Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Varför kan du inte bara dra käpprätt åt skogen och lämna min mamma ifred? Varför har du inte förstått att hon inte vill ha dig? Varför kan du inte ta tag i ditt liv istället för att bara skylla på alla andra när saker går emot dig? Varför ser du dig som ett jävla offer hela tiden? Varför tror du att det är ok att leva som du gör, att inte dra in en spänn till ekonomin men gärna spendera? Du har levt på mamma snart 20 år nu, så länge har du varit arbetslös och inte kunnat behålla de få jobb du haft samtidigt som hon varit sjukpensionär. Alltid har det varit nån annans fel för du har minsann gjort ett såååå bra jobb. De två år du var borta på "semester" pga ytterligare idiotibeslut som höll på att dra med sig mamma i fallet så levde mamma upp. Tyvärr är hon för snäll så sitter vi här igen och du förstår ingenting för det är såååå synd om dig. Jag kräks över vilken jävla idiot du är!

Till sambon/exet/barnens pappa:
Äntligen håller jag på att bli fri från dig. Du har tryckt ner mig genom åren så det keävdes det kaos som nu är skapat för att jag skulle lyckas ta mig loss. Du har misshandlat mig både fysiskt och psykiskt, önskat att jag aldrig mer kommer hem och liknande. Nu när vi är där och jag säger att jag inte orkar leva med dig längre är lösningen terapi tillsammans... så jag ska få hörabhur illa JAG behandlat dig... hur jag försakat familjen, dig, allt... nope, kommer inte att ske. Jag tar inte mer skit från dig.

Till en hemlig vän:
Förstår du vad du betyder för mig? Alltid har gjort sen vi träffades för nästan 25 år sedan. Mycket har hänt sen dess. Du har gift dig, fått barn och nu skiljt dig. Mitt i din separation hörde du av dig igen. Vår kontakt har varit sporadisk genom åren men jag vet att hade jag ringt och bett om hjälp så hade du funnits där om du kunnat. Dessa månader som nu gått har du varit ett ljus i mörkret och nu när allt är kaos håller du mig ankrad vid det som är viktigt. Älskade dig för 25 år sedan, inget har ändrats. Du ser mig för den jag är, jag är alltid trygg hos dig. Det skrämde mig då men inte längre. Hoppas vi kan få ihop det när det lugnar ner sig.

Till exet: Varför är det alltid du som har tolkningsföreträde på hur något sagts? Varför ska jag ta hänsyn till hur du känner när jag sagt något men mina känslor ska inte räknas om jag påpekar det? Varför ska alla mina förklaringar bara ses som dåliga ursäkter medan dina är "fakta"? Om jag presenterar information om något så är jag bara dryg och nedvärderande, om du gör det så är det fakta som jag bara ska svälja.

Till hemlig vän: önskar att du kunde komma ner till mig ikväll när jag är ensam hemma. Saknar dig även fast det inte är länge sedan vi sågs. 

Längtar efter att åka bort en helg med dig, min hemliga vän. Det är ett litet tag kvar dock.

Till exet: Sluta nu. Det räcker med dina humörsvängningar och anklagelser om att det är jag som varit boven i vår relation. Att jag utnyttjat dig etc genom alla år, att jag aldrig älskat dig. Att jag aldrig velat ändra mig, att det bara handlat om att jag ska få min vilja igenom. Alla våra bråk har fortsatt till jag sagt att du har rätt. Alla våra bråk har handlat om allt som är fel med mig. Jag orkade inte längre och det som hände för ett par månader sedan var bara den sista knuffen jag behövde. Du får acceptera att du inte kommer att få svar på alla dina frågor om varför. 

