Mamma jag orkar knappt svara på ditt sms för det är så knäppt. Klart att jag förstår att du är trött. Kan du inte bara skriva det istället?? Varför skriver du det du skriver till mig av alla människor? Hur tänker du när du gör det? Jag blir fan förbannad för i mina ögon betyder det att du inte har sett något av allt det jag gjort! Vem av oss barn är det som handlar, lagar mat, tar hand om mina och de andras barn när vi är hos dig? Vilka är det som lämpar över sina barn till dig och drar på stan och fikar eller sover? Inte en enda blöja har du bytt på mina barn. Inte en måltid har du lagat. Hela somrarna tar du hand As barn vare sig han är där eller inte. När K kommer så vågar du inte säga nej och därför passar och ordnar och fixar du. När jag kommer tar jag både mina tre och As två och ändå är det mig du vänder dig till för att försäkra dig om att jag inte ska lämpa över något på dig... som om jag någonsin gjort det. Vilken käftsmäll det känns som. Säger du det till mig för att du inte kan säga något till A och inte vågar säga något till K? Märker du alltså inte att jag handlar, tankar, lagar mat, tar hand om barnen och kusinerna? Jag tar ju hand om mina barn, kusiner och dig till och med när jag är där. Kan du inte se mig och det jag gör någongång? Kan inte jag få finnas som något annat än någon som är till för att bekräfta och hjälpa dig? Är det något jag är trött på så är det att känna att du inte undrar vem jag är och hur jag har det. Hur ser din uppfattning om vem jag är och hur jag det ut egentligen?