Tack för alla snälla kommentarer.
Jo, det är verkligen så att alla jag känner har haft det oförskämt lätt att bli gravida. Åtminstone är det så de har sagt själva.
Jag är 32, har alltså inte heller så många år på mig att ta en paus från det hela, även om det nog hade känts väldigt skönt.
På jobbet är det bara jag och en till som inte har barn eller är gravida. Personen utan barn har dessutom valt det själv, och är nu för gammal för att bilda familj. Jag tvingas genomlida barndiskussioner varje dag. Är det inte graviditetssymtom så är det nyinköp av byxor för att 'Kalle minsann hade växt ur alla sina byxor', eller så är det diverse beklaganden över att barnen är sjuka och man minsann måste vara hemma och vabba etc etc etc... Har alltid varit barnkär, och mina syskon har flera barn bägge två. Har aldrig tyckt att det har varit jobbigt att arbetskamraterna pratar barn, förrän nu det senaste året. Försöker ibland lite smidigt byta ämne... men det lyckas aldrig. Går därifrån istället.
Jag tillåter mig att vara ledsen och jag gråter en massa, men måste ju springa in på toaletten här på jobbet. Känns som om jag borde få vara hemma en eller ett par dagar i månaden bara för att ta hand om mig själv och vara ledsen. Funkar ju inte så.. .
Har svårt att berätta för någon av mina tre närmaste arbetskamrater, en har tre barn redan, en har ett barn och är gravid med andra, och den sista ska bli mamma i april.