Vi som försökt ett tag utan plus
Hej på er!
Idag har jag haft mitt riktiga psykbryt, som kanske trots allt var behövligt.
Jag är heltidsstudent, men blev i förrgår erbjuden ett extraknäck på ett dagis. Så igår och idag har jag
tagit hand om en stor bunt ungar i åldrarna 1 till 4. De är helt underbara faktiskt!
Som ni vet har jag paus i försökandet och har mått bra av detta. Idag brast det dock. Här hemma.
Jag vet egentligen inte var det kom ifrån, jag bara började storgråta och kände mig helt uppgiven.
Jag tror att jag gått med massa spänningar trots allt och nu rann det över, i all utmattning.
Alla dessa misslyckanden hörrni...
Alla dessa veckor, månader och minusstickor. En sorg är precis vad det är!
En jävla pers och stress och nånting riktigt plågsamt som ligger och lurar i bröstkorgen dagarna i ända.
Jag intalar mig hela tiden att det snart blir vår tur, att jag inte behöver stressa eller tänka så mycket på det,
och att om det inte händer så var det inte meningen. "Livet kan vara precis lika värdefullt utan barn", tänker jag.
Men va fan, det gör ont! Att det ska vara en sån kamp alltså. Usch, det gör mig så himla ledsen.
Just i denna skrivande stund så känner jag hur viktiga ni är här.
Tänk att vi åtminstone sitter i skiten tillsammans.
Tack för att ni läste!
Nu känns det lite lättare att andas igen. Att le.
(Det bor något vackert i all längtan.)