Utmanas "tidiga" barn bra i skolan eller blir de uttråkade?

Jag tycker diskussionen är intressant. Jag blir fascinerad över att man tycker att det är en katastrof för en 14-åring att läsa Lindgren. Ja, tittar man enbart på text/texter explicit så kan jag väl delvis förstå det, men förhoppningsvis har även 14-åringar kommit lite längre i sin läsning så att de även kan arbeta med inferenser och det som är implicit i olika former av litteratur. Att 14-åringar får arbeta med Lindgren är verkligen ingen katastrof, däremot är det ju viktigt vilket perspektiv man har och hur man utformar uppgiften/uppgifterna. Mina barn som båda är under 4 år gillar att vi läser Pippi Långstrump. De uppskattar berättelserna utifrån sin utvecklingsnivå och sina erfarenheter. Om de som 14-åringar får analysera Pippi Långstrump utifrån ett samhällsperspektiv skulle jag snarast bli glad . Det hindrar inte att man läser Hjalmar Bergman om man tycker att hans författarskap tillhör livets nödtorft.

Någor jag däremot upplever som ett jätteproblem när jag läser tråden är att duktiga elever ges extrauppgifter. Det får håret att resa sig lite på ryggen på mig. Duktiga elever ska självklart ha svårare uppgifter som kräver mer analytiskt tänkande från start och inte beta av en massa uppgifter för att ha något att göra. När det gäller just läsning är det faktiskt väldigt lätt som lärare att individanpassa.  

Sedan är det så klart viktigt att man är lite påläst själv som förälder. Min äldsta är inte 4 år ännu och han läser sina första lättlästa böcker och räknar. Jag är inte orolig för hans framtida skolgång, däremot hoppas jag att man tagit tag i arbetet med läsning för där finns stora brister idag. Jag kommer att ligga på "hårt". Kursplanerna är tydliga, men de ska ju även följas.

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig. Jag har faktiskt inte stött på någon elev (hittills, det kanske kommer ) som generellt har haft väldigt lätt för skolan rakt över, som varit stökig pga understimulering. Däremot finns det ganska gott om elever som inte riktigt förstått vitsen med att lägga ner tid på reflektion eller tycker att det är jobbigt att skriva etc. och därför blir oroliga och vimsiga när det "krävs" av dem. Jag har för tillfället en elev som inte har det minsta problem med att ta in och processa information på olika vis, men han har ingen ork/förmåga att sätta sig ner och skriva (det är jobbigt och svårt.......tanken på att det skriftliga dessutom ska bearbetas får honom att lägga ner innan han börjat) och inte heller orken/förmågan att dra tankarna/reflektionerna ett snäpp längre än det direkt uppenbara. Han trivs jättebra med förläsningsvarianten av undervisning och att bli muntligt förhörd, men samtidigt finns det kunskapskrav som rör andra bitar - dvs skriftlig förmåga, förmåga att kunna föra ett samtal med andra etc. Dessutom blir hans djup lidande av att han ännu inte förstått poängen med reflektion.....och att det är något som tar tid och kräver eftertanke. Han har inte passerat göra-kvantitativt-snabbt/smidigt-FÄRDIG!-stadiet ännu. Det är ett problem. Bristen på metakognitiv förmåga är ett jättehinder för många barn/ungdomar. Det borde vi jobba med mycket mer i skolan och ge elever redskap för detta. Eftertanke. I dagens samhälle så ska allt gå så snabbt. Det ska vara "underhållning", färdigserverat, snabbt. Snabba "klipp", ingen dödtid, då blir det tråkigt.

Men varför kan inte barn få vara olika? Min äldsta är riktigt tidig med läsning och siffror och räkning. Han har alltid varit intresserad av bokstäver, former, färger etc. Och ja, vi har självklart pysslat med det med honom eftersom han har tyckt att det har varit roligt. Han är däremot inte det minsta tidig på andra områden, snarare tvärtom. Vi går hos logoped för att han har svårigheter med sitt uttal och har alltid varit lite småsen motoriskt. han tycker inte om att flänga runt i klätterställningar, men gillar att sortera, samla, förstå hur världen hänger ihop. Min yngsta är inte alls som sin storebror. Han är här och nu och vill bara springa, klättra och vara ute. Det skulle aldrig falla mig in att på något sätt tvinga honom att lära sig siffror eller bokstäver. Språk uppmuntrar vi självklart, men det får man ju jättebra via högläsning och samtal.

