Adopterad och lycklig?

Jag är adopterad och kom när jag var 18 månader. Att jag är det är ett faktum och påpekandet när jag var liten flicka var brutalt . Det här med att folk har ett behov av att spekulera handlar förmodligen om den allmänna kategoriseringen som förekommer när man träffar någon ny person, typ jaha du är inte en traditionell invandrare nähä, vad delikat. Sen tas det upp dessa klassiska frågor som man Vet att de undrar Även om de inte säger dem. 1 vart ifrån? 2 Hur gammal var du? 3 har du åkt tillbaka? 4 kan du språket ?
Jag brukar säga : jag är adopterad från Chile, jag var 18 månader, jag kan inte språket för ingen har lärt mig. Jag har inte åkt tillbaka för jag har inte behov av det och nu vill jag inte prata mer om det. Då brukar personen ibland desperat fråga något mer och då säger jag att det jobbigaste är och har alltid varit frågorna varför engagerar sig folk? Varpå de försvarar sig med att det är naturligt att vara nyfiken och då säger jag att jag inte har något behov av att personen redovisar sin barndom och dennes släktrelationer så varför ska jag vara artig och redovisa mina. Då slutar alltid personen om de inte gjort det innan. Tvärt emot vad man kan tro så berör inte frågorna inte mig så mycket men det ät mest för att folk ska fatta att redovisnings skyldigheten är inget jag tänker böja mig för. Vi kommer få frågor hela livet, hur vi tacklar dem avgör hur de påverkar oss. Ständigt ifrågasatta men för det mesta accepterade skulle jag säga. De som inte har hjärta att acceptera personer från diverse bakgrunder har ett helvete i detta mångfaldens Sverige :D