Nellin skrev 2012-07-24 13:11:16 följande:
Kanske 4a: Jag beklagar verkligen det som hänt. Men det är ändå bra att du kan se på det hela på ett positivt sätt - så fort kroppen är tillbaka som vanligt så är det bara att köra hårt igen. Det ska du ha en eloge för, jag hade nog brutit ihop fullständigt själv. Jag håller verkligen tummarna för att det går snabbt för dig att komma tillbaka nu!
Drömmen om att få bli mamma äter verkligen upp en emellanåt. Tänk att man kan längta så efter något som man inte ens har varit med om tidigare. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att ha en sparkande bebis i magen, eller hur upplevelsen att få se sitt barn för första gången känns. Jag har verkligen ingen aning, jag vet bara att det är vad jag önskar allra mest. Det känns så hopplöst att det FORTFARANDE inte hänt ett smack. Jag trodde att jag var inne på försök 16 denna månad, men när jag räknar efter så är vi inne på försök 19.
Hua!
Jag hade aldrig trott att jag skulle sitta här, 19 månader senare, utan att ha blivit gravid. Jag blir till och med arg när jag tänker på det. Arg, ledsen, uppgiven, förtvivlad, besviken... Att göra barn är det mest naturliga vi kan göra, det är från början vad vi är här för att göra... och jag lyckas inte med det. Man känner sig ju rätt misslyckad och värdelös såhär i depptidernas topp. Jag vet att jag inte är det egentligen, men det känns verkligen så. Om jag inte ens kan ge min man ett barn, vad kan jag då ge honom? Lite så känns det... ibland.
Men oftast är jag glad ändå och blir det nog snart igen. Det var visst en lång depperiod den här gången, men man måste ju få ha sådana ibland också i det här kriget om ett liv.
Jag blir starkare bredvid alla er andra som också kämpar och förstår det här.
Det är värt guld!
Skickar en stoor kram din väg!
Kommer också in i depp till och från, men mest blir jag arg och frustrerad. Varför var barnet vi väntade sjukt? När vi äntligen fått plus så ska det bli pannkaka av alltihop. Känns så typiskt att det var tvunget att hända. Min tanke och förhoppning om familjelivet var att få två barn relativt tätt, som skulle få dela rum. Men i den här takten så blir det väl inga syskon. Jag ska vara och är, tacksam över vår son. Men så fort jag ser en syskonvagn så känns det i magtrakten..
Aja! Nu rycker vi upp oss och ser till att det blir några barn gjorda visst? Kram till er andra som har det lite tufft.
Om den nu ska komma så borde den göra det i tid så man slipper få upp förhoppningarna.