Jag delar faktiskt inte din uppfattning. Barn är olika och det tycker jag att de ska få vara. Vissa har lätt för skolämnen, andra har det inte och det är heller inte oavhängigt hur mycket man tragglar hemma. Vissa har lätt för att lära teori, andra har svårare. Det är inte heller oavhängigt hur tidigt respektive sent man lärde sig avkoda. Alla har rätt att stimuleras. Jag känner dock inte igen mig i diskussionen riktigt. Som lärare upplever jag det rätt lätt att stimulera riktigt duktiga elever. De som ofta faller mellan bänkarna och "försvinner" är dem som ligger mittemellan.   

       

Eh, nej, jag lägger inte ansvaret på eleven. Jag lägger ansvaret på oss lärare, att vi är dåliga på att ge elever redskap för inlärning. Och ja, jag vet att det handlar om modern tid och det är en tid där allt ska gå fort och gärna vara serverat i lagomt tuggade bitar. Och ja, hemska jag, jag upplever det inte bara från elever som har det svårt. Det är inte särskilt ovanligt att hör och häpna även duktiga elever inte har orken att se en film i ett något mer makligt tempo (och ja, vi är utrustade med kanoner så filmvisning har rätt goda förutsättningar). Jag vet inte riktigt hur du kan få det till att jag inte begriper det minsta hur duktiga elever reagerar. Ja, jag vet att de kan reagera genom att bli "stökiga" men det är ganska långt från någon naturlag. Jag har för tillfället en flicka som har lämnat in en analys av Shakespears Romeo och Julia (den enda som gör detta, hon är 14). Hon har läst två olika översättningar, arbetat med kommentarerna till dessa och även sett två dramatiseringar. Jag tror på fullaste allvar inte att hon har känt sig understimulerad. Och ja, so shoot me, det är inte alltid helt lätt att bolla 30 elevers alla individuella behov och då är det trots allt så att en riktigt duktig elev får dra lite mer på egen hand. Han/hon kan t.ex. bli tvungna - tyvärr - att med handledning göra textanalys. Jag har inte möjligheten att modellera genom materialet vilket självklart hade varit det ultimata för just den eleven. Och ja, jag tycjer faktiskt att det är så det bör vara. 

Men då förstår jag faktiskt inte riktigt problemet. Din son lär knappast vara svår att stimulera om han har lätt för att reflektera och dra paralleller med eftertanke och dessutom har lätt för att fokusera länge på något.      

Om du med orolig menar att jag tycker att svenska skolan har brister så ja, i så fall är jag "orolig" . Jag har hittills inte stött på någon skola (flera olika länder) som inte har brister.  

Det alla ganska enkelt kan göra är att gå till kursplanerna och titta på de kunskapskrav som ställs. Jag har svårt att se att det finns barn som inte skulle stimuleras om man följer kursplanerna. Att kursplaner följs kan man faktiskt som förälder kräva. Man får helt enkelt se till att läsa på lite. Och det borde alla föräldrar göra, så man vet vad det är för kunskaper som efterfågas och bedöms, för min erfarenhet är att föräldrar faktiskt inte vet det.

Ah, spännande. Ja, då förstår jag bättre hur du tänker/känner. Men då är det väl jättebra att han utreds. Lika lite som jag som lärare är specialutbildad vad gäller dyslexi eller npf så har jag inte någon djupare kunskap om särbegåvning. Vet ytligt vad det innebär, men har man en elev som man vet är särbegåvad eller som man vet är dyslektiker så förenklar det ju det hela avsevärt. Det blir självklart lättare att möta barnet där det befinner sig. Kanske inte lätt, men åtminstone lättare.

Jag blir bara lite frustrerad över den generalisering som görs i tråden. Barn och ungdomar är så olika och kan vara duktiga och ha svårigheter på så många olika sätt. Ett särbegåvat barn kan vara dyslektiker t.ex. Den kognitiva förmågan påverkas inte av att detta barn har svårigheter med den symboliska avkodningen, men det kan försvåra traditionell akademisk inlärning. Människor är komplexa. Därför är det hela ofta svårare än att prata om "duktiga" vs "svaga" elever. Särbegåvning kan även ligga inom icke traditionellt akademiska områden.

Vilket inte heller är mätbart genom IQ, appropå det.

Jag är ganska övertygad om att det är människor som är verksamma på din dotters skola och alla mänskliga verksamheter har brister. Jag minns att du berättade om din dotters inskolning för rätt länge sedan.....så ja, jag skulle utan tvekan säga att din dotters skola har brister. Jag säger inte att det inte finns massor som är jättebra, men att den skulle vara utan brister, nej,det tror jag knappast.

