Adopterad och lycklig?

Jag har alltid känt mig annorlunda i min adoption. Jag är lyckligt adopterad och har bara positiva och glada upplevelser och erfarenheter. Ofta brukar jag säga att jag är mönster adoptionen, allt har fungerat toppen, aldrig blivit mobbad eller retad för att jag var adopterad, det var nog mig man tänkte på när man satte igång att adoptera: Man ville ge föräldralösa barn föräldrar som ville ha föräldralösa barn för att de inte kunde få biologiska. Man ville att det skulle gå bra för alla parter.

Att jag fått vissa kommentarer har förekommit men det får ju även vanliga biologiska barn också, de kan ju också få kommentarer som jag inte fått eller får.

Jag är lycklig och livet har varit en fest och jag bjuden!! Så är det fortfarande!

Jag är adopterad som 6- åring och min värsta mardröm som barn var, inte att vara utanför eller bli mobbad eller få frågor om min bakgrund, utan att mamma och pappa skulle dö när jag var i skolan. De var urgamla jämförelse vis med mina kompisars föräldrar. I den åldern kommer också tankar om liv och död-även för biologiskt skapta barn.
Idag har jag två helt fantastiska ungar med en svensk man som jag är lyckligt gift med. När jag var gravid med dem kom alla mina undringar och funderingar: Hur kommer mina barn se ut? Blir de lika mig till utseendet? Tänk om ingen kommer att likna mig i personlighet? Tänk om jag föder albinoungar?

Jag blir så ledsen för alla adoptivbarn och ungdomar som far illa och mår dåligt! Även de adopterade som har blivit vuxna och fortfarande far illa! Till dem vill jag ge en stor kram som skall värma dem och i visshet att det finns de som tänker på dem. Som jag. KRAM!!