Jobbigt med svärföräldrar

Åh, stor igenkänningsfaktor! Sambons föräldrar är också supersnälla, men så påfrestande. Tar sonen ur famnen innan man hunnit genom dörren (inte så bra då han börjat bli lite känslig och vill bekanta sig en stund på håll, 8 månader gammal), pratar bebisspråk konstant och kommenterar ständigt "titta nu gäspar han" "titta på de små händerna" osv osv i all evighet. Dessutom är de duktiga på att berätta om vi inte har träffats på några dagar, "klart du inte känner igen farmor, vi får ju aldrig träffas". Puh!
Sambon förstår, och ofta löser vi det så att han åker själv med sonen till sina föräldrar så slipper jag reta mig, hit kommer de i princip bara om de blir inbjudna tack och lov...
Måste du vara med hela tiden när de kommer och fikar, räcker det inte att sitta med en stund och sen ursäkta dig och gå och göra nåt annat? Det är ju uppenbarligen inte dig de kommer för att träffa ändå. Säg typ att " det var trevligt att ses en stund, men nu måste jag tyvärr gå och ta tag i gräsklippningen" (eller vad det nu kan vara). Kanske förstår de att det är läge att åka hem då?

Ett tips är ju att om de vill komma över (jag antar att de bjuder in sig själva), så säger man att det går bra, men att det får bli en snabbis, för sedan ska ni iväg. Hitta på något, vad som helst... Man får även säga nej, även om de kommer förbi. Det passar helt enkelt inte. Eller säg till dem att de måste ringa innan!
Ibland måste man begränsa tiden för att stå ut.

Om du går iväg för att byta blöjor, lås till badrummet, så ni får vara ifred. "Det är snart ledigt, ni får vänta." 

Låt dem hålla barnet, men inte när de dricker kaffe, det vet ju alla att det är farligt.
Självklart vill de umgås med sitt barnbarn.

Och om barnet ska sova, gå iväg med henne och säg att du ska lägga henne och vill inte bli störd.

En del människor behöver man vara övertydlig mot! 

Tack för lite bra tips!
Min sambo är inte så förstående och vill helst att jag skall vara med!
Som tur är bor det en liten bit bort så de kommer inte utan att ringa före så jag kan försöka hålla mig borta men min sambo tycker det blir konstigt att jag aldrig är hemma när de kommer.

De där att säga med att det blir en snabbis hag vi provat men det funkar inte, vi var förbi dem sist och sa att vi hade bråttom hem så det blir bara en snabbkaffe... vi kom inte iväg förrän efter 1,5h trots att jag sista 45m stod i
hallen och väntade med ytterkläderna på! När jag gick ut med vår dotter i famnen kom svärfar och hämtade henne igen.....

Drar mig för att träffa dem och ser inte fram emot jul då vi skall bo tillsammans med dem i deras lilla hus.....

Känner igen mig helt och hållet! Men som " Pedalen " skrev så är det ju lättare att din sambo åker själv, jag har precis kommit fram till samma slutsats själv här hemma eftersom det bara slutar med att jag är jätteförbannad innan vi åker dit, och ännu mer förbannad när vi åker hem. Samma sak med att de frågar om de får komma över på en fika, men stannar i 3 timmar. Bad min svärmor om hjälp EN gång när jag var hemma själv med lillen, något som krävde ungefär en timmes tid. Människan blev kvar i 6 timmar

. Ett litet tips jag kan ge dig när de försöker ta barnet ur din famn, säg att hon har en separationskris just nu och att det inte är bra för barnet att slitas ur famnen på föräldern. Den har jag använt mig av varje gång de har varit här.

Jag tycker det verkar som att din sambo inte verkar respektera dig, för du verkar ju uppenbarligen må ganska kasst över detta, det är ditt barn också! Bara för att man nu är en familj så MÅSTE man inte göra allting tillsammans, du måste inte följa med.

