Adopterad och lycklig?

Vad tråkigt det måste vara att utsättas för detta ifrågasättande hela tiden! Jag är inte själv adopterad, men väntar adoptivbarn. Jag har läst en ny avhandling av Carolina Jonsson Malm, som heter "Att plantera ett barn". Där skriver hon om hur hon som adopterad upplever det att mötas av samma saker som du TS:

”Att förutsätta att alla barn har ett behov av sitt biologiska ursprung är ett generaliserande som i många fall inte stämmer överens med hur adoptivbarn eller barn födda efter assisterad befruktning (och även andra barn som inte lever med sina biologiska föräldrar) känner. Genom att konstruera barnen som rotlösa särskiljs de från andra barn och stigmatiseras, patologiseras och viktimiseras, vilket jag menar inte är till fördel för barnen. Jag har som adopterad själv många gånger råkat ut för att människor (ibland fullständiga främlingar) frågat ut mig om hur jag mår psykiskt, om jag trivs med mina adoptivföräldrar och om jag inte längtar efter min ”riktiga” mamma. Frågorna har gjort mig både upprörd och ledsen. Helst hade jag sett att denna ursprungsfetischism upphörde. Rotlöshet hade inte behövt ses som en brist eller ett sjukdomstillstånd.”

Hela avhandlingen går att läsa här: http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1858931&fileOId=1858932