Jag kanske har fel och hoppas att jag verkligen har det också för det var ju inte så här jag ville att det skulle bli.
Du får säga sanningen till mig om du vill, jag vet att det kommer att göra ont i mig och jag kommer att bli jätteledsen när du kommer att berätta det, men som det är nu så gråter jag ständigt inombords och tårar rinner när jag ska försöka somna.
Jag vet att jag utsätts för att vara till hjälp för andra , men saken är den detta vill inte jag själv ,och heller inget jag gör för vänskaps skull eller så ...tyvärr,
death do us apart . Det måste ske en förändring , jag har nu lämnat gamla bekanta vänner partner bakom mig både känslomässigt och mentalt det måste till förändring )-:
Blir så jävla arg på dig. Hur fan kan du låta bli att svara på mitt sms när jag äntligen öppnar mig för dig om det jag känner?? Hur fan kan du vara så jävla känslokall? Hur fan kan du? Medans du är på din jävla dejt med en annan dejt så sitter jag här och gråter. Trodde du verkligen inte att jag skulle bry mig? Trodde du inte att våra kyssar betydde någonting för mig?
Hur tänkte du?
Tisdag morgon. Jag väntar på parkeringen utanför jobbet. Det är dags att vi hånglar nu, jag har väntat tillräckligt länge och den här julledigheten har varit outhärdlig.
Och förresten, vad var det för torrt svar jag fick på mitt grattis-sms förut? Jag skrev under med "kram", kan inte du göra detsamma? Bestäm dig!