Trivs så bra med bonusbarnen...oftast.

Jag har två stycken bonusbarn, som är 4 år. De är helt fantastiska! Vi har känt varandra i lite över ett halvår, jag och deras pappa har flyttat ihop och deras mamma verkar helt okej med att jag har ett förhållande till hennes barn.
Jag är noga med att inte kalla mig bonusmamma eller extramamma, eller något annat konstigt. Barnen HAR en jättebra mamma och jag är inte ett dugg intresserad av att ta hennes roll. Jag ser mig själv som en extravuxen som älskar barnen och finns här för dem om de behöver det. Jag blir deras "bonusvuxen" på något sätt. De kallar mig bara för mitt namn och har aldrig frågat över något annat, de verkar nöjda med mitt namn.
Min sambo, barnens pappa, är en mycket bra pappa och vi ser ganska lika på föräldrarollen som tur är, eftersom jag ändå ser det som självklart att jag måste få ha saker att säga om, tillrättavisa hans barn osv. eftersom vi fyra bor tillsammans varannan vecka. Barnens mamma är också mycket bra, vill exempelvis ett av barnen prata med mig i telefon på hennes veckor så får den det. Jätteskönt! Sedan så tar jag helt klart mer ansvar än vad som krävs av mig och vad som förväntas av mig, för att jag tycker att det är okej! Jag hjälper gärna till, framför allt för att det inte förväntas av mig att jag måste, utan det uppskattas bara. Denna känsla är jätteskön.

Denna helg är jag själv med bonusbarnen för första gången. Har gjort ett fullt schema och både barnen och jag ser fram emot helgen. Barnen har inte ifrågasatt att pappa inte är där och både pappan och barnens mamma tycker att det är helt okej att jag har dem själv. Jag tror att detta är nödvändigt för att jag ska få egna minnen och stunder med barnen, de är ju en del av min familj hur man än väljer att se på det.

Självklart finns det stunder när allt inte är rosenrött, när jag är så trött på dem och bara vill vara själv med min sambo, eller när de gnäller så fruktansvärt att jag blir tokig. Då är det svårt, då vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig och hur mycket jag kan säga till om. Men jag tror det hör till, det är en del av bonusvuxenlivet.

Jag hoppas det finns andra bonusvuxna därute som känner samma glädje som jag över att få vara en del av en familj på detta sätt. Jag ville komma med ett positivt inlägg i ett forum där många verkar ha problem med detta livet. Det GÅR att få det att funka, och det SKA GÅ att prata, diskutera och resonera sig fram till bra lösningar =)