Vi som försökt ett tag utan plus

Nej, men bli inte orolig. Mikael är ju trots allt huvudsaklig läkare på kliniken, och det lär ju knappast vara för intet. Han är säker mycket mer kapabel än vad jag ger honom cred för.

Jag sa bara till sköterskan när jag beställde min nästa tid att jag vill träffa Anna. Så då bokade hon in mig på Annas schema, och sedan dess ber jag om det varje gång. Ibland kan det ju vara så att Anna inte kan och då får man ta någon annan - om det är så att man måste in på ett särskilt datum för typ VUL och så. En gång fick vi hon den där andra du talade om exempelvis. Men om man ber om Anna så har man rätt att få henne.

Anna kollade exempelvis upp mitt TSH en extra gång, också mitt progesteron och mitt testosteron. Hon gjorde en extra gynundersökning för att kolla om hon kunde hitta några ÄL-flytningar som jag aldrig har sett med egna ögon.  Men framför allt var hon drivande när det gäller att testa olika möjligheter, istället för att bara "gå hem och fortsätta i ett halvår till". Även om jag hade ÄL enligt testerna så ville hon testa Pergo. Och hon ville testa ovitrelle flera gånger. Hon gör verkligen allt hon kan, lyssnar alltid jättenoga och bemöter alltid med mycket tid och omtanke. Hon är villig att prova allt man vill, så länge det finns relevans. Man känner sig omhändertagen av henne, och bara den känslan har varit jätteviktig för mig.

Normalt kan jag bemöta nästan vilka typer av människor som helst utan att bli besvärad, men just i den här situationen är jag så oerhört sårbar och väldigt känslig för hur läkare och sköterskor beter sig. Hela magkänslan med Mikael var fel, och det ligger mer hos min personliga känsla än hos hans kompetens. Jag upplevde helt enkelt inte att jag blev lyssnad till och trodd på samma sätt hos honom som jag blir hos Anna. Och det betyder allt i en sådan utlämnande situation.

Men var inte orolig. Han är trots allt lika mycket läkare som Anna och kan säkert sin sak! 

Försöker: Du SKA under 2.0, så är det bara. Byt läkare om han inte vill hjälpa dig.

Jag förstår att det är väldigt frustrerande och man vill ju inte behöva vänta när det gäller sådana här saker. Väntan är hemsk! Men det är bra att ni får träffa Anna i augusti, dels för att hon är bra men också för att få två läkares utlåtande. Då vet ni ju verkligen att ni gjort och gör allt ni kan, vilket ju är skönt. Bra att ni ringde!

Jag önskar att vi inte behövde vänta hela sommaren innan vi får påbörja IVF, och det är frustrerande, men samtidigt är jag väldigt tacksam över att vi i alla fall har rätten till den hjälpen. Det kunde ju varit så mycket värre.

Förhoppningsvis har vi alla IVF:are blivit spontangravida innan det drar igång i augusti! Ja alla andra också såklart. :) Jag tänker fortsätta med akupunkturen och tänker försöka med min kära här hemma varje ägglossning fram tills dess. Vem vet, mirakel kan ske! 

Oj oj oj, idag är bebislängtan plötsligt väldigt stor. Vi har gått omkring här hemma och pratat namn och graviditet och föräldraledighet och dagis och pedagogik och hus och framtidsdrömmar och allt möjligt, hela dagen. Ägglossning om en vecka och tiden bara kryper fram. Tänk om det kunde få ta sig, då blir det en januari-februaribebis. :)

Stundtals fylls jag av hopp och lycka i att ha fått tillbaka längtan och orken att kämpa vidare. Jag tror det blir försök 27 nu, eftersom vi tog två månaders paus. Men stundtals översköljs jag av den där uppgivenheten och hjälplösheten som är en så himla stor del av det här. Tänk att det är så himla svårt. Att det är så tungt och hårt och hjärtskärande och uttömmande att försöka månad ut och in för att få det där barnet. Det där barnet som aldrig kommer. Det där barnet som en dag kommer fylla ett så stort hål i själen, men som just nu bara gör hålet större.

Jag försöker föreställa mig känslan av att vara gravid. Av att se magen växa, känna första sparkarna eller de där små rara hickattackerna som de ofta får där inne. Jag undrar så hur det känns. Att få börja inreda ett barnrum, köpa små kläder och gå omkring i fnitternyfikenhet på vad det är för krumelur som bor där inne. Att få skapa det absolut största och mest värdefulla som finns tillsammans och att äntligen äntligen ÄNTLIGEN få bli en liten familj ihop. 

Det är den största sorg jag upplevt.

Men också den största tacksamhet, över att få dela det med min man. Att vi får ha varandra i den här sorgen, för tänk sedan när vi får ha varandra i lyckan istället. Tänk då, hur fint livet kommer kännas och hur värt alla månaders smärta det lilla livet kommer vara.

