Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Dessa fåglar! Sådan finns det ju en del av. Ja du, vad det kan tänkas betyda beror lite på vad personen ifråga har sagt, om det är något särskilt eller bara lite allmänt prat. Vet du vad som sagts? En människa som invaderat ens inre och som upptar ens tankar är väldigt svår att bli av med. Tro mig, jag vet allt om det.

Eller så kanske du kan ta det där steget?

Ja du Poem, den där grundtonen... Min kärlek till den människan är nog oändlig och helt ofrånkomlig. Jag har hållit en viss distans den senaste tiden eftersom han helt enkelt påverkar mig alldeles för mycket och situationen just nu tillåter inte det. Jag är helt bestämd på att jag ska prata med honom, finns ingen tvekan i mig gällande det. Jag står helt oförändrad i mina känslor och jag vill verkligen att han ska veta och förstå det. Men just nu behöver jag skärma av honom lite. En enda blick på honom och orden ?jag älskar dig? far runt i mig. Jag behöver hålla fokus och inte åka omkring i den här känslomässiga karusellen.

Ibland behövs det en extra portion av både förnuft och fokus. Just nu är situationen den att det krävs. Samtidigt vet jag inte hur mycket jag ska låta just det styra mig. Där kommer alltid att finnas något som kommer emellan om jag på ett eller annat sätt inte agerar. Om jag låter det styra mig för mycket riskerar jag att hamna i ett läge då kanske allt är försent. Det kanske det redan är, eller alltid varit. Vad vet väl jag. Mitt hjärta omsluter denna människa fullständigt - det är det enda jag är fullkomligt säker på. Kram till dig!

Det var länge sedan som jag träffade dig och kunde möta dig med den energin jag gjorde.

Massor av energi. Förstår du att det var du som lyste upp mig, att jag där och då faktiskt inte lyste alldeles av mig själv? När vi skiljdes åt var jag upprymd, påfylld. Annars när vi skiljts åt har jag känt en omedelbar tomhet, en omedelbar saknad. Men känslan i mig den här gången var annorlunda och jag vet inte ens varför. Bakslaget kom idag. En längtan som knockar mig. Älskade du, hur mycket förstår du gällande mina känslor för dig?

Jag tycker inte om att fly från saker, jag har gjort det alldeles för många gånger i mitt liv. Jag vill kunna stå stark, acceptera att mina känslor finns där och jag vill kunna klara av att möta dig trots det. Det är vad jag verkligen har kämpat med och fortfarande kämpar med precis hela tiden. Och jag har kämpat med det långt mer än vad jag egentligen kan begära av mig själv. Samtidigt som jag inte ens kan se hur jag skulle kunnat göra på något annat sätt, trots att det faktiskt skadar mig, stundvis gör det mig illa!

Vi träffas, för en lunch, en kaffe eller ett möte. Jag kämpar med att hålla dig på visst avstånd, på en viss distans, så att din påverkan på mig inte ska bli för stor. Men avstånd till dig är det allra, allra sista jag vill ha, vilket gör att det blir en stor konflikt i mig! Du sitter där mitt emot mig, jag sitter där mitt emot dig med ett hjärta fyllt av kärlek, en kärlek jag inte kan ge av. Jag saknar dig sedan i samma stund som vi skiljts åt, varje gång, gång på gång. Jag behöver verkligen säga dig detta, det finns inget annat sätt för mig än att berätta, berätta för dig precis hur det är, att det verkligen inte finns någon lättnad i detta. Mina känslor för dig finns där, precis som jag sagt till dig förut, av anledningen att du finns, det är liksom ofrånkomligt. Egentligen borde vi bara ha just så mycket kontakt som krävs, men det smärtar mig mycket att säga dig det eftersom det är raka motsatsen till vad jag vill. Jag vill egentligen spendera ännu mer tid med dig, det är dig jag vill vara med, dig jag gärna skulle se vid min sida. Men om jag inte kan ge av min kärlek, om du inte kan ta emot den, så ser jag ingen annan utväg än att bara ha så mycket kontakt som verkligen krävs. För jag orkar helt enkelt inte upprätthålla detta mer. Jag har tänkt det så oerhört många gånger förut att jag inte orkar det, likväl så sitter vi här och äter vår lunch, gång efter annan. Kanske är det så att jag nu kommit till en punkt när jag känner mig tillräckligt stark för att säga det här till dig.

Men nu har jag pratat tillräckligt. Nu vill jag lyssna till dina ord, vilka är dina ord?

Din blick som vilar i mina ögon. Jag vill vila i dig, jag vill vila i det som är vi. Omfamna dig och låta lugnet sprida sig i min kropp. Låta det som är vi omslutas av oss. Låta alla mina spänningar släppa. Vi som vilar i varandra. Låt mig få vila i dig. Låt mig få säga att jag älskar dig. Låt mig få älska dig.

Det är så jag känner varje gång vi möts, att få luta mig mot, känna närheten, få säga hur jag blir berörd, helt enkelt hur jag får vara nära den vackraste människa jag mött.

Efter att ha spenderat tid tillsammans med dig idag känner jag mig så glad, så upprymd, samtidigt helt lugn. En stund tillsammans med dig och det är som att allt faller på plats. Det glittrar om dig idag. Du visslar, du strålar och du når mig på alla sätt och vis. Det finns en lekfullhet, en lättsamhet, samtidigt något lätt utmanande, något triggande. Och där finns så mycket glädje!

Jag är så oerhört glad över att ha dig i mitt liv, så glad och tacksam att du finns och att vi åtminstone på något sätt står bredvid varandra. Jag vill så oerhört mycket mer, men just idag känner jag bara en oerhörd tacksamhet. Du berikar mitt liv bara av att finnas och det skänker mig en form av lycka.

Att chansa kanske skulle kunna visa sig vara en riktig lyckträff!