Den gången skrev du att det bara var att gilla läget. Att man överhuvudtaget inte har en inskolning med ett så litet barn och placerar honom/henne i en sådan situation som du beskrev tyder utan tvekan på uppenbara brister. Ok, din dotters lärare skriver något om din dotter i stortsett varje dag. Jaha, mina barns förskollärare tar sig tid att prata med mig eller barnens pappa om våra barn två gånger varje dag och vi är med en liten stund i verksamheten.

Jag säger fortfarande inte att din dotters skola inte är bra på många sätt, men att säga att den inte har brister känns lite naivt minst sagt.     

Hur i hela världen har man kunnat komma fram till den siffran?

För det första kan man överhuvudtaget i skolåldern separera barn som är autodidakter från dem som fått hjälp med inlärningen? Var går gränsen? Vilket barn har fått "för mycket" pushning/hjälp? Det enda sättet att mäta begåvning på det viset skulle handla om någon form av IQ-test, men inte heller dem är oavhängiga inlärningshjälp. Och oavsett så har väl aldrig en total årskull IQ-testats eller liknande. Har man utgått från en testgrupp,eller vad? Nyfiken.

OK, hade varit intressant att läsa. Jag tycker dock ändå att det låter lite märkligt för det innebär ju i praktiken att man måste veta det exakta antalet begåvade......vad det nu är.....och sedan även ha långtida studier som följer alla dess begåvade barn.

Vad innebär det att vara begåvad? Och var går i så fall gränsen mellan att räknas som begåvad och inte begåvad?

Jag undrar också hur fördelningen hade blivit om man studerat en annan grupp på andra premisser än just begåvning........utfallet känns inte som något exklusivt för begåvning om du förstår vad jag menar. Berodde utfallet enbart på begåvning - undervisningsnivå (understimulering i skolan) eller fanns det andra faktorer som påverkade?

Hur tänker du nu? Det handlar ju huvudsakligen om förförståelse som i sin tur har sin grund i "plugg" eller inlärning om man så vill. Att förstå är självklart väsentligt, men hur väl man föstår beror på såväl "begåvning" som plugg. Tycker du resonerar mycket märkligt vad gäller kunskapsinlärning. Jag förstår och möter vetenskapliga texter olika beroende på ämnesområde inte minst. Jag är inte mindre begåvad i kemi än historia, mina kunskaper och därmed förförståelsen och förutsättningarna när jag går in i ett material är däremot dramatiskt olika.

Du missar något väsentligt. Hur goda förkunskaper man handlar inte huvudsakligen om hur närvarande och aktiv man är/varit i skolan. Det handlar inte heller om hur många matematiska formler man kan rabbla eller hur många insekter man kan känna igen. Det handlar snarare om kunskapen och förmågan att behandla information och att ha ett analytiskt förhållningssätt. Det i sin tur handlar väldigt mycket på hur god läsare man är, dvs hur aktiv läsare man är. Huruvida det är något som man har begåvning för eller är något som man lärt sig tillsammans med andra eller att man jobbat med det själv pga ett starkt intresse är mycket svårt att avgöra. För de flesta handlar det om en kombination. Mina förkunskaper i naturvetenskapliga ämnen än samhällsvetenskapliga handlar inte huvudsakligen om att jag kan lite naturvetenskap utan för att jag har mycket knapphändiga erfarenheter av det naturvetenskapliga språket och även naturvetenskapliga metoder. Ja, jag saknar även baskunskaper som ställer till elände, men det är inte mitt främsta problem om jag skulle sätta mig på en kurs i biologi exempelvis. Samtidigt är jag van vid att möta vetenskapliga texter och har väldigt mycket mer förkunskaper även i naturvetenskapliga ämnen än exempelvis min sambo som inte har universitetsstudier bakom sig. Är jag ner begåvad? Mer kunnig vad gäller detta, ja, men mer begåvad? Handlar snarare om att jag är en inbiten teoretiker. Det samma gäller min äldre syster. Hon hade urrisiga gymnasiebetyg, men fick 2.0 på högskoleprovet.......för att hon är begåvad? Tja, någon form av läggning för teoretisk inlärning har hon självklart, men det handlar ju även om intressen som hon själv odlat genom att inte minst läsa, se nyheter etc etc. Vi har föräldrar som är lärare. De har aldrig någonsin pushat oss men vi har ju vuxit upp i en "bildningspositiv" miljö.

Man får även bättre resultat på IQ-test genom att träna det som testas. Vad exakt är begåvning och vad är intränat?