Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!
Till personen:
Trots att du öppnade dig för mig såsom du gjorde valde du sen att dra dig undan och du ville inte lyssna på mig och om mitt liv. Från att ha haft mycket kontakt i sms och så vidare hade du plötsligt inte plats för mig alls i ditt liv. Det tog hårt på min självbild. Att känna att jag inte är önskvärd eller uppskattad. Även om jag förstår att du tyckte om mig så blev det ändå en kall hand till respons. Det är känslan och också sorgen. För jag vet inte varför du valde att göra så? Jag upplever så mycket dubbla signaler.
Flera gånger har jag sagt till mig själv att jag nog inbillade mig alltihop. Att du nog bara sa saker du i stunden bara kläckte ur dig. Utan att mena nåt. Att du nog är så van vid uppmärksamhet. Att jag egentligen inte betydde någonting för dig? Jag är hård mot mig själv och tänker numera: Vad är mina handlingar såsom liten gest med en julklapp till dig, mot män som ger dig ständig bekräftelse och uppmärksamhet? Män som troligtvis bjuder ut dig på fina dyra restauranger? hämta upp dig i lyxiga bilar? bjuder dig på lyx och fartfylld sex? Destruktivitet, kickar och spänning? Allt jag har och hade att komma med var mig själv. Miina ord och jag var och är äkta. Jag litade på dig och ville lära känna dig.
Jag säger till mig själv att nu måste jag tänka på mig själv och se saker för vad det är. Även att acceptera att saker inte är eller blev som jag tänkt mig. Ändå... ändå kan jag inte låta bli att tänka på dig? På vad det var jag kände? På hur min hud knottrades sista gången vi sågs. Hur en speciell känsla kändes i kroppen då våra ögon möttes en lite längre stund. Jag minns att du pratade om "rätt" och hur du vet när saker är rätt. Men omständigheterna gjorde att jag inte riktigt kunde sätta allt i sammanhang. Därför vet jag ännu inte vad det vat jag kände och vad du egentligen åsyftade med saker du sa.
Kanske var våra samtal ödesbestämda?
Har försökt säga att jag tycker om dig och att jag gärna vill ha kontakt med dig. Du är en speciell människa som jag inte kommer i kontakt med sä ofta. Du är olik mig själv, men ändå så lik mig på så många sätt och vis? Dina intressen liknar mina. Vi är starka personligheter. Vi är också bra lyssnare och jag ttor att vi båda två faktiskt gör skillnad i människors liv. På olika sätt. Jag tror också att vi faktiskt gjorde skillnad i varandras liv? Att vi berördes av varandra?
Jag är egentligen väldigt blyg, ja lite introvert. Hade därför aldrig varit så "på" om inte du inte också svarat mig så fint och verkade bli glad att jag hörde av mig? Jag ville försöka visa dig hur det skulle kunna vara i en relation som vän med mig om du bara fortsatt att släppa in mig....
Har förstått att jag även blev attraherad och intresserad av dig eftersom jag märkte att jag blev lite extra nervös i din närhet och under våra samtal. Jag försökte bara dölja det och jag vet inte om du kände samma? eller om det bara var från min sida? Gjorde vi varandra vimsiga? Blev vi lite tagna av närvaron? energin i rummet? Jag vet inte. Du är iallafall väldigt fin och den uppfattningen om dig och din personlighet har jag haft hela tiden.
I efterhand har jag även fått bekräftat att vi båda har varit med om saker i livet som skakat om oss. Vet du blivit lurad och bedragen flera gånger. En historia som nog är svårt att bära. Men vet du. Jag tillhör inte den historien. Jag vill dig inget illa. Jag tillhör inte dom människor som dunstrar fram och som sårar och gör illa i relationer. Jag försökte visa dig det. Jag vet att du litar på mig såsom jag litar på dig. Men ändå blev det som det blev. Det är så synd.
Redan första gången jag såg dig så tyckte jag att det var något speciellt med dig. Jag tänkte i mitt huvud vilken fantastiskt vacker människa. Dina fina ögon och hur du var som person. Jag har ingen aning om vad du tänkte när du första gången såg mig? Vad tänkte du? Eller kanske tänkte du inte alls?
Är har nu gått nu och jag har utvecklats väldigt mycket. Jag pratar gärna känslor och jag är inte så särskilt rädd. Men om jag får stå ensam och själv dra lass i att fånga din uppmärksamhet så blir jag bara ledsen. Jag tycker om dig men ogillar att jag inte kunde läsa av dig. Men så tänker jag att jag kanske var svår för dig att läsa av? Jag är säkert det. Jag tror ibland att jag visar känslor bra men i efterhand förstår jag att jag nog inte alls är så bra på att visa vas jag känner och tänker...Klandrar mig själv då och tänker att jag inte är bra. Jag får svårt att tycka om mig själv då. Jag vet inte vad jag ska göra av dig och min känsla av dig. Du är fin.. Jag ville gärna lära känna dig mer.
Det pirrade alltid lite extra i magen när jag såg dig. Det gjorde det verkligen. Du är en spännande och intressant människa. En vacker själ. Jag önskar verkligen att jag själv kunde berätta. Säga detta till dig personligen. Precis som det var och är. Men jag vågar fakriskt inte.
Önskar att du kunde be om en fika igen. Jag vågar inte fråga eftersom jag känner mig ivägen eller att jag stör dig. Du svarade mig inte sist. Så vill du och känner du något för mig, hör av dig. Eller säg något konkret till mig här kanske? Så jag förstår. Och oavsett vad som händer eller kanske inte händer alls så bär jag ändå med mig känslan av att jag ändå fick vara med om dig. Om än i ett annat sammanhang som kanske även gjorde det svårt att uppfatta känslor och energier? Oavsett: Hoppas du, likt mig, kommer att få må bra, och känna dig fri och lycklig. Att du får uppleva äkta kärlek och närhet ❤️