Och jag vet inte vad jag skulle gjort utan er. Ni, som förstår precis vad jag pratar om. Ni som också översköljs av uppgivenheten och hjälplösheten. Ni som vet hur tungt och hårt och hjärtskärande och uttömmande det är att vänta på det där barnet, som aldrig kommer.

Ni som förstår hur det är att längta så mycket att man tappar bort allting annat. 

Det är i er ork som jag finner min egen. 

Otålig: Gud vad roligt att höra. Åh, jag skulle också vilja vänta tvillingar. Vad härligt det skulle vara! Jag är glad för din skull.

Försöker: Jag beklagar din jävla skitmens. :( Jag hatar den och den ska ge fan i att bara dyka upp sådär varenda månad. Det är inte okej!

Kanske 4a: Nej det där med att slappna av är det sämsta jag hört folk häva ur sig. Usch, jag tycker synd om dig! Hoppas mensskiten försvinner snabbt som ögat.

Väntan78 : Välkommen till tråden! Jag hoppas du ska känna ett stöd här, men jag hoppas ännu mer att du slipper stanna så länge, om du förstår hur jag menar. Jag önskar dig ett fint plus!

Själv har jag spenderat helgen i Göteborg tillsammans med min fästman, med en heldag på Liseberg, UNDERBAR musikal på kvällen, övernattning i en jättemysig stuga precis vid vattnet, ytterligare en heldag i Slottsskogen med massa mjukglass och kaffe. Det har varit så himla härligt att komma iväg och bort från vardagen ett tag. Tiden kunde inte gå långsammare nu när vi bestämt oss för att komma igång med försöken igen så lite påhitt gör det lättare att hålla tankarna borta. Ägglossning förväntas ske ungefär på lördag, så det är ju gööööööörlångt kvar ju. Jag känner emellertid redan nu att äggstockarna börja greja.

Åh så jag hoppas, sådär så det knyter sig i hela magen hoppas jag att det ska ta sig den här gången. Det får gärna flytta in två små mirakel i magen på en gång om jag fick bestämma. Det är ju bara det här som fattas, allt annat jag har är så himla fint och det gör mig så glad. Det är sååå dags att få bli mamma nu. Det skulle göra hela min och min fästmans värld.

Så nu håller jag varenda tumme och tå, för mig själv och för alla andra här inne. Må de små miraklerna komma till oss nu! 

Åh BaPumba, jag hoppas verkligen stenhårt nu! När har du tänkt testa? Åt du pergo utan VUL eller har du koll på ägget/äggen? Ingen ägglossningsspruta?

Japp! Han var ju kanon! Och jag kände skillnad redan efter första gången, i den meningen att kroppen blev något mer avslappnad och behaglig. Ska snart dit igen! :) 

Sköterskan från kliniken ringde idag. Hon som skulle be läkaren skriva ut en ägglossningsspruta åt mig. Hon sa att läkaren sagt att de aldrig skriver ut om man inte gör VUL - för att kolla vilken dag man ska ta sprutan. Jag vet inte varför jag fått för mig att jag kunde få sprutan utan att träffa henne. Jag menar, vi har ju gjort det här så många gånger, med VUL och sprutor så jag trodde väl nånstans att vi kunde köra på rutin numera. Hahaha, värsta drogproffset här känns det som!

Men i Örebro går det ju som sagt alltid undan så jag får komma in på VUL redan i morgon så att jag hinner få sprutan den här veckan. Jag är på cykeldag 12 i morgon så om där finns nåt ägg ska det ju ha vuxit till sig ganska ordentligt nu. Förväntad ÄL är enligt min app på lördag. Perfekt! Så då får jag både VUL och spruta den här gången, lite spontant och oförberett sådär, haha. Känns väldigt bra.

Nu är det bara resten kvar... det vill säga göra själva ungen! :) 

Oj då, det var inte roligt. :/ Hoppas verkligen den kan vända, för sådär vill man ju inte må.

Du kanske helt enkelt är en av oss som bara får stegring under en väldigt kort och specifik tidpunkt under det dygnet. Jag testade två gånger per dag i typ en veckas tid varje månad, men lyckades aldrig få positivt - ändå sa blodproven och VUL att jag fått ÄL. Men sedan började jag testa tre gånger om dagen, och då - under en väldigt kort stund - lyckades jag fånga ett plus.

En annan gång hade jag positivt i tre dagar, haha, men då hade jag tagit ovitrellespruta, så det var nog därför.

Nu blev det mycket babbel här, men det jag egentligen vill ha sagt är: testa på som en tok, flera gånger om dagen. Och kör på flera dagar innan det är dags och ge dig inte förrän du verkligen VET att du är förbi ÄL. Till slut hittar du nog den där stegringen. :) Oftast kommer de på eftermiddagarna/kvällarna.

Lycka till!