Skönt att höra att man inte är ensam om de här problemen, De kom aldrig och hälsade på oss innan så det är knappast för att träffa mig som de kommer, Jag skall snacka med min sambo igen så hon förstår att det är bättre att hon åker själv,
Dock så är ju julen ett problem men det är bara en dag så man får försöka stå ut med det helt enkelt!

mitt förslag är lite annorlunda, de vill ju uppenbarligen bara umgås med barnbarnet så utnyttja det. Om barnet är litet (som jag antar att det är) så bädda ner det i vagnen, och uppmana svärisarna att ta en promenad. Då slipper du dem och du och din sambo får lite egentid. Föstår inte heller varför du inte kan åka iväg och fixa saker själv då de är där. Ta en snabb kaffe, snacka lite och åk sen och gör saker som inte är helt enkla med barn, ex träna, bio, handla osv. Mitt råd är att försöka stå ut med svärisarna, de kan vara bra att ha när ni vill ha barnvakt senare

Jag förstår precis...så har jag haft det...
När vi fick vår första dotter så kunde dom komma flera ggr i veckan och varenda helg!!!!! Det höll på att knäcka mej helt...och vårat förhållande höll på att braka på allvar...sambon han fattade inget han, tyckte att det var jag som var konstig..han vägrade säga ifrån och inte heller jag fick säga vad jag tyckte...det värsta med min historia var att dom aldrig ringde innan utan hejhopp huxflux VARENDA GÅNG!!!! så klev dom bara in i huset.....*morr*
Det var också sådär intensivt, var alltid nära och kommenterade allt..

Situationen blev gradvis bättre när vi fick andra barnet, jag hann bara vara hemma några timmar från bb innan dom dök upp oanmälda...

Nu efter 3 barn här så oftast ringer dom och det kan gå upp till 3-4 veckor om man har tur innan dom kommer, beroende på om sambon varit där och om då barnen varit med osv...

Tycker du ska prata igen med din sambo, säg att om inte hon pratar med dom så gör du det, annars så (om det är ok för dej) säger du att isåfall åker dubort när dom kommer.

Jag känner igen mig, och jag känner likadant som ts (och säkert många fler...).

Mina svärföräldrar (och mina egna föräldrar) bor ca 40 mil från oss. En av mina föräldrar arbetar i Norge och befinner sig mycket där. 
Jag fasar också inför julen! :/ Det som gör mig mest olustig är att de har bråkat högljutt x antal gånger vi varit där på besök. De har ekonomiska problem och förmodligen en del andra problem också, men vilken normal människa står och skriker på sin partner inför sina barn, svärdotter och barnbarn?!
Det är mest svärfar som gapar och lever rövare, han är känslomässigt instabil och skulle behöva proffessionell hjälp! Han bråkar och skäller på sina egna barn också. 3 st., varav en fortfarande bor hemma. Svärmor brukar inte brusa upp, man hör att hon är irriterad och hon säger ifrån men sen blir det inte så mycket mer. En gång blev hon riktigt förbannad...jag var glad att jag och sambon var ute på gården och att dottern fortfarande var i min mage! Det hördes ju ändå ut för badrumsfönstret var öppet!!
Det är mest för Lillans skull jag är orolig och nu när hon är så liten (hon blir 11 månader i slutet av december) och jag skulle aldrig lämna henne ensam med svärföräldrarna!

Det är synd att det är såhär och jag hoppas att det inte blir något tjafs eller bråk under de 2 & 1/2 dagarna vi ska vara där för då kommer de alla få känna på mitt humör (som inte är att leka med!). Jag har inte sagt något tidigare för sambons skull... Han tycker det är jobbigt att de bråkar. Tidigare har jag kunnat stå ut med det, men inte nu längre.  

Vad kan man göra? 

Jag tror problemet är att du känner att du måste umgås/underhålla dem när de är på besök. De verkar ju vara rätt nöjda med att bara umgås men barnbarnet?! Sitt en lagom stund och drick kaffe och sedan går du iväg och ordnar vad du nu känner att du behöver ordna. As simple as that.