Tänk att en person har en sån satans förmåga att göra en förbannad hela tiden. Du blockar mig och undrar varför jag inte svarar på meddelanden du skickar. Du klagar över att jag inte svarar på direkten när det gäller barnen och när jag behöver att du godkänner en sak gällande barnen så får jag till svar att det är mitt fel att ett godkännande behövs... blir så satans less! Sen får jag skulden för att vi har samarbetsproblem för att jag inte böjer mig efter din vilja hela tiden.... 

Kära lilla ex,

När ska du förstå hur du sårar dina barn genom att bli arg så fort de inte beter sig som du anser att de ska? När ska du förstå hur du sårar dem genom att använda mig som exempel på allt dåligt och sen säga att de är precis som mamma när de gör något fel? När ska du förstå att jag samlar in vartenda bevis mot dig inför framtida konflikt? När ska du förstå att det är dig barnen inte säger sanningen till när du pratar om vissa saker eftersom du inte accepterar andra svar än de du anser är rätt? Jag önskar så att jag kunde utesluta dig ur deras liv men trots allt så älskar de dig. Snart kommer du inte att kunna hota med rättegång på samma sätt eftersom snart är de gamla nog att ha en egen vilja som man lyssnar på. 

Till min älskade vän, 

Tror jag skrämde dig lite när jag sa att jag tycker om dig väldigt mycket även om jag inte vet vart vi är på väg. Du sa att du inte tror det blir något mer än det vi har just nu men det var inte det du visade när vi sågs senast, som ledde till att jag sa det jag gjorde. Men jag har lovat dig att vara ärlig och även att inte ställa frågor eller ge kommentarer som jag inte vill ha ett ärligt svar på. Just nu accepterar jag det hela som det är så får vi se vad framtiden ger.

Ett meddelande jag höll på att skicka till min vän igår när jag mådde skit av olika anledningar: 

Förlåt att jag stör och inkräktar i ditt liv. Förlåt för att jag vill vara där när du har det jobbigt och är djupt i ditt eget huvud. Förlåt för att jag vill stötta dig när du mår dåligt på samma vis som du gjort när jag varit arg, irriterad och ledsen över den situationen jag varit i det senaste året. Förlåt för att jag vill träffa dig och vara nära och kramas. Förlåt för att jag vill åka iväg med dig när vi båda är barnlediga. Förlåt för att det känns som du vill det också för att sen planera in något annat. Förlåt för att det känns så förbannat skönt att träffa dig och känna att jag kan slappna av. Förlåt för att jag vill ta chansen att fly från verkligheten de gånger det går. Förlåt för att jag tycker om dig väldigt mycket och alltid gjort. Förlåt för att jag vill ha en plats hos dig. Förlåt för att jag vill vara med dig så många av de korta stunder som går. 

Till barnens pappa:

Hoppas du dör snart! Livet skulle vara så mycket enklare utan dig i det. Då skulle barnen kunna få läka från att den skada du orsakat och fortfarande orsakar genom att berätta hur värdelös jag är etc. 

Det finns inte en chans att du får tillgång till barnens julklappspengar som de fått av MIN mamma. De sparar jag undan åt dem. 

Att inte se till att sköta vårt barns infekterade tå nu när du haft barnen och sen säga att jag minsann ska se till att ta barnet till doktorn är så lågt. Att påstå att jag bra lovar saker men aldrig följer upp är också lågt. Men det är ju en del av din plan för att gå barnen att vilja flytta till dig, att hela tiden påpeka hur värdelös jag är som förälder. Det är därför vårt ena barn inte ville till dig nu senast, för att jag är så jävla dålig. Det är därför det blir en massa känslostormar när de kommer hem igen efter att ha varit hos dig, för att du låter dem visa känslor hos dig. Nä, just ja, det får man ju inte göra om det inte är av dig godkända känslor... 

Tänk om du kunde förstå vilken skada du gör. Jag kan snart inte vara tyst och inte säga vad jag tycker om hur du beter dig, både mot mig och mot barnen. 

Så jag kan bara hoppas på att du dör snart. Det skulle vara så mycket enklare då