Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag är så trött på att behöva vara orolig över att du ska vara otrogen mot mig.. och jag vet att jag gör fel som kollar igenom dina konversationer med  dina spelkompisar (tjejer) och sist när hon skrev att du var söt, var måttet rågat.. jag borde egentligen inte be om ursäkt för att jag skrev det där elaka meddelandet till henne och till samtalet där du blev utskälld. och det tänker jag fan inte göra heller . för det förtjänar du delvis , för att du tog bort konversationerna med henne  som skrivits en natt när jag sov.. Jag älskar dig och hoppas du älskar mig med, trots denna svartsjuka- men du ger mig anledningen! Puss

Till min mormor och morfar som inte får veta att min kusin är gay! Kusinen kom ut för 3 år sen och dom har inte fått veta nåt än, fast dom har träffat hans partner flera ggr!

Mormor och morfar jag måste berätta en sak för er. Xx är gay och gillar samma kön! Men Xx och familjen vågar inte säga det till er tyvärr för att dom är fega. H*n är ihop med Xx, så ni vet! Puss

Till min lille son:
Jag trodde aldrig jag skulle få några barn, för jag vågade inte. Sen kom du och vände uppochner på hela mitt liv och jag har aldrig varit lyckligare. Jag visste inte att det fanns så mycket kärlek i mitt hjärta. Tänk att just du kom till just mig. Puss från din Mamma 

Till min vän på andra sidan vattnet

Din fästman har burit sig så illa åt mot dig så många gånger och ändå tar du alltid honom tillbaka, Du erkänner att du ibland fantiserar om att döda honom. Nu pratar du om att skaffa barn. Inte kan du väl verkligen tro att det skulle ändra på honom, och hur kommer det bli för det stackars barnet att växa upp i denna miljö?  Tänk efter ordentligt först, min vän, Jag saknar den person som du en gång var.

Jag skulle önska att jag kunde säga så här till min mamma i himlen.

"Mamma jag saknar dig varje dag. Ibland tror jag mig se dig på komma cyklande på din cykel och för någon sekund slår hjärtat ett extra slag. Det var så jobbigt att se dig ha så ont. Så ovärdigt. Du skulle ju vara frisk och se L växa upp. Jag är glad att du fick träffa honom och gav honom det där speciella smeknamnet. Vi pratar om dig mamma, ibland när vi äter frukost tittar L ut genom fönstret och säger så där glatt som bara en treåring kan säga
-Idag är det sol. Mormor är i solen. Visst mamma? :)
Du skulle skrattat åt alla hans tokerier. Han har din humor.
Jag vet att jag inte sa det så ofta och bara några gånger när du var så där sjuk. Men jag älskar dig mamma. 

Jag kan höra din röst och hur du lät när du ringde och ville prata med L fast han bara dregglade ner telefonen :)  Den där sjukdomen var och kommer aldrig vara du! Den vann inte! Du är på en bättre plats full med gula kantareller och dragspelsmusik nu. Jag hoppas vi ses igen någongång.
Kram från mig." 

Brev till min mamma: Hur fan tänkte du !? Förstod du inte att vi älskade dig ! Du sa att allt var bra och du hade så fantastiska planer på hur du skulle få ditt liv på nya vägar och jag och min syster stöttade dig totalt och såg fram emot allt som du sa. Så varför i helvete gjorde du så ?! Hur kan man bara lämna sina barn utan förälder och någonstans att ta vägen !? Du är en jävla idiot men jag saknar dig så otroligt mycket så att det gör ont. När folk pratat om dig så skrattar jag för vad annars ska jag göra ? Gråta ögonen ut mig ? Du är hatad och älskad på samma gång. Till min mamma som tog livet av sig bär jag bara var 10 år. Det var även jag som hittade hennes livlösa kropp....

Till en kille jag dejtade under två års tid för sju år sedan men vi aldrig kom till skott:

Jag vill umgås med dig igen, du fick mig att känna mig på ett sätt som ingen annan fått mig att känna. Vi var ofta tysta men vi förstod varandra. Jag älskade dig, har alltid gjort det och gör det fortfarande. Du är inte samma människa längre, och det skrämmer mig lite, jag saknar den gamla du, den jag älskade. För mig behövde du aldrig ändra dig, det vet du. Jag undrar om du någonsin älskade mig, och kände samma dragning till mig som jag kände till dig. Vad var anledningen till att vi aldrig gick hela vägen? Jag drömmer ofta om dig, vill bara ligga i din famn igen och känna vinden svalka oss som när vi soltorkade på stranden den där gången. Varför dög jag aldrig för dig? Är det som jag tror, att det inte ens hade med dig och mig att göra, och att om situationen sett annorlunda ut så hade det varit vi? Visst känner du den fortfarande? spänningen mellan oss, känslan i omfamningen varje gång vi kramas, blickarna vi ger varandra?
Kanske är det bäst om jag aldrig får veta, och detsamma för dig eftersom vi vet att det aldrig kan bli vi. Tack iaf för tiden vi hade ihop, jag kommer alltid vara din vän.