6-års problematik

Hej

Det jag utläser på det du skrivit tycker jag att hon kanske behöver testa att tala med någon utomstående, en proffesionell person. Både för hennes och eran skull. Så ni som föräldrar kan få stöd och råd.

Hej, har två adopterade barn på snart sex år, varav särskilt det ena sedan ett tag har gått in i något som linar den fas du beskriver att din dotter befinner sig i, TS. Fast det är inte så mycket skrik utan mer NÄHÄ eller Men mamma... Vilket kan vara ganska påfrestande eftersom det blir diskussioner om i stort sett allt, stort som smått och ofta även över saker där vi egentligen är överens. Försöker att se på det som det ju är, en utveckling av den egna personen och viljan och förmågan att ta egna beslut, men visst kan det vara jobbigt ibland... Håller med ovan råd, ta hjälp av ex BVC perssonal eller annan professionell person om du behöver få råd eller bara ventilera dina tankar.

Hej!

Vår son är också 6 år och jag känner igen det du beskriver.. Han kan skrika: "Du fattar ingenting" då vi ber honom förklara vad han menar. Han kan också gråta hysteriskt och känna sig ledsen och nedstämd.. Så var det aldrig innan. Han är iofs inte adopterad, jag är här på adoptionssidan eftersom vi förhoppningsvis snart ska adoptera ett barn, men jag tror att det är en fas som han går igenom. Så det är kanske samma för din dotter?
6-årsåldern brukar kallas för "Lilla tonåren", det är mycket som händer då, både kroppsligt och mentalt.

Men det är säkert bra att prata med någon om det känns för jobbigt! Ni kanske kan kontakta skolhälsovården?

Jag har inga adopterade barn, men tycker att det låter exakt som lilla tonåren. Min äldsta har kommit ut på andra sidan nu som tur är
Men det var tufft, många var gångerna när jag tvivlade på mitt föräldraskap, undrade om jag misslyckats totalt med att uppfostra henne m.m.

Sen om ditt barn funderar även på adoptionen? Det kan ju vara så.
Men läs om lilla tonåren. När du gjort det så får du själv ta ställning till om ni behöver hjälp från utomstående.

 

Kanske är jag lite off topic, men jag har märkt med min dotter (3år) att hon innerst inne har en ängslan i sig, en rädsla att bli lämnad. Hon kan vakna mitt i natten och leta efter mig och när jag ligger där i sängen bredvid mig säger hon - bra, där är mamma. Mamma? Du är min kompis och jag älskar dig för alltid, älskar du mig för alltid? Hon är svår att ha att göra med när jag är ensam med henne, men väldigt "lätt" bland andra......typiskt 3årsbeteende kanske. Dock kan jag ibland märka av små små skillnader mellan henne och andra 3 åringar. Hon är ett väldigt stort behov att både få ut sin agressioner på mig och samtidigt ett enormt behov av kramar och bekräftelse (när det passar henne) Ser kanske ett samband där i er situation. Barnen vill bli bekräftade och jag förösker bekräfta så mycket som möjligt. jag tillrättavisar när hon slår emot mig, men har alltid famnen öppen om hon vill ha en kram/närhet och säger att jag älskar henne oavsett. Det tror jag är jätteviktigt. Att barnen vet att de är älskade trots att de har ett "bråkigt" beteende.   

Jag har inte heller adopterade barn, men tycker precis som någon ovan att det låter som lilla tonåren. Många barn har en jobbig fas just i 6-årsåldern, vare sig de är adopterade eller ej. Min egen son, som nu snart fyller 9, var superjobbig när han var 5,5 år, t ex. 

Kometkurser via kommunen är mitt tips. Mest av allt behöver hon er som föräldrar. Det gäller att hitta styrka och strategi att stå upp när det blåser.

Hej!

Jag är adopterad och kom hit till Sverige i en ålder av 5 år. Jag känner igen mig något oerhört i det du beskriver hos din dotter. Mina föräldrar vände sig till BUP med mig där vi fick gå i samtalshjälp och lite andra hjälpmedel. 

Jag kunde få vredesutbrott utan någon som helst anledning. Fast egentligen berodde det på en enorm
smärta och längtan efter min biologiska mamma.  Jag kände mig något oerhört förråd av henne eftersom jag minns när hon lämnade mig och min syster. Men om jag skulle vara du skulle jag vända mig till en instans där man kan möta barnet bäst och där du och din partner får vägledning i ditt föräldraskap.

Jag skriver en blog om mitt liv, du är mer än gärna välkommen att besöka den:

www.jagradopterad.blogg.se

Jyothi Swahn        

      

Tillägg: Läs kapitel 42. Längtan. Hoppas det kan ge förståelse någonstans.

Hej! Jag tycker oxå att det låter som en typisk 6-års grej. Där endel barn reagerar mer och andra mindre. Jag är själv adopterad och kom när jag var 1år. Men jag var grymt kännslig i den åldern.  Jag har hela mitt liv kännt en rastlöshet i kroppen och trott att jag haft någon "bokstavs kombination" men nu när jag e vuxen och själv mamma till 4 goa ungar så vet jag vad kännslorna kommer ifrån.  Jag tycker ni ska ta kontakt med Bup så hon får prata med någon annan vuxen och så ni kan får "verktyg" att hantera hennes kännslor. Dom brukar vara jättebra där. Hon kanske har mycke frågor kring sina rötter men vill inte göra er ledsna men behöver få ur sig det. Barn e så oerhört lojala. Att hon gör så mot er beror oxå på att hon känner en oerhörd trygghet hos er. D kan kännas konstigt men all heder åt er. Hoppas detta kan vara till någon hjälp. Lycka till! Kram Hellan 1