Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Jag älskar dig och jag hatar dig. Jag klarar inte av allt detta tjaffs om vårdnad och beöksförbud hit och dit. jag vill inte att du har kontakt med dina barn på grund av allt deras mamma ställer till med! Ser du inte att hon förstör min sons liv? Mitt ex liv? Mitt liv? Vårt gemensamma liv?!  Hon anklagar dig för att misshandla dina barn, hon anklagar dig för att begått övergrepp på dina barn. Hon anmäler dig och där står vi, utan barnen pga "oro" att det far illa med oss?! Snälla, se det från min sida! Utsätt inte vå familj för detta! Vi ska gifta oss, jag väntar ditt barn. Snälla låt vårt gemensamma barn växa upp utan allt detta! Dina barn med denna hemska människa kommer inse att deras mamma är en manipulativ idiot till sist! Snälla, låt oss leva ihop det gemensamma liv vi tänkt oss. I harmoni, i lugn och fridfull miljö. Snälla, utsätt inte mitt barn och vårt kommande gemensamma barn för ett helvete på jorden! Jag träffade dig när det inte fanns problem med barnens mamma. Du hade dom VV och jag tyckte det var bra, men sen kom anklagelserna. Dom hemska orden. Jag kan inte ens gå ut innan jag får höra vilken idiot jag är som är förlovad med dig som slår sina barns mamma, sina barn och våldtar dem. Jag får jämt försvara dig. Snälla, låt det sluta. Sätt punkt för detta nu. Gå vidare med oss! Vi som älskar dig och vill finnas för dig! Vi ska gifta oss om någon månad. Snälla, låt detta få ett slut.

Jag är ledsen men jag önskar att jag stannat hemma den där kvällen, att jag aldrig gått på festen och träffat dig. Du vände upp och ner på min värld, du är min man, vi har stått i kyrkan och lovat heligt att älska varandra i nöd och lust. 
Jag ångrar mig, jag ångrar mig så hårt att jag träffade dig den där kvällen. Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen, du är mitt allt!! Vi hade det så bra, vi var så lyckliga. Jag vill inte att det slutar såhär.  Krama mig! Rör mig! Älska mig! När jag gråter, varför håller du mig inte? Tröstar mig som förr och säger att allt blir bra? Kanske för att du vet att det inte kommer bli bra denna gång? Att du ger upp? 
Om jag inte träffat dig hade jag inte varit med om denna  smärta. Denna hemska svarta tid. 

Men jag älskar dig, jag vill reda ut allt.. Snälla låt oss.. Snälla.. Snälla.. Du är det bästa jag har, min vän,min man, min kärlek, mitt allt! FAAAAAAAN...!  

När du kramade om mig innan du åkte så ville jag aldrig släppa dig. Din doft, dina armar, dina hjärtslag, dinna kyssar på min hals. Du är min make, jag älskar dig in i döden. 
Du är så fin.. Så fin.. Fan, lämna mig inte. Ta inte ut skilsmässa.  Snälla?
Jag ser på våra bröllopsbilder och gråter. Vi var så lyckliga! Lyssnar på bröllopsvalsen och gråter. Vi dansade så fint! Alla skrattade och var glada. Du och jag hade just lovat varandra "tills döden skiljer oss åt".
Vi är inte döda? Varför ska vi skiljas nu? Fan, kämpa med mig..

Ohhh Gud, jag lider verkligen av hjärtesorg. Känner mig som en kärlekskrank fjortis men fan. Detta är mannen i mitt liv...  

En massa känslor.. Känslor som inte har något slut. Vart börjar man? Än viktigare: var slutar man? Är det slut? Ska det vara slut? Ska vi skilja oss? Vill jag det? Ena dagen är jag glad. så glad. Andra dagen är jag ledsen. Så fruktansvärt ledsen. Var är vi på väg? Vi står och stampar. Tar ett kliv fram och två tillbaka. Eller tre, kanske fyra.. Eller hundra. Den kvällen du grät. Den kvällen du sa till mig med tårar i ögonen, tårar som rann ner för dina kinder; -Jag hämtar skillsmässopappren imorgon. 
Den kvällen, den var inte allt för längesedan. Men dagen efter låg jag där ändå i din famn medan du kysste mitt hår, smekte mig över min kind och viskade att du älskade mig. Hur mycket jag betydde för dig.
Nu är den kvällen tillbaka. Kvällen med tårarna. Kvällen då allt känns bottenlöst. Dessa kvällar som är allt för många av.. Kvällar kantat av sorg.  Hur många fler sådana kvällar? Hur många fler morgnar när jag vaknar av sprängande huvudvärk och igenmurade ögon efter nattens gräl?

Du  får mig att må så bra för att sedan sänka mig rejält. Den gången jag hamnade på psyket. Där hamnade jag pga en överdos tabletter. Varför? Jo, för att du gjorde mig illa. Du gjorde mig så illa att jag inte kunde med att leva mer. Vad nu? Nu upprepas historien.

En fråga, hur länge?