Inlägg från: Levander |Visa alla inlägg
  • Levander

    Adopterad och lycklig?

    Jag är vuxen, adopterades och kom till Sverige 11 månader gammal. Jag kom till den bästa familj man kunde tänka sig, har haft en trygg och lugn uppväxt med föräldrar som har sett mig och mina behov. Jag anser mig vara en "lyckad adoption", har inte haft några större "men" av min adoption. MEN jag tror att det är så att man någon gång under livet, kanske redan i yngre tonåren, tonåren eller vid eget familjebildande funderar på sitt ursprung. Det känns som det är helt ofrånkomligt, speciellt när man själv funderar på familjebildande. OCH det är en helt naturlig reaktion, att man funderar och grubblar över sitt ursprung, vem skulle inte göra det? Det gör ju även de som inte är adopterade. OCH man måste ges utrymme och förståelse för dessa funderingar, och det är inget att vara rädd för varken som adopterad eller som adoptivförälder.
    Sen kommer det ju alltid att förbli en gåta och ett sår över varför någon kunde lämna bort mig. Men det är något man lär sig att leva med, en del av en själv, som man bara får acceptera, även om det stundtals har gjort ont. Och just funderingarna kring ens adoption är ju en form av bearbetning av detta svåra, något som jag anser är helt ofrånkomligt hur man än vrider och vänder på det...
    Ja, det var bara några tankar från mig...

  • Levander

    Jo, såg att rubriken för tråden var "Adopterad och lycklig". Vill bara säga att jag ser mig som lycklig, har idag en egen familj på 5 barn tillsammans med min man. När jag tittar på mina barn och min man tänker jag att jag är oerhört lyckligt lottad, för tänk om jag inte kommit hit, då hade jag inte haft min egna fina familj! VISST, hade jag blivit kvar i mitt ursprungsland så kanske livet hade varit bra även där. Men, nu är jag här och lycklig med det!

  • Levander

    Hej igen... jag förstår hur du menar, att det mesta i livet ska stå i relation till att man är adopterad. Detta att det ska kopplas ihop med om jag är adopterad eller ej tror jag hänger både på mig själv som person och på de runt mig. När man har det svårt med något undrar man ju givetvis själv vad det kan bero på, är något avvikande från "normalen", som påverkar mig i mitt liv och i mina beslut? Så är det ju för alla människor vid svåra situationer i livet; man undrar varför just jag känner som jag känner, vad har jag med mig i bagaget som påverkar mig i mitt liv?
    För oss adopterade är det lätt till hands att tillskrivas just adoptionsproblematiken, om man nu ska kalla det så, som en orsak till hur vi mår och tänker. MEN, människan är ju så komplex och allt kan inte härledas till bara adoptionen, det finns ju mycket mer än just det som har påverkat oss genom livet.
    Förstår din frustration över detta.
    Vad gäller funderingar över sitt ursprung menar jag att det är ofrånkomligt för var och en att aldrig fundera över sitt ursprung och att det för adopterade då kan uppstå problem, eftersom det från början ändå var något "konstigt" som hände, att bli bortlämnad. Men för den skull är det långt från alla som har ett behov av att gräva i detta, givetvis! Vi är som du säger så olika i detta och det måste vi respektera. En del vill absolut hitta sina biologiska föräldrar och få kontakt med dem, för en del "räcker det" att få ett namn, bild och lite information om sina biologiska föräldrar och en del vill inte ha med dem alls att göra. Har träffat på dem som är av den åsikten att "ville de inte ha med mig och göra så vill jag inte ha med dem att göra!" och det får man respektera, alla har rätt till sina känslor inför detta.
    För dem som "överanalyserar" tror jag att det oftast handlar om att bearbeta adoptionsfrågorna helt enkelt, vare sig det gäller om man är adopterad eller om man inte är adopterad (den som ställer alla jobbiga frågor till oss adopterade) -  kan ju finnas en viss okunskap och rädsla som ligger bakom som gör att man ställer alla frågor...
    och obearbetade saker som man kanske borde göra upp med, adopterad eller ej.

Svar på tråden Adopterad och lycklig?