Finns inget värre än att behöva låtsas som om inget berör mig, men sanningen e den att de gör de..går inte en dag utan att ja tänker på dig, o du kommer aldrig få veta de heller.. ja saknar dig din idiot. Men du tänker förmodligen inte ett dugg på mig..de e ok, du gav mig en lögn o ja trodde på den, på oss. Dumt av mig. :(
Just nu håller ja på att gå under tror ja, kan inte få bort dig ur mitt huvud, så mycket ja skulle vilja säga. Ja hatar mig själv för de ja sagt o gjort. Kommer ja alltid göra. Nånstans hoppas ja att du saknar mig.. om du gör de så ligger bollen hos dig nu.. ja kan inte göra mer.. förlåt..
Ja saknar dig mer än du tror.. denna gången kommer ja inte krusa.. vill du ha mig så vet du vart ja finns. Ja mår tillräckligt dåligt av all den här tillbaka kakan.. ja vet vad ja har problem med, men ja tänker inte ta din förnekelse.. du kan inte jobba bort mig o ja kan inte springa bort dig..jävla karl!
Ja vill ha dig! Fatta de nångång..
Du finns i mina tankar hela tiden..
Undrar om du känner samma starka attraktion med mig som jag gör med dig? Kemin känns så stark.
Att se dig plågar mig, ja vill inget hellre än att kyssa dig o leva me dig egentligen..men ja kommer att släppa taget om dig nu..mitt hjärta klarar inte mer.. förlåt :(
Önskar jag kunde få förlora mig i din famn. Känna din tyngd på mig.
Aldrig har jag känt sådan attraktion förr.
Men du är inte redo och jag behöver någon som ser mig och någon som prioriterar mig. Någon som vågar se var vägen leder.
Ge inte upp mig snälla!
Det har gått 10 dagar. I mig är det kaos. Upp och ner, fram och tillbaka. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna älska igen.
Har förstått nu i efterhand att du tycker det var skönt att jag gjorde slut eftersom du inte klarade av det. Du har försökt förut men alltid kommit krypandes tillbaka. Så fort jag började ställa krav på att du skulle prioritera mig och relationen mer så slingrade du dig och sa att det inte finns några förutsättningar fastän du själv säger i andra andetaget att man skapar sitt liv själv. Du ville alltså inte skapa de förutsättningarna vi behövde.
När jag till slut sa att det inte kommer fungera längre om du inte är villig att göra vissa uppoffringar och möta dina ?mörka sidor?, som du kallar dem, så var det som att du andades ut och klippte kontakten helt. Det första du gjorde var att blocka mig på alla sociala medier och du har inte så mycket som skrivit ett ord till mig. Efter 2 år tillsammans!
Det gör så fruktansvärt ont att jag inte räckte till för att mätta ditt behov av bekräftelse fast du sa att du aldrig känt dig så åtrådd som du gjorde med mig. Tydligen inte tillräckligt för du kunde sitta i soffan och söka bekräftelse av andra med mig bredvid. Och när jag sa att jag tyckte det var respektlöst så hade du ingen förståelse.
Jag var nog alldeles för lojal. Gav av hela mig, som vanligt.
Ibland känns det bra, att jag stått upp för mig själv, varit saklig och sagt vad jag behöver. Det gör ont att du inte var villig att ge mig det, är jag verkligen inte värd det? Helt plötsligt dras jag ner i hålet och ser bara mörker. Sedan dag ett från att vi bröt kontakten spelar du på som om inget har hänt, lägger upp peppkort med stora leenden. Fy fan, jag mår illa!
Folk runtomkring dig sväljer allt med hull och hår. Går på hela din yta som är så sprudlande glad och positiv hela tiden. Så lätt för att prata känslor och djup. Men det är ju inte äkta. Så fort man börjar krypa in under skinnet på dig, på riktigt, så blir du livrädd. Och fastän jag visat att jag inte dömer dig för något så vågade du inte.
Allt är inte svart eller vitt. Vi hade många oförglömliga stunder som jag alltid kommer att bära med mig såklart och jag vill att du ska vara lycklig. Det smärtar mig att inte jag får vara den som är med och bidrar till din lycka. För du gjorde mig lycklig också men du har för mycket ouppklarat i ditt liv som du måste våga möta innan du vågar släppa in någon på riktigt.
Jag älskar dig!
Och jag saknar dig!