Jag har aldrig sett ner på unga mammor, och du verkar tro att alla gör det?! Vad jag däremot ser ner på är hur du, mot min killes vilja skaffar ett barn i ung ålder, vägrar låta han vara en del av er dotters liv, trots att han försöker och vill (och från början inte ens ville ha barnet). Att han var tvungen att kontakta en advokat för att du skulle förstå! Det är skamligt och sorgligt hur du, hela tiden påstår att du tänker på dotterns bästa men gör precis tvärtom. Du träffar en kille, presenterar honom för dottern, förlovar er flyttar ihop och separerar 1 år senare. Sen träffar du en ny, ni är inte ens tillsammans och har känt varandra i någon vecka, likaså han presenterar du för dottern??? Du jobbar konstiga tider och er dotter är på förskolan 12 timmar om dagen dina veckor, istället för att hon kunde vara hos oss alla vardagar och vara på förskolan 15 timmar i veckan? Jag begriper verkligen inte hur du kan vara så kall och känslolös bara för att du vägrar träffa henne varannan helg. Nu ska du dessutom åka iväg på en resa och och leva det livet du aldrig fick göra eftersom du skaffade barn så tidigt. Hon kommer då inte att få träffa sin mamma eller pappa på 2 veckor för att du ska lämna henne hos din mamma?
Tro inte att du är så jävla speciell för att du skaffade barn tidigt, snarare ansvarslös. Tråkigt att du inte fick uppleva din ungdom, men du gjorde ett aktivt val, du kan inte 3 år senare förvänta dig att kunna ta igen allt när du har barn, så fungerar inte livet.
Jag hoppas innerligt att er dotter inte minns det här när hon blir större, för hon är värd så mycket mer och en bättre mamma framförallt!