Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Hur kan jag börja sakna dig igen? Minnesbilder som tränger sig på? 

Och när jag väl vågade öppna mig igen och hoppas på kärlek, visade ännu en man att man ska pass sig för att ge sig hän. När är det min tur? 

Jag vill också säga att du hade fel om mig. Jag vet att jag var klantig ibland och fick mig själv att framstå på ett visst sätt. Men hade du träffat mina vänner och frågat dem om mig hade de beskrivit mig som motsatt bilden du fått. Jag är inte oseriös och jag ligger inte runt. Tvärtom har jag alltid värderat min kropp högt och verkligen inte varit med många. Men allt händer för en anledningen och det fanns nog en anledning till varför allt blev så fel hela jäkla tiden.

Tack. 

Jag har hört av mig och försökt men fick inte riktigt den responsen jag hade önskat så valde att backa och sen dess har vi inte haft kontakt. Så över är det, hjärtat ska bara ta in det. 

Fy vad jag saknar dig. Nästan sådär så det gör ont. Men jag pinnar på. Jag skriver inte. Det har jag ju gjort och du velade fortfarande. Det har gått lite tid nu. Trodde det skulle bli lättare men det har istället blivit svårare med ökad saknad. Hade blivit så glad bara av att få höra din röst. 

Men verkligheten ser inte ut så. Är rätt säker på att du kastade dig ut och började dejta någon annan direkt. Några veckor till sen måste jag ha kommit över dig. 

Undrar om du tänker på mig idag för plötsligt upptar du mina tankar konstant. 
En del av mig vill bara skriva till dig, be dig komma hit. Inga ord eller diskussioner. Inte älta det som varit eller bestämma något utan bara vara nära. 

Jag vet att vi är klara med varandra och att du troligtvis är lite knäpp. Men vi hade något speciellt mellan oss och något med dig fick igång mig rejält. Aldrig kommit sådär förut. Fan vad du var självklar ändå. 

Livet rullar på. Människor kommer och går. Man är fortsatt huvudperson i sitt liv medans birollerna med jämna mellanrum byts ut. Såna man trodde sig aldrig kunna leva utan har man växt ifrån. Den där kärleken man trodde var mannen i ens liv var inte alls det och nu bryr du dig inte ens längre, dagen du aldrig trodde skulle komma. Risken är att ju längre tiden går, ju starkare man blir, ju mer självständig så inser man kanske just att det är en själv det handlar om. Och ens barn. Thats it?

Samtidigt tror jag att sann kärlek, vilket är få förunnat är det som gör en genuint lycklig men med tanke på hur ofta den lyser med sin frånvaro, ibland i hela människors liv som aldrig får uppleva den, förstår jag varför världen ser ut som den gör. Vi kanske intalar oss vi är nöjda men kanske är vi bara bekväma. Vi jobbar hårt, tjänar mer pengar, blir ännu mindre beroende av en annan och köper allt vi vill ha. Går på ständiga aw:s som är trevliga med alla djupa samtal om livet, men lever vi det faktiskt när vi är utan sann kärlek? 

Tror man utvecklas mycket när man är ensam. På vissa plan som man behöver. Men sättet man utvecklas tillsammans är oslagbart. Och där får man dessutom vila. Fast har man upplevt det där många aldrig upplevt x 2 kanske man aldrig får det igen. Sorglig tanke då det verkar vara vår starkaste drift, den efter kärlek. 

Jag är glad att det inte blev du. 

Till min kollega?
Jag märker att du försöka hålla mig utanför samtalen; att jag tagit för mycket plats. Det är helt okej, jag vet att jag är väldigt utåtriktad och tar plats. Det tråkiga i detta fall är att du helt verkar sakna insikt i att du leder majoriteten av samtalen under fikarasterna och de bredvid mest får sitta och lyssna. Hade varit trevligt om du hade lite självinsikt i detta. 

Så bra!

Tråkigt att vår vänskap behövde ta slut. Du tror nog att vi kommer repa oss med tid som vi gjort förut men jag är trött på din avundsjuka och missunnsamhet. Har insett att det är du som tävlar, inte jag. Jag känner mig inte ett dugg hotad av dig men det beror kanske på att jag inte tvivlar på mig själv så som du gör. Oavsett beter sig inte en vän så som du gör. Man blir glad för varandra. Därav kan jag inte ha dig i mitt liv privat för jag känner väldigt starkt att du skulle hugga mig i ryggen om du fick möjlighet och det gynnade dig själv.  Jag tror det är på grund av detta din förra närmsta vän tog avstånd från dig men den insikten saknar du. Andra går vidare och går om dig och det svider något fruktansvärt eller hur? Inte en enda gång har du tvekat på din egna kapacitet och att det kanske är där det brister, att man inte anser dig besitta kvalitéerna man söker, istället vänder du det utåt och snackar istället ner alla som får möjligheter. Möjligheter du hade tagit om du fick chansen. Usch. Det sägs man ska tro folk när de visar en vem de är och du har visat mig, flera gånger om. Nu tror jag dig.

4 år har gått. Din röst känns fortfarande hemma och din själ lyset fortfarande igenom vackert trots alla dåliga beslut du tagit som skadat mig.
De visste.
De såg.
Precis som vi trodde de gjorde.
Det blev en bekräftelse för mig att jag betydde något. De såg att jag gjorde det. Jag kan inte med att hata dig mer än korta perioder. Har älskat dig och hatat dig. Och nu finns en annan. Han har kämpat sig igenom muren ingen annan lyckats ta sig igenom, på grund av dig. Du har varit där hela tiden. I hjärtat, i själen, i sorgen. Hans blick tränger inte in i min som din gjorde. Han luktar inte som du gjorde och han känns inte som du gjorde. Men. Han har sakta tagit sig förbi min spärr och gjort allt helt rätt. Varit där. Inte skadat mig. Ibland känns det t.o.m. som att han läker mig. Ifrån dig. 
Jag har länge varit rädd att jag hela mitt liv ska känna jag gick miste om HAN. Om dig. Men kanske är det inte den som fick en att känna mest som är den rätta för en? Han kanske visar sig vara den som var som allra mest rädd om en och desto mer jag känner och älskar honom, desto mer försvinner ju du. 
Någon gång är sista gången jag ser dig. Någon gång är sista gången vi pratar. Kanske var det nu senast. Vi kommer inte veta när. Kanske ser vi varandra på stan om några år och bara ger varandra en blick, eller inte ens det. Kanske är allt det vi hade bara ett minne. Kanske kan vi inte förstå hur vi då kände som vi gjorde. Kanske var det bara en kris. En tid då vi behövde varandra. Men de såg. De sa att de såg.
Ju mer jag älskar honom desto mindre älskar jag dig? Eller desto mer han älskar mig inser jag att du aldrig älskade mig, inte ens då. Fast din blick sa det. 

Hejdå. 

Det är inte konstigt jag dragit till mig dysfunktionella människor och relationer efter att ha växt upp med dig. En konstant kritisk röst som inte gett annat än dålig självkänsla. Du är sjuk men det kommer du aldrig inse. Värsta är att ibland hör jag dig i min egen röst. Måtte jag aldrig bli som dig. Du är elak och jag tror det svider att jag hittat något funktionellt och stabilt. Du lyckades aldrig med det och jag tror du är rädd att jag kommer göra det för du inte vill vara ensam själv. 

Du är fullständigt värdelös som medförälder. Det finns inget du gör för dina barn som kräver ansträngning och allt som behövs fixas eller olika behov de har måste jag se till att det löses. Du är en arrogant jävel och jag äcklas av er och hur ni framställer er som perfekta familjen på sociala medier när barnen inte verkar trivas hos er alls. De har dessutom tappat respekten för DIG och vet att pappa lovat en massa han inte kommer uppfylla och att han blir arg för minsta lilla. De kommer minnas detta och din relation till dem blir förstörd. Bra jobbat din idiot, du är mitt livs största huvudvärk där jag kämpar på för att kompensera för två föräldrar. 

Förlåt för det tog mig såhär lång tid för att inse hur bra du är, för känslorna att landa. Jag hoppas du ger oss en nystart nu och att du inte ger upp på oss. Du är en otrolig person och jag kan se mig spendera mitt liv med dig.