missfall så gjorde man ingenting åt det.

Augusti kom och på något underbart vänster hade vi lyckas blivit gravida under semestern i Turkiet och nu kändes allt lite bättre. Plussen blev jätte fina och starka och allt såg ljuvligt ut.
Fick en tid för tidigit ultraljud i September då jag skulle vara i vecka 10. Såg så framemot den dagen och kom dit till ultraljudstiden och ..nej fanns inget friskt foster utan troligtvis hade fostret slutat växa redan i vecka 4 men fosterhinnan hade forsatt att växa på osv och därför kände jag mig ju gravid.
Jag var helt förkrossad och blev sjukskriven ett tag och fick en tid för utredning. Skrapades också denna gång då blödningen aldrig kom igång av sig själv.

Oktober började utredningen och fick lämna alla vanliga prover och sen gjorde vi även en hysteroskopi som visade att allt var normalt. Alla prover är normala enligt läkarna på SÖS och min sambos prover var också bra. Finns alltså inga fel säger dem. Läkarna sa att det troligtvis bara var otur.

Januari 2012 fick jag pluss igen men denna gång kom plusset så sent jämfört med tidigare graviditeter och det kändes aldrig 100% bra. Plussen blev lite starkare men inte tillräckligt. Jag anande att något var fel och mycket riktigt 1 vecka efter plusset började jag blöda och plusset var nu borta på testerna :(

Under den senaste graviditeten har jag ätit Trombyl (från ÄL till mens) Progesteron (vaggisar) och Folsyra som jag köpt på apoteket.

Nu ska jag till min utredningsläkare på Victoria gruppen på torsdag och det ska bli otroligt skönt att prata med henne och se vad nästa steg blir. Jag vill gärna få Predisonol utskrivet till nästa gång (om det blir någon nästa gång, hoppas verkligen det)
Och sen får vi se vad läkaren säger, hoppas på att hon har något bra att säga.

Hoppas ni orkade läsa min historia som jag kortat ner lite faktiskt

Får jag hänga med er?

kram

ohmamma.blogg.se|| Min son Oliwer föddes 10/9-09 || MA v9 10/4-11 MF v5 15/6-11 MA v10 14/9-11

Together90

Äldre 10 Jan 20:13

#58

Gatto skrev 2012-01-10 20:11:16 följande:

Klart du får hänga med oss!!! Som någon sa till mig, kul att du är här men tråkigt att du behöver vara det.
Jag tror att jag skrivit till dig i en annan tråd, men åter igen, beklagar din historia.

Jaa det var du som tipsade mig att läsa mer om immunologiska orsaker, tack

Ska ta upp allt med läkaren på torsdag..längtar tills att träffa henne

kram

ohmamma.blogg.se|| Min son Oliwer föddes 10/9-09 || MA v9 10/4-11 MF v5 15/6-11 MA v10 14/9-11

Together90

Äldre 2 Feb 09:34

#95

Oliven123 skrev 2012-02-02 08:36:10 följande:

Många ggr har jag letat efter hopp och stöd bland trådarna i det här forumet och nu äntligen känner jag att jag kanske själv kan få bidra med lite också...!

Jag har en liten tjej som är 4 och jag och min man ville gärna få ett syskon till henne. Min första graviditet gick "lätt som en plätt" - blev gravid direkt och allt gick kanon (om man bortser från ett akut kejsarsnitt men det är en annan historia =))! Så när vi skulle börja jobba på nr två fanns det inte ens en tanke hos mig att det kunde blir struligt. Men det blev det - och inte så lite struligt heller... Jag har haft 13 (!!) missfall på ca 2 1/2 år. Jag har klarat av de flesta själv men har även varit inne och blivit sövd och skrapad. Vi har gjort två utredningar men inget fel hittades - vi fick bara höra att vi skulle fortsätta försöka. och det gjorde vi, gång på gång på gång. Nu hade vi nästan börjat ge upp hoppet om att det skulle bli något mer barn och DÅ helt plötsligt funkar det!! När jag plussade blev vi knappt ens glada, det var mer ett konstaterande - och en tro om att det skulle bli ännu ett missfall… ”Ja ja, vi får ser hur det går…”

Men döm om vår förvåning när vi kom till mödravårdscentralen för att göra ett tidigt ultraljud (var lite osäkre på vecka men trodde det var typ vecka 7) och vi fick se ett litet knyte och ett hjärta som pickade på!!! Jag grät så mycket så läkaren var tvungen att skratta lite och sa ”du skakar så mycket så jag ser ju inget!” =)

Sen var det bara att hoppas att det skulle hålla i sig. Jag tog det ganska lugnt, kände jag mig det minsta konstig sjukskrev jag mig från jobbet och jag försökte äta bra och vila mycket. Jag fick inte träna och inte ha sex och eftersom jag mådde ganska illa i början så åt jag rätt mycket – hela tiden – inte bra för figuren…ha ha…men vad 17 spelar det för roll egentligen?? Så var det dags för KUB/NUPP test i vecka 12/13 och då fick vi göra ultraljud igen och gissa om jag var stressad när jag låg där på britsen (har fått veta för via ultraljud att inget liv fanns mer nämligen…) men där låg minsann en liten krabat och sprattlade! Man kunde se både näsa och fingrar och allt redan! =) Vi fick med oss en foto hem och det visade vi sedan för dottern (som har pratat jättemycket om syskon) när vi så småningom berättade för henne (i vecka 15).

Och nu går jag in i vecka 17 och det verkar ju faktiskt som det kommer gå vägen den här gången (peppar peppar). Men gudarna ska veta att jag inte att något för givet och jag är tacksam för varje liten spark jag känner (ja, jag känner dem redan) och varje annat litet bevis på att det är en liten bebbe där inne. Fick lyssna på hjärtat i förrigår och allt lät bra – fast jag nojade så klart precis innan att hon inte skulle höra nåt.

Så: alla ni som tänker att ”detta kommer aldrig att gå” och tycker det är jobbigt. Det KAN visst gå! Jag var så övertygad om att det inte skulle funka eftersom det hade blivit fel så många ggr och inget visste varför..men pang bom så funkade det! Man får inte ge upp bara, det är så värt väntan och allt det jobbiga ju… Kram på er!

Åhh grattis va spännande.

Har du fått några mediciner denna graviditet?

Kram

ohmamma.blogg.se|| Min son Oliwer föddes 10/9-09 || MA v9 10/4-11 MF v5 15/6-11 MA v10 14/9-11

Svårt att behålla graviditet. Erfarenheter och metoder.

INNEHÅLL