asperger/adhd

Jag förstår att du måste ha tusen tankar som snurrar runt i skallen just nu. Jag har själv inga barn med neuropsykiatriska funktionshinder, däremot har jag själv asperger och min man har ADHD. Våra två barn har än så länge inte visat några tecken på någondera.

Tyvärr är det vanligt att omgivningen skuldbelägger föräldrarna så fort det är några problem med barnen. Förr påstod man ju t.om. att asperger orsakades av en kärlekslös mor *rysa*! Det är klart att det inte är ert fel, jag har ju inte träffat din son, men att barn med NP "bränner ut sig" under dagen för att sedan inte orka "hålla ihop" under kvällen är vanligt och jag tror säkert att din analys stämmer.

Jag tycker definitivt ni gjorde rätt som utredde. Jag fick själv min diagnos i vuxen ålder och jag önskar verkligen att jag hade fått den tidigare. Jag hade kunnat få så mycket mer hjälp, framför allt i skolan, vilket hade kunnat bespara mig mycket bekymmer senare i livet.    

Jag har många bekanta med ADHD, några blir hjälpta av medicin (min man t.ex.) och andra inte. Min man hade definitivt inte klarat sig utan. Han blir lynnig och beter sig nästan manodepressivt. Ena sekunden är allt toppen och han har tusen järn i elden och nästa är han djupt deprimerad, gråter och anklagar sin omgivning för än det ena, än det andra. Sedan har jag andra vänner som tycker att deras hyperaktivitet är en styrka och har hittat sätt att få sin vardag att funka utan medicin. Ni behöver ju inte heller bestämma på en gång. Nu när han har fått en diagnos får din son förhoppningsvis mer hjälp (och ni kanske mer kunskap om hur ni ska hjälpa och stötta) då kanske det fungerar bra ändå, utan medicin. Visar det sig att din son fortfarande har det jobbigt när det har gått ett tag skadar det ju inte att prova.

Jag hoppas ni hittar fram till något som passar er och att allt ordnar sig för er och er son.     

Förstår dig min dotter (nu 18) fick sin diagnos 2005 efter en lång utredning. Hon har  AdHd, Asperger och Tourettes syndrom.

Det första jag kände när det talade om det för oss var skönt! Nu kan vi äntligen få hjälp och det är inte bara att hon är ouppfostrad och sur utan att hon har ett problem. 

Vi fick också rådet att medicinera henne och vi var väldigt tveksamma men samtidigt insåg vi att vi kunde inte fortsätta ha det som det var så vi provade. Jag kan ärligt idag säga att jag inte ångrat att hon fick medecin för det har hjälpt hela vår familj! Idag skulle jag inte vilja leva ihop med henne utan medecinen, känns elakt att säga så men hon har nu själv insett att hon mår bra